Skogen behöver mer äganderätt
Hur mycket av andras skattepengar är vi beredda att lägga på att skydda mark som någon annan äger, brukar och vill ta ansvar för?
På fyra år har antalet överklaganden på avverkningsanmälningar till Skogsstyrelsen ökat med 800 procent. Resultatet är inte bara stoppade avverkningar, utan även överbelastade myndigheter och utdragna processer. Det är ett system som i praktiken premierar den som överklagar mest.
Sverige har mycket mark med höga naturvärden. Men det betyder inte att all mark kan eller ska skyddas.
Förr eller senare ställs samhället inför en obekväm men nödvändig fråga: hur mycket av andras skattepengar är vi beredda att lägga på att skydda mark som någon annan äger, brukar och vill ta ansvar för? Och varför ska kostnaden för statens miljöskyddsintresse bäras av enskilda människor?
Dagens skogspolitik bygger allt oftare på att enskilda arter – där de råkar finnas just nu – används för att stoppa pågående markanvändning. Det är varken effektiv naturvård eller rättssäker politik.
En analys från LRF visar att en konsekvent tillämpning av hur artskyddet stoppar skogsbruk i dag, baserat på endast fem arter, skulle tvinga bort omkring två miljoner hektar skog från aktivt brukande. Kostnaden för ersättning till markägarna skulle landa på runt tio miljarder kronor per år. Det är en beräkning för fem arter – men Sverige har närmare femtusen rödlistade arter.
Konsekvensen blir ett system där skogsägare upplever att de straffas trots att de gjort rätt. De har skött sin skog långsiktigt, följt lagen och tagit miljöhänsyn. Ändå möts de av överklaganden, osäkerhet och avverkningsstopp. För den som äger mark där vissa arter kan förekomma innebär det ofta dyra utredningar, år av väntan och en osäker ersättning. Skogen kan inte längre användas som den säkerhet, pensionsförsäkring eller generationskapital den är för landets 300 000 privata skogsägare.
Det här och mycket mer beskrivs i rapporten Det stora skogsrånet: Berättelser från verkligheten där privata skogsägare intervjuas om sina erfarenheter. Där beskrev skogsägaren Martin situationen träffande: ”De som överklagar vinner eller förlorar inte. Skogsägaren förlorar eller förlorar allt. För skogsägaren kostar det massa tid och pengar, men för den som överklagar är det bara att överklaga igen”.
Samtidigt framställs skogsägare ofta som okunniga eller ointresserade av naturvärden. Det är en grov förenkling. Få människor har bättre kunskap om sin mark än den som äger den och lever med den över tid. Skogen behöver människor som bryr sig. Den som skött skogen i decennier bryr sig.
Det är också en klimatfråga. Den svenska skogsmodellen bygger på aktivt brukande: skog som binder koldioxid och levererar förnybara material som ersätter fossila alternativ.
Under de senaste hundra åren har den svenska skogsvolymen fördubblats just för att skogen brukats och sköts. Att låsa in stora arealer utan ersättning eller tydliga regler riskerar både klimatnyttan och viljan att investera långsiktigt.
Vill politiken värna både biologisk mångfald och rättsstat måste kursen ändras. Klagorätten behöver begränsas. Förekomsten av rödlistade arter kan inte automatiskt innebära avverkningsförbud. Anpassningar ska gå före förbud. Och när staten stoppar brukande måste full ersättning utgå.
De skogsägare som i dag hamnar i kläm begär inga underverk, bara att deras äganderätt respekteras. Det borde varje rättsstat klara av.
Johanna Trapp är projektledare på Timbro miljlöinstitut
