Se upp i backen, grabbar!

Alpin skidåkning är – kanske överraskande för somliga – en av de OS-grenar där damklassen inte bara är jämbördig med herrarnas utan ofta ännu mer sevärd för publiken. Det handlar här inte bara om symbolisk jämställdhet utan om en faktisk balans där det internationella skidförbundet FIS sedan decennier låter båda könen tävla i samma discipliner, med samma regelverk och om samma prispengar. Resultatet är en damklass som både är kommersiellt stark och späckad av stjärnor.

I Sverige syns detta tydligt. Det går en obruten linje från Pernilla Wiberg som vann sitt första OS-guld i Albertville 1992, följt av ett i Lillehammer två år senare (plus silver i Nagano). Manteln axlades av Anja Pärson (ett OS-guld, ett silver, fyra brons), gick vidare till Frida Hansdotter (ett guld) och sedan till dagens fanbärare och regerande olympiska mästare från Beijing 2022, Sara Hector. När Sverige tog ut sin alpina trupp till spelen i Beijing gick sex av åtta platser till kvinnor.

Inför Milano 2026 är fem av sju åkare damer och truppens två herrar utsågs inte förrän en vecka före öppningsceremonin. Det är hos de svenska tjejerna som bredden och medaljförväntningarna finns.

Även internationellt bärs alpinåkningen av en superstjärna som blivit draglok för hela sporten. Som sjuttonåring 2012 slog Mikaela Shiffrin igenom med sin första världscupseger i Åre och därmed inleddes en ny era. För tre år sen slog hon Ingemar Stenmarks tre decennier gamla rekord och hon står i dag på 108 världscupsegrar. Under långa perioder har Shiffrin varit så överlägsen att damernas slalomtävlingar inte har handlat så mycket om vem som ska vinna utan om vem som ska ta andraplatsen, en placering som Frida Hansdotter slogs stenhårt om i åratal.

Den typen av dramaturgi gör tävlingarna lätta att följa. När Shiffrin står på start är förväntningarna enorma och publiken vet vad som står på spel. Och när hon någon gång kör ur, som i Beijing-OS, blir tävlingen plötsligt helt öppen och oerhört dramatisk. ”Balansen mellan dominans i sporten och sårbarhet skapar en nagelbitande spänning som ’måste ses’”, skrev NBC Sports kommentator.

Detta betyder inte att herrarna saknar kvalitet. Åkare som schweizaren Marco Odermatt och norrmannen Henrik Kristoffersen är världsstjärnor. Men framför allt i slalom är fältet så jämnt att det nästan blir splittrat. Under världscupen denna säsong var det sex olika segrare i de åtta första slalomtävlingarna, medan Mikaela Shiffrin vann sju av åtta lopp på damsidan. Herrarnas bredd skapar en chansartad oförutsägbarhet medan damernas tävlingar har ett klassiskt David-mot-Goliat-narrativ där spänningen blir störst de gånger Shiffrin inte vinner.

Även andra berättelser runt damerna bidrar. Legendaren Lindsey Vonns uppmärksammade comeback vid 41 års ålder i de pågående spelen i Italien var en närmast en biologisk sensation i en sport där snittåldern i världscupfältet ligger runt 25 år. Och det i en gren – störtlopp – som är utförsåkningens Formel 1. Trots ett trasigt korsband och ett långt uppehåll lyckades hon kvala in i den amerikanska OS-truppen och sedan få den tredje bästa tiden i träningsåket i Cortina. Tyvärr gick det inte hela vägen. Vonns föll och bröt benet men har trots det skapat en fantastisk story om viljekraft och att slåss mot dåliga odds.

När Sara Hector och Mikaela Shiffrin möts i storslalomtävlingen på söndag blir det en av spelens höjdpunkter. Inte för att de är kvinnor, eller trots att de är kvinnor, utan därför att det är alpin åkning på absolut högsta nivå.

Alpintjejerna visar att jämställdhet inom sport går att nå. Och det inom en av de mest ”macho” grenarna i OS. Vi svenskar ska vara väldigt stolta över vårt damlag 2026!

Filip Montgomery är skribent