Samerna och Liljestrands glaspärlor

I svenska minoriteter har de flesta en näsa. Det är fiffigt. Då kan kulturminister Parisa Liljestrand leda runt dem i den. Presentationen av en delrapport från Den samiska sanningskommissionen är ännu ett exempel på det. 

En sanningskommission är en pseudo-juridisk process som man tar till, där hotet från de som har begått brott mot mänskliga rättigheter, är så stort att man inte kan ställa dem till svars, utan att riskera att de stormar ut från barackerna med vapnen i högsta hugg. Man vill undvika det rytmiska hamrandet från medeltunga kulsprutor och det köttigt smackande ljudet när de helmantlade kulorna slår in i oskyddade kroppar: ”With their fingers on their triggers | Knee-deep in gore”.  

Ett av en sanningskommissions främsta syften är alltså att undvika massakrer och eljest ond bråd död.

Därför har vi bland andra sett sådana sanningskommissioner i Argentina, Colombia, Chile, Ecuador, Guatemala, Haiti, Liberia, Kongo, Nigeria, Rwanda, Sri Lanka, Östtimor, Uganda, men framför allt Sydafrika. 

Vad har Sverige gemensamt med Pinochets Chile, inbördeskrigens Kongo, inbördeskrigets Colombia, folkmordet i Rwanda eller apartheid i Sydafrika? Inte mycket. Det är (var) glest mellan huvudlösa Thompson gunners på våra breddgrader.

När länder som Kanada och Sverige – länder vars demokratier varit helt ohotade under hela dess moderna historia – instiftar sanningskommissioner, så gör de inte det för att undvika massakrer. De gör det för att undkomma ansvar. Sitt eget ansvar.

Cynikern har lätt förstå att i ett land som vårt, där ansvarsflykt är en nationalsport, vill regeringen undvika ansvar för folkrättsbrott. 

En sanningskommission, enligt den mall som bildades i samband att man tillsatte en Sannings- och försoningskommission i Sydafrika, har påfallande – för att inte säga påfrestande – kristna förtecken. Den som har haft en broschyr från Jehovas vittnen i handen kan konceptet. I nedre vänstra hörnet: glada snubbar som stjärnögt bligar ovanom. I mitten: lejon som gullar med lamm. Uppe till höger: sanningen, som lyser över hela härligheten – en tusenwattare som tvättar bort alla synder. 

Sanningskommissioner ersätter straff med förlåtelse. Ursprungligen, i Sydafrika, fick den förövare som vittnade om sina brott amnesti, förlåtelse. Det var ett alltigenom transaktionellt förhållande mellan kommission och förövare: ge oss dina synder, så kan du gå hem till din räkmacka, som om inget har hänt. Tänk själv. Hur fan skulle det se ut i ett land där gängkriminella går straffria, om inte svenska tjänstemän var ännu straffriare? Sverige vore inte Sverige, om vi inte också hade förfinat processen. Här vittnar brottsoffren, till exempel samer, om brott som de har utsatts för, så att de ansvariga skall kunna förlåta sig själva.

Fordomdags, när folk ännu körde av vägen för att Cyndee Peters stod och väntade på grön gubbe och ingen ännu kommit på att rensa ut otäcka alster av Hergé från Kulturhuset i Stockholm, uttryckte sig menigheten otvunget om afrikaner. Det har de slutat med nu. I stället beter sig förvaltningen otvunget i förhållande till afrikanska institutioner. Därför låtsas man hos oss, att en sanningskommission är en bongo-bongo-grej som har trillat ned ur ett träd på savannen, inte något som man har lagstiftat om i det Sydafrikanska parlamentet, i följd av en demokratisk process.

Därför är sanningskommissioner i Sverige hemsnickrade: en Pettsson-grej som någon har snott ihop med bonnasvets i källaren på något departement. På det sättet slapp man skapa en formell juridisk ram för sanningskommissioner. Förvaltningen fick en plastisk amöba, som kunde anta alla former, som kunde anpassas till varje behov, i varje stund. Man har därmed rundat Artikel 13 i Europakonventionen, som stipulerar rätten till effektiva rättsmedel, ”även om kränkningen förövats av någon under utövning av offentlig myndighet”, utan att behöva ta en demokratisk diskussion kring det. 

Enkla själar ser det inte. De bländas av ordet ”sanning”.  

Genom den stora invandringen från Mellanöstern har vi fått insyn i kulturer som vi i stort sett inte alls kände till under 1900-talet. Och det är ofta inget fel med det. Men det har också inneburit att vi ibland ställs inför en häpnadsväckande ytlig förståelse för svenska och europeiska förhållanden. Det är inte lika roligt. 

Parisa Liljestrand hade knappast kunnat framstå som mer främmande för de svenska samerna, ursprungsbefolkning i landet hon bor i, än när hon hasplar ur sig talepunkter än en gång: ”en stor och svår process”, ”inte gå för fort fram” och göra ingenting.

Och samerna? De tycks ha trillat ner ur en fjällbjörk i går, så de har ”skyhöga förhoppningar” … på ingenting. De hackar glatt i sig Liljestrands glaspärlor.

Per-Henrik Bartholdsson är pensionerad yrkeslärare och har följt omhändertaganden 

Efterskrift: Tack till Malin Arvidsson, lektor vid Lunds universitet och ledamot i Sanningskommissionen för tornedalingar, kväner och lantalaiset, för att hon har uppmärksammat mig på Matt James betraktelse: Changing the Subject: The TRC, Its National Events, and the Displacement of Substantive Reconciliation in Canadian Media Representations.