Snart gråter clownen Mohamsson ensam i manegen

Simona har huvudsakligen två problem. Sig själv. Och sitt parti. Gårdagens julmys hemma hos UIf och Birgitta i Strängnäs förstärkte bilden.

Om vi börjar med hennes parti. Det var ju nästan grymt, att på nyligen genomfört landsmöte besluta att hon inte får vara ledare på riktigt efter valet. Det vill säga hur Liberalerna ska förhålla sig till, och materiellt förhandla, valresultatet. Hon är bakbunden av sina egna.

Teoretiskt: Om Tidö köper Liberalernas förslag rakt av, mot att Jimmie blir vice idrottsminister, får hon ändå inte säga ja. Som om vår nya förbundskapten för herrlandslaget i fotboll, Graham Potter, inte skulle få ta ut laget efter eget skön i VM-kval-playoffet i mars, och därför inte vore kapten på riktigt.

Många har ringt i varningsklockan. Karin Pihl på ”obundet” liberala Expressen skrev inför landsmötet att ”den enda frågan borde vara: hur i hela helskotta ska vi göra för att inte den 13 september 2026 blir datumet då en 92-årig historia som Sveriges liberala riksdagsparti tar slut?”

Pihls och mångas önskan: L måste acceptera SD i regeringen, om Tidö vinner och regeringsförhandlingarna landar rätt. Men L-landsmötet tvingade Simona Mohamsson – som i intervju efter intervju verkar formligen älska Tidö-samarbetet – insistera med ultimativa krav.

I stället för att ta chansen att sätta en liberal och integritetsskyddande broms på alltför långt gången repression i en annars uppenbart fungerande maktkoalition, väljer man följaktligen självutplåning. För Tidö spricker ju, om Sveriges näst största parti inte får regeringsposter.

Det vet alla. Men Liberalerna har alltså tvingat sin egen ledare att i vareviga medieframträdande låtsas vara mindre vetande om det alla andra uppenbarligen vet. Att medvetet göra sig dummare än sin publik – passande för en clown kanske, men inte för en ledare.

 Mohamsson gör det inte bättre själv, genom oförmågan att förlösa sin tunga från alltför inövade talepunkter. Varje regeringsfråga möts med undvikanden och fluff. Som i gårdagens Aktuellt: ”Ja, alltså, jag har gett mitt besked, och jag tycker dagen ska ses som en (sic!) avstamp för det som också var mitt besked, både i det här klippet och tidigare, om att jag vill ha ett nytt Tidöavtal…” Yada yada.

Hej då, borgerliga stödröster.

Det är lite sorgligt, det hela. Mohamsson och Liberalerna har blivit just den där stackars clownen. Med max en hyggligt fungerande minut i tiominutersaktenakten. Skolan. Fast barnen tittar mest på sina smartphones och vill gå hem.

Att vara clown funkar helt enkelt inte längre. Och clownen märker det, för publiken gäspar, alla utom två procent. 

Clownen vill ändå bli kvar på cirkusen, för clownen vet det finns saker att bidra med. Erfarenhet. En enande kraft. Empati. Snälla, snälla, ropar därför clownen. Låt mig bli elefantskötare! Eller hjälpare till jonglören! 

Cirkusdirektörerna Ulf och Jimmie, och primadonnan Ebba, säger ja och erbjuder nytt kontrakt, men med lite sämre villkor. De gillar clownen, om än kanske inte det neurotiska draget och den lätt kluvna personligheten.

Men clownens familj säger alltså nej. Det är därför clownen Simona talar svamligt och gråter under masken, där i Aktuelltstudion. Hon anar att  i september nästa år drar cirkusen vidare. 

Utan clown.