Somliga barn kan man bara strunta i
Vad får människor att ge sig ut på gatorna? Uppenbart är att det inte är katastrofens omfattning som avgör engagemanget.
Många såg hur riksdagsledamot Jessica Stegrud (SD) blev attackerad utanför riksdagen av en kvinnlig palestinademonstrant. Med hänvisning till vad som sker i Gaza ropade kvinnan upprepade gånger "30 000 mördade barn! 30 000 mördade barn!" Och naturligtvis: det är hemskt när barn dör, eller när de inte har något att äta.
Den 17 juni samlades flera olika organisationer under parollen "Manifestation för Gaza: Vi drar den röda linjen – Agera nu". Klädda i rött samlades den förutsägbara klicken: Olof Palmes internationella center, ACT Svenska kyrkan, Svenska Freds och Amnesty. Oxfam var värd för tillställning. I inbjudan tydliggjordes vikten av att engagera sig i Gaza, "en av vår tids värsta humanitära katastrofer". Amnesty uppskattar att tillställningen samlade femton tusen personer.
Och visst – vilken sansad, empatisk människa kan neka till att det som händer i Gaza är hemskt?
Det som förbryllar är vad som får människor att ge sig ut på gatorna och engagera sig. Inte för att jag har något emot det. Tvärtom. En stor del av den demokratiska dynamiken är beroende av människor som är villiga att använda sin fritid till engagemang i någon fråga.
Jag försöker förstå vad som får en att agera. Är det mängden av barn och utsatta som avgör engagemanget? Man kanske kan tycka att det borde vara så, ju fler som lider desto större engagemang för dem som i stora grupper längtar efter att få bidra till en bättre värld. Men så är det inte.
I Rädda barnens senaste uppdatering får vi veta att 14 miljoner barn i Sudan behöver hjälp att överleva. Över 5,8 miljoner barn är på flykt och av dessa är 2,8 miljoner under fem år. I Jemen lider 17 miljoner människor av akut matosäkerhet och barnen är så undernärda att de riskerar att svälta ihjäl. Tre miljoner barn är i akut behov av humanitärt bistånd i Haiti.
Ni får själva räkna ut hur mycket det blir total. Men för den som vill demonstrera och manifestera finns alltså att göra lång tid framöver. Uppenbart är att det inte är katastrofens omfattning som avgör engagemanget.
Så vad är det då som avgör? Säkert spelar flera faktorer in. En faktor kan vara vilka konflikter som får mest exponering i media. En annan att det blir lättare att engagera sig om man kan hålla koll på rollfördelningen, alltså att det är tydligt vem som är offer och förövare. Gruppen måste nämligen – i sin övertygade gemenskap – ha klart för sig vem man är för och vem man är emot. Slagorden blir dessutom svåra att få ihop om både offer och förövare är samma folk och har samma hudfärg.
Det är alltså enkel socialpsykologi som avgör vilken eld vi ska samlas kring. Det ska vara enkelt att ta ställning. Dessutom skadar det aldrig med ett litet mått av judenoja.
Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
Många såg hur riksdagsledamot Jessica Stegrud (SD) blev attackerad utanför riksdagen av en kvinnlig palestinademonstrant. Med hänvisning till vad som sker i Gaza ropade kvinnan upprepade gånger ”30 000 mördade barn! 30 000 mördade barn!” Och naturligtvis: det är hemskt när barn dör, eller när de inte har något att äta.
Den 17 juni samlades flera olika organisationer under parollen ”Manifestation för Gaza: Vi drar den röda linjen – Agera nu”. Klädda i rött samlades den förutsägbara klicken: Olof Palmes internationella center, ACT Svenska kyrkan, Svenska Freds och Amnesty. Oxfam var värd för tillställning. I inbjudan tydliggjordes vikten av att engagera sig i Gaza, ”en av vår tids värsta humanitära katastrofer”. Amnesty uppskattar att tillställningen samlade femton tusen personer.
Och visst – vilken sansad, empatisk människa kan neka till att det som händer i Gaza är hemskt?
Det som förbryllar är vad som får människor att ge sig ut på gatorna och engagera sig. Inte för att jag har något emot det. Tvärtom. En stor del av den demokratiska dynamiken är beroende av människor som är villiga att använda sin fritid till engagemang i någon fråga.
Jag försöker förstå vad som får en att agera. Är det mängden av barn och utsatta som avgör engagemanget? Man kanske kan tycka att det borde vara så, ju fler som lider desto större engagemang för dem som i stora grupper längtar efter att få bidra till en bättre värld. Men så är det inte.
I Rädda barnens senaste uppdatering får vi veta att 14 miljoner barn i Sudan behöver hjälp att överleva. Över 5,8 miljoner barn är på flykt och av dessa är 2,8 miljoner under fem år. I Jemen lider 17 miljoner människor av akut matosäkerhet och barnen är så undernärda att de riskerar att svälta ihjäl. Tre miljoner barn är i akut behov av humanitärt bistånd i Haiti.
Ni får själva räkna ut hur mycket det blir total. Men för den som vill demonstrera och manifestera finns alltså att göra lång tid framöver. Uppenbart är att det inte är katastrofens omfattning som avgör engagemanget.
Så vad är det då som avgör? Säkert spelar flera faktorer in. En faktor kan vara vilka konflikter som får mest exponering i media. En annan att det blir lättare att engagera sig om man kan hålla koll på rollfördelningen, alltså att det är tydligt vem som är offer och förövare. Gruppen måste nämligen – i sin övertygade gemenskap – ha klart för sig vem man är för och vem man är emot. Slagorden blir dessutom svåra att få ihop om både offer och förövare är samma folk och har samma hudfärg.
Det är alltså enkel socialpsykologi som avgör vilken eld vi ska samlas kring. Det ska vara enkelt att ta ställning. Dessutom skadar det aldrig med ett litet mått av judenoja.
Eli Göndör är fil dr i islamologi och verksam vid Segerstedtinstitutet vid Göteborgs universitet.
