Skamligt av SKMA

SKMA (Svenska Kommittén mot Antisemitism) har klampat i klaveret igen, eller kanske snarare stampat. Hårt.

I en kort text från SKMA påstås att den ortodoxa judinnan, begravningsansvariga på Judiska församlingen, och medarbetaren på Fokus, Anna Nachman, uttryckt sig förmildrande om den så kallade Salemmarschen.

I texten länkar SKMA till en artikel i Flamman signerad kommunisten, antisemiten, samt eventuellt judinnan Paulina Sokolow – oklart, då hon nyss stolt meddelat att hon gått med i svenska kyrkan. Rubriken på Sokolows artikel som SKMA länkar till? ”Ska en nazistvän begrava judar?”

Man tar sig, nej bankar sig stenhårt, för pannan. Nazistvän? Att kalla judar för nazister är klassisk nutida antisemitism, standardformulär A1. En strategi uppfunnen och spridd i väst av Sovjetunionen från tidigt 70-tal, vilket SKMA naturligtvis känner till. För att inte tala om Flammans högst bildade chefredaktör Leonidas Aretakis. Men den nyfikne som inte känner till den berättelsen hittar en utmärk och kort genomgång i denna Tablet-artikel författad av Izabella Tabarovsky.

Så vad var då enligt SKMA så förmildrande om Salemmarschen från Nachmans tangentbord att det förtjänade detta fördömande, liksom länk till en artikel som osar antisemitism? Ja, självfallet citeras inte ett enda ord ur hennes statustext. Själv skulle jag kallade det ett nyanserande – inte ett förmildrande – och statusen innehöll bland annat detta:  ”2021 begravde jag en judisk man som hade varit med och arrangerat de första Salemmarscherna. Nazism och högerextremism, kallade media dessa sammankomster. Men kanske handlade det om något annat. Frustration. Sorg. Ett förebud?”

Det råder knappast några tvivel om att nationaldemokrater och organiserade nazister var närvarande i Salem, men ovanstående kan ju få en att fundera över vad mer som kan ha varit närvarande? 

Men Nachmans stora brott verkar alltså vara att hon delade en artikel författad av Christian Peterson, som under några månader, då han var 15 år, var med i NMR, varefter han senare under ett par år arbetade för AfS (inget jag skulle rekommendera heller) och som han också hoppat av. Han är numera 23–24 år och har lagt rasismen på hyllan sedan länge. En av hans märkligaste insatser på sistone var någon sorts mycket underlig uthängning av svensk-somaliska journalisten Bilan Osman, som han umgicks med en längre tid.

Extremvänstern beskriver honom dock som konsekvent ”nazist” eller ”NMR-kopplad” vid varje tillfälle som ges. 

Det där med ungdomssynder är intressant. SKMA:s ordförande Ulrika Knutsson, skrev å sin sida i en kommunistisk sekttidning när hon var klart äldre än 15. Därtill skrev hon 2011 på ett upprop för ett turkiskt propagandajippo för Hamas, den första Ship to Gaza-flottiljen, när hon var uppenbart medelålders. Så ska vi kalla henne ”Hamas-kommunisten” för all framtid? Solklar tvek på den, trots att hennes ”ursäkt” är långt ifrån trovärdig och dök upp först under galgen, när hon just blivit utnämnd till ordförande för SKMA.

Christian Peterson framstår som journalist inte alltid som helt balanserad. Han har under lång tid punktmarkerat den antirasistiske forskaren Tobias Hübinette, något som Hübinette med all rätt uppfattar som trakasserier, för att ta ett exempel. Men! Texten som Anna Nachman delade handlade dock inte primärt om antirasister, som Flamman försöker påskina, utan om mordet på Daniel Wretström, en 17-årig, ensam, vilsen och rejält full skinnskalle, en tvärhand hög, på 50 kg, som misshandlades och till sist mördades under en längre tidsperiod av ett antal personer, och till slut lämnades ensam att förblöda av flera knivhugg.

Denna berättelse vill inte vänstern veta av, eftersom den är sann och inte vacker alls. Samtidigt som extremhögern vill göra en martyr av honom. Vilket alltså är vad texten handlar om. Christian Peterson som journalist har, som nämnts, haft en del knepigheter för sig, men just den här texten var utan tvivel utmärkt. Förvisso inte invändningsfri, den underdriver exempelvis den rädsla mörkhåriga hade skäl att känna i trakterna av Gamla stan på 80- och tidigt 90-tal – nassebulorna på den tiden var inte kul alls och slog åtskilliga invandrare sönder och samman. 

I stället förlägger Peterson det mesta av skulden på mediabevakningen och hur vissa medborgare inhamrades som livsfarliga rasister. Han missar därmed halva bilden, minst. Men. Det är ett försök till ärlig text från en ung journalist, som inte sticker under stol med att den unge skinnskallen utöver småväxt och också var sångare i ett vit makt-band. Just i berättelsen om själva mordet är artikeln urstark. Det är en text som förtjänar att bli läst, med kritiska glasögon på – som alla andra texter. 

Så det är verkligen inte lätt att förstå vad dagens SKMA anser att de sysslar med. Tanken med SKMA, när organisationen grundades av ett gäng stenhårda socialliberaler med Per Ahlmark i spetsen, var att motverka antisemitism – inte att dela ut megafoner till kommunistiska antisemiter för att dessa skulle kunna nazistsmeta religiösa judar. Inte heller att de själva, som tänkt auktoritet på området judehat, skulle gå hårt åt judar – utan att med ett enda kommatecken redovisa vad de anser vara förkastligt och värt kritik.

Och vänsterns kärlek till svartvita fiendebilder, till guilt by association, och till att vägra att acceptera att människor förändras, är förstås direkt bedrövlig.  Vad är poängen med att alls argumentera politik om man ändå inte tillåter folk att ändra sig eller byta åsikt? Och hur ska en ung journalist kunna växa om han konstant plåtnitas vid sina ungdomssynder?

Vad gäller SKMA förlåter jag gärna Ulrika Knutsson hennes medelålderssynder, givet att man framöver avstår ovanan att stampa i klaveret. Eller kanske snarare hoppa jämfota.

När Ofer Maimon var 15 år var han superradikal och jagade (i självförsvar, för all del) nazister med järnrör vid några tillfällen. Anna Nachman är hans vän samt redaktör på Fokus och ansvarig på Judiska Begravningssällskapet.