Sluta snåla så blir fler barn gjorda

Svenskarna får allt färre barn, och i juli tillsatte Regeringskansliet en utredning för att förstå orsakerna och analysera hur hinder kan avhjälpas. I referensgruppen knuten till utredningen ingår barnmorskor, nationalekonomer, kulturskribenter och demografer som ska hjälpa utredaren att svara på frågan om varför antalet födda barn per kvinna i Sverige ligger på den lägsta nivån sedan man började mäta år 1751.

Många röster har redan hörts i frågan. Är det kvinnorna som bara tänker på sig själva nu igen? Misslyckade män? Bostadsmarknaden? Krigen?

Jag saknar en aspekt.

Mellan 10 och 15 procent av alla par i fertil ålder upplever ofrivillig barnlöshet.

I Sverige kan man få skattesubventionerad hjälp med tre IVF-behandlingar. Om en av dem leder till ett barn får man ingen vidare hjälp utan att betala själv, vilket kan gå på 45 000–60 000 kronor. Om man får embryon som kan frysas ner vid samma tillfälle som en lyckad behandling måste man betala för att få använda dem. Detta avser IVF med heterosexuella par och utan donation.

Om man inte blir gravid efter tre IVF-behandlingar får man själv bekosta eventuella fortsatta behandlingar.

Tidningen Ottar publicerade i juni ett reportage om ett par som fick leta extra inkomster för att kunna använda sina egna embryon till att få syskon till sitt barn. I samma artikel rapporteras att patienterna har blivit färre hos de privata IVF-klinikerna och att människor finansierar denna vård med hjälp av lån eller försöker få in donationer via exempelvis Gofundme. I slutet av artikeln meddelar både Moderaterna och Liberalerna att de står bakom nuvarande modell.

Samtidigt som det offentliga Sverige debatterar barnkrisen och spekulerar i hur man ska motivera unga att våga och vilja fortplanta sig, skuldsätter sig alltså barnmotiverade småbarnsföräldrar för att få en chans till ett andra barn. Det är något bakvänt med det. Där den ena ska tjatas på för att säkra Sveriges ekonomiska framtid, hindras den andra av kostnadsskäl.

Värt att nämna är att det finns en hel del som inte får hjälp med det första barnet heller, eftersom de inte uppfyller kriterierna i den region där de bor. Dessa villkor rör exempelvis BMI och ålder, och reglerna kan skilja sig åt mellan regioner. Under behandlingarnas gång blir vissa för gamla för fortsatt hjälp.

Nu är gruppen ofrivilligt barnlösa ändå inte tillräckligt stor för att förklara det stora tappet, men när nu Sveriges expertis kliar sig i huvudet för att försöka förstå och råda bot på krisen i befolkningsfrågan tycks denna pusselbit saknas. Den är inte stor, men den finns där: I Sverige finns redan familjemotiverade stabila par som gärna skulle ha fått ett barn till – om de hade råd med den dyra behandlingen.

Utökad hjälp för ofrivilligt barnlösa skulle kunna vara en samhällsinvestering, men det kräver ett annat synsätt än att vården de får är allmosor.

Agnes Arpi är journalist och författare.