SD sjuder av liv efter kvittningsbråket
Plötsligt är SD en bad boy igen. En outsider villig att göra vad som krävs för att företräda folket och rädda Sverige.
I Sverigedemokraterna märks nu en påtaglig nytändning. Det uppmärksammade kvittningsbråket som i grunden rörde riksdagens informella system för att balansera frånvaro mellan blocken har redan blivit en del av partiets själ.
Ingen i partiet försöker hävda att man inte i teknisk mening bröt mot en informell regel. Men man gjorde det för att ge väljarna vad de röstade för. Att man faktiskt bröt mot informella regler gör inte segern mindre, utan många gånger större.
Stämningen i partiet är euforisk. Det finns en känsla av att något har lossnat. SD är ett parti som älskar att vara mot det etablerade Sverige. Nu har man äntligen fått vara det igen. Förvisso har partiet utan att klaga accepterat rollen som stödparti till regeringen. Vägen mot makt öppnade sig äntligen efter valet 2022. Men partiets företrädare har också fått höra från väljare att det går för långsamt och att man är för snälla.
Ingen tycker att SD är för snälla nu. Plötsligt är partiet en bad boy igen. En outsider villig att göra vad som krävs för att företräda folket och rädda Sverige.
Inom SD återkommer resonemanget att man i konflikten försvarade väljarnas vilja. Kvittningssystemet får enligt denna syn inte bli ett sätt att i praktiken urholka valresultatet. När partiet valde att frångå praxis uppfattades det därför internt som ett nödvändigt beslut. Det handlade om att säkerställa att mandat också betyder faktisk politisk kraft.
Samtidigt har en annan övertygelse fått fäste. Många inom partiet menar att agerandet var viktigt i första hand för att stoppa ett läge där upp till 100 000 medborgarskapsärenden annars hade kunnat prövas enligt äldre och mer generösa regler. Det stärker känslan av att man inte bara agerade taktiskt utan också tog ansvar i en avgörande fråga. Väljarna och Sveriges säkerhet går före artighet.
Reaktionerna från Socialdemokraterna och från många debattörer har varit kraftiga. Kritiken har varit skarp men i SD tas den emot på ett annat sätt än vad många kanske förväntar sig. Snarare än att dämpa engagemanget verkar den spä på det. Att bli ifrågasatt och kritiserad uppfattas som ett tecken på att man gör avtryck.
Känslan av att man gjort rätt förstärks av att det är så lätt att visa på hyckleri hos andra partiet. Socialdemokraterna spinner i media om en riksdagsledamot som är sjuk men nu fick komma in till votering. SD kan utan problem visa bilder på när de körde in sjuka riksdagsledamöter i rullstol till votering eftersom partiet mobbades ut ur kvittningssystemet under lång tid.
Underdogkänslan är tydlig. Trots partiets storlek lever bilden kvar av att stå i opposition mot ett etablissemang. Kvittningsbråket har förstärkt den känslan. Konflikten i sig blir en drivkraft och något som samlar. Partiet upplever att det har återfunnit sin politiska nerv och det märks hos varje företrädare.
Från min position som högerdebattör, men utan att vara partipolitiskt engagerad, ser jag ett parti som vaknar till. Man älskar segern. Man älskar att vara underdog. Man älskar ilskan från etablissemanget. På det här sättet är SD som parti Moderaternas motsats. Moderaterna avskyr att vara kontroversiella, oartiga eller vilda. SD älskar det. Bättre uppladdning inför valet kunde SD inte få.
Carl Eos är Senior Fellow vid tankesmedjan Oikos
