Sitting Bull Åkesson väntar ut och väntar in
Hur hamnade svensk poltik här? Ett parlamentariskt system som Sveriges bör inte ha röda linjer, där vissa partier stängs ute och bojkottas.
Svensk politik i början av februari 2026 blir bara alltmer svårbegriplig och fladdrig.
Centerpartiet ställer krav om sänkta skatter för att sitta i en regering, men Socialdemokraterna, deras enda möjliga samarbetspartner, vill höja skatterna.
Vänsterpartiet kommer att rösta nej till alla regeringar som de själva inte sitter i, medan Centern säger att de är garanten för att Vänsterpartiet inte kommer in i regeringen.
Miljöpartiet säger nej till allt som de nya Socialdemokraterna säger ja till.
Dessa röda linjer går helt enkelt inte ihop.
På högersidan är det likaledes fladdrigt och svårbegripligt.
Liberalerna riskerar att åka ur riksdagen eftersom de vägrar regeringssamarbeta med det parti som de faktiskt har samarbetat med under drygt tre år.
KD kämpar med näsan precis ovanför riksdagsspärren och Moderaterna traskar på rakt fram i en opinions-sörja som är lika jämngrå som en dag i november. Det går varken upp eller ner i opinionen.
Den enda som sitter ned, och som lugnt kan titta på det fladdrande spektaklet utanför fönstret är Sitting Bull Åkesson.
En sittande ”bison” som bara behöver vänta ut och vänta in.
Snart ställer sig de politiska schackpjäserna på det sätt som är gynnsamt för honom. Det ser de andra partierna till.
Men hur hamnade svensk poltik här?
Det är de röda linjerna.
Ett parlamentariskt system som Sveriges bör inte ha röda linjer, där vissa partier stängs ute och bojkottas.
Proportionella valsystem och parlamentarism av svensk modell bygger nämligen på att man ingår uppgörelser av olika slag med andra partier och försöker få igenom så mycket av den egna politiken som möjligt.
Så var det när högerledaren Arvid Lindman sydde ihop den rösträtt för män som infördes åren 1907-1909. Det var långt ifrån full demokrati och innehöll en massa olika inkomststreck och begränsningar, och vissa riksdagsmän ville lägga in det ena förbehållet efter det andra. Men det var den deal som det gick att få till där och då.
Lindman var en realpolitiker som hade insett att folkligt inflytande inte gick att stoppa, så därför såg han till att den rösträtt som det ändå blev beslutat om innehöll proportionalitet så att små partier fick ett visst inflytande.
Utan högerledaren Arvid Lindman hade alltså partier som Miljöpartiet inte haft något inflytande. Historiens ironi kanske.
Hade 2010-års politiker insett vad Sverige hade för parlamentariskt system hade man förhandlat med det 5,7 procent stora Sverigedemokraterna direkt när de kom in i riksdagen. Låtit dem få igenom några saker, men lyckats driva politiken dit man ville ändå. Bara acceptera och gilla läget.
Vad hade hänt då? Hade Liberalerna 2026 legat på 1,4 procent? Hade stora starka 30-procents Moderaterna haft 17,5 procent idag? Det är ett kontrafaktiskt resonemang, javisst, men ett intressant sådant.
Nu kan Sitting Bull Åkesson i stället vänta ut och vänta in. De andra partierna ställer schackpjäserna i ett för honom gynnsamt läge ändå, och det har de gjort i över 15 år nu.
