Skyddsvärda äldre förtjänar respekt
När ambulans hämtar en dement patient blir det kommunikationsproblem. Personalen talar sitt modersmål och kan endast några få ord på svenska.
Demografins prognos är tydlig. 2050 kommer andelen av befolkningen som är 65 år eller äldre ha ökat med 30 procent. I värsta fall innebär det även 30 procent mer avhumanisering.
Under ett decennium har svenska värderingar varit på tapeten. Jämte demokrati, individens fria val, jämställdhet och tolerans betonas sociala koder och traditioner. Debatten har förstås förfallit till metanivå och kretsat runt huruvida värderingar återfunna på många håll i världen alls kan definieras som specifikt svenska, en invändning lika tom som påståendet att herr X inte kan sägas odla rosor eftersom hans granne fru Y också odlar rosor.
En ros är förvisso en ros men till och med Gertrud Stein visste att hon var hon, för att en annan varelse kände igen henne. Ett land som vägrar vidgå att det är så eljest att det nästan ramlar av World Values Surveys karta över kulturella mönster förlorar den vetskapen. Och det får konsekvenser, konsekvenser man kanske inte omgående tolkar som värderingsyttringar.
I torsdags uppmärksammade TV4 en händelse på ett äldreboende i Västerås. När ambulans i slutet av juli ska hämta en dement patient som befaras lida av sepsis uppstår kommunikationssvårigheter. Sjuksköterskan på plats skriver i avvikelserapporten: ”Avdelningen bemannas av två personal /…/ med grova språkförbistringar. Personalen talade endast modersmål med varandra och kunde inte framföra mer än några enkla ord på svenska”.
I intervju med kanalen tillägger sjuksköterskan att bekymret är både vanligt och ovärdigt. Äldreministern Anna Tenje stämmer in och pekar på regeringens arbete för implementering av språkkrav. Det är inte första gången. Hur de utfaller återstår att se.
Villfarelsen att språklig kompetenshöjning lämpligen äger rum på arbetstid motsägs av incidenten i Västerås och riktlinjerna som utgår från Stockholm når inte nödvändigtvis kommunerna. Rekryteringsproblemen är ökända. Under pandemin genomförde IVO tillsyn av särskilda boenden (SÄBO) i 283 kommuner. Inget uppfyllde grundläggande krav.
Alltsammans säger något om de där svenska värderingarnas människosyn.
I The Dignity of Difference (2002) skildrar Jonathan Sacks hur den moderna civilisationen innebär en obekväm medvetenhet om olikheter. Välvilliga tabun har gjort det svårt att resonera om främlingskapet som gror där skillnaderna förnekas. Först att drabbas är etiska gränser. Vad är rätt och vad är fel? Vem är skyddsvärd? Vem förtjänar respekt? Som en motsvarighet till homeopati späds verksamma ämnen ut i from inbillning och plötsligt är det inte viktigt om en vital 90-åring kan göra sig förstådd.
”Det behövs fler händer i vården” brukar det heta, och framkalla bilder av Thing i Familjen Addams. En äldre människa behöver handfast hjälp men hon behöver också kännas igen så att hon vet att hon är hon. Det går inte att bortse från att språket är spegeln.
Demografins prognos är tydlig. 2050 kommer andelen av befolkningen som är 65 år eller äldre ha ökat med 30 procent. I värsta fall innebär det även 30 procent mer avhumanisering.
Under ett decennium har svenska värderingar varit på tapeten. Jämte demokrati, individens fria val, jämställdhet och tolerans betonas sociala koder och traditioner. Debatten har förstås förfallit till metanivå och kretsat runt huruvida värderingar återfunna på många håll i världen alls kan definieras som specifikt svenska, en invändning lika tom som påståendet att herr X inte kan sägas odla rosor eftersom hans granne fru Y också odlar rosor.
En ros är förvisso en ros men till och med Gertrud Stein visste att hon var hon, för att en annan varelse kände igen henne. Ett land som vägrar vidgå att det är så eljest att det nästan ramlar av World Values Surveys karta över kulturella mönster förlorar den vetskapen. Och det får konsekvenser, konsekvenser man kanske inte omgående tolkar som värderingsyttringar.
I torsdags uppmärksammade TV4 en händelse på ett äldreboende i Västerås. När ambulans i slutet av juli ska hämta en dement patient som befaras lida av sepsis uppstår kommunikationssvårigheter. Sjuksköterskan på plats skriver i avvikelserapporten: ”Avdelningen bemannas av två personal /…/ med grova språkförbistringar. Personalen talade endast modersmål med varandra och kunde inte framföra mer än några enkla ord på svenska”.
I intervju med kanalen tillägger sjuksköterskan att bekymret är både vanligt och ovärdigt. Äldreministern Anna Tenje stämmer in och pekar på regeringens arbete för implementering av språkkrav. Det är inte första gången. Hur de utfaller återstår att se.
Villfarelsen att språklig kompetenshöjning lämpligen äger rum på arbetstid motsägs av incidenten i Västerås och riktlinjerna som utgår från Stockholm når inte nödvändigtvis kommunerna. Rekryteringsproblemen är ökända. Under pandemin genomförde IVO tillsyn av särskilda boenden (SÄBO) i 283 kommuner. Inget uppfyllde grundläggande krav.
Alltsammans säger något om de där svenska värderingarnas människosyn.
I The Dignity of Difference (2002) skildrar Jonathan Sacks hur den moderna civilisationen innebär en obekväm medvetenhet om olikheter. Välvilliga tabun har gjort det svårt att resonera om främlingskapet som gror där skillnaderna förnekas. Först att drabbas är etiska gränser. Vad är rätt och vad är fel? Vem är skyddsvärd? Vem förtjänar respekt? Som en motsvarighet till homeopati späds verksamma ämnen ut i from inbillning och plötsligt är det inte viktigt om en vital 90-åring kan göra sig förstådd.
”Det behövs fler händer i vården” brukar det heta, och framkalla bilder av Thing i Familjen Addams. En äldre människa behöver handfast hjälp men hon behöver också kännas igen så att hon vet att hon är hon. Det går inte att bortse från att språket är spegeln.
