Serbernas lidande kan inte förnekas
30 år har gått då mer än 230 000 serber fördrevs under Operation Oluja i den största tvångsförflyttningen i Europa sedan andra världskriget.
Den fjärde augusti varje år sedan 1995 firar Kroatien på högsta statliga nivå operationen Oluja som en symbol för seger och "befrielse". Samtidigt markerar Serbien denna dag som en minnesdag för de dödade och fördrivna serberna – ett av de mest tragiska datumen i modern serbisk historia.
I dag har det gått trettio år sedan Oluja genomfördes av Republiken Kroatiens väpnade styrkor. Det är den största tvångsförflyttningen i Europa sedan andra världskriget. På bara några dagar fördrevs mer än 230 000 serber, främst civila, från sina hem i norra Dalmatien, Lika, Kordun och Banija. Detta förändrade permanent den etniska strukturen i dessa områden, som hade varit bebodda av serber sedan 1500-talet, då de som gränsvakter i det habsburgska riket kallades att försvara det kristna Europa mot Osmanska riket.
Trots att representanter för Republiken Serbiska Krajina dagen innan i Genève och Belgrad accepterade ett internationellt förslag om en fredlig lösning, inleddes offensiven redan 4 augusti. Territoriet, som stod under Förenta nationernas skydd, attackerades av kroatisk polis och väpnade styrkor. Målet var klart: att permanent och med tvång fördriva den serbiska befolkningen från Krajina.
Under dessa augustidagar för trettio år sedan miste de som inte lämnade sina hem – hundratals civila kvinnor, barn och äldre – livet. På listan över döda och saknade finns 1852 personer, varav mer än hälften var civila. Utöver de mänskliga förlusterna orsakades enorm materiell och själslig skada: över 25 000 hus förstördes. Många kulturhistoriska monument, 78 ortodoxa kyrkor, 96 museer och 181 ortodoxa kyrkogårdar, som vittnade om serbernas månghundraåriga närvaro och identitet i området, gick förlorade.
Operationen Oluja prövades även vid Internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, där kroatiska generaler anklagades för deltagande i ett "gemensamt brottsligt företag". I nästa instans frikändes de dock, vilket innebar ett stort nederlag för rättvisan. Ingen har hittills fällts för fördrivning, mord eller etnisk rensning av den serbiska befolkningen. De serbiska offren har förblivit utan erkännande, utan rättvisa och utan stöd från delar av det internationella samfundet.
Trots detta svarar Serbien inte på provokationer och uppmanar inte till vedergällning, utan strävar genom sanning och dialog att bevara det kollektiva minnet och förhindra att liknande brott någonsin upprepas. Serbien eftersträvar fred, stabilitet och försoning i regionen, men betonar samtidigt att det alltid kommer att försvara rätten till sanning och värdighet.
Samtidigt fortsätter Serbien sin väg mot europeisk integration, deltar aktivt i regionala initiativ som Öppna Balkan och Berlinprocessen och arbetar med att stärka sina demokratiska och ekonomiska kapaciteter. Man anser att samarbete och ömsesidig respekt är förutsättningar för varaktig fred, men att genuin försoning inte är möjlig utan sanning och erkännande av alla offer i vår region.
I detta sammanhang är glömska inget alternativ. Serbien är inte ett land som söker konflikt, men inte heller ett land som kommer att acceptera relativisering av lidande. För det serbiska folket är den fjärde augusti ingen segerdag, utan en dag av djup tystnad, vördnad och varning. Det är en dag då vi minns tusentals oskyldiga, fördrivna och dödade. Och en dag då vi med stolthet och sorg vittnar om sanningen, trots försök att dölja eller förminska den.
Jelena Čukić Matić är Republiken Serbiens ambassadör i Sverige.
Den fjärde augusti varje år sedan 1995 firar Kroatien på högsta statliga nivå operationen Oluja som en symbol för seger och ”befrielse”. Samtidigt markerar Serbien denna dag som en minnesdag för de dödade och fördrivna serberna – ett av de mest tragiska datumen i modern serbisk historia.
I dag har det gått trettio år sedan Oluja genomfördes av Republiken Kroatiens väpnade styrkor. Det är den största tvångsförflyttningen i Europa sedan andra världskriget. På bara några dagar fördrevs mer än 230 000 serber, främst civila, från sina hem i norra Dalmatien, Lika, Kordun och Banija. Detta förändrade permanent den etniska strukturen i dessa områden, som hade varit bebodda av serber sedan 1500-talet, då de som gränsvakter i det habsburgska riket kallades att försvara det kristna Europa mot Osmanska riket.
Trots att representanter för Republiken Serbiska Krajina dagen innan i Genève och Belgrad accepterade ett internationellt förslag om en fredlig lösning, inleddes offensiven redan 4 augusti. Territoriet, som stod under Förenta nationernas skydd, attackerades av kroatisk polis och väpnade styrkor. Målet var klart: att permanent och med tvång fördriva den serbiska befolkningen från Krajina.
Under dessa augustidagar för trettio år sedan miste de som inte lämnade sina hem – hundratals civila kvinnor, barn och äldre – livet. På listan över döda och saknade finns 1852 personer, varav mer än hälften var civila. Utöver de mänskliga förlusterna orsakades enorm materiell och själslig skada: över 25 000 hus förstördes. Många kulturhistoriska monument, 78 ortodoxa kyrkor, 96 museer och 181 ortodoxa kyrkogårdar, som vittnade om serbernas månghundraåriga närvaro och identitet i området, gick förlorade.
Operationen Oluja prövades även vid Internationella krigsförbrytardomstolen i Haag, där kroatiska generaler anklagades för deltagande i ett ”gemensamt brottsligt företag”. I nästa instans frikändes de dock, vilket innebar ett stort nederlag för rättvisan. Ingen har hittills fällts för fördrivning, mord eller etnisk rensning av den serbiska befolkningen. De serbiska offren har förblivit utan erkännande, utan rättvisa och utan stöd från delar av det internationella samfundet.
Trots detta svarar Serbien inte på provokationer och uppmanar inte till vedergällning, utan strävar genom sanning och dialog att bevara det kollektiva minnet och förhindra att liknande brott någonsin upprepas. Serbien eftersträvar fred, stabilitet och försoning i regionen, men betonar samtidigt att det alltid kommer att försvara rätten till sanning och värdighet.
Samtidigt fortsätter Serbien sin väg mot europeisk integration, deltar aktivt i regionala initiativ som Öppna Balkan och Berlinprocessen och arbetar med att stärka sina demokratiska och ekonomiska kapaciteter. Man anser att samarbete och ömsesidig respekt är förutsättningar för varaktig fred, men att genuin försoning inte är möjlig utan sanning och erkännande av alla offer i vår region.
I detta sammanhang är glömska inget alternativ. Serbien är inte ett land som söker konflikt, men inte heller ett land som kommer att acceptera relativisering av lidande. För det serbiska folket är den fjärde augusti ingen segerdag, utan en dag av djup tystnad, vördnad och varning. Det är en dag då vi minns tusentals oskyldiga, fördrivna och dödade. Och en dag då vi med stolthet och sorg vittnar om sanningen, trots försök att dölja eller förminska den.
Jelena Čukić Matić är Republiken Serbiens ambassadör i Sverige.
