Stjärnglans från Stoltenberg döljer S-sprickor
S är kluvet i migrationsfrågan. Men tjänar inte på tydlighet, skriver Cecilia Garme.
”Uppfriskande att höra Magdalenas tal!” säger två åhörare efteråt och man undrar om de hade skickats av en PR-firma.
Världen står på huvudet, arbetslösheten är den högsta på 14 år och S-ledaren hade chansen göra en Churchill. ”Det blir blod, svett och tårar till den 13 september nästa år, gott folk”, hade Magdalena Andersson kunnat säga i sitt inledningstal på partikongressen i Göteborg. Lagt in en prilla, citerat Per Albin och pekat på något som Tidöregeringen vill gömma under en sten. Till exempel den politiska säkerhetsrådgivaren, gånger två.
Eller opinionsgapet mellan blocken som är 11,7 procent enligt en ny mätning.
Det gjorde hon alltså inte. Magdalena Andersson är vald för sin pondus, inte för sin retoriska briljans. Men om Socialdemokraterna ska skaffa en ”ny riktning” som utlovas i kongressrubriken krävs något mer än det som redan har pågått i tio år.
I kommentarerna kring S-kongressen under dagen har detta ständigt återkommit. Den stora striden när partiprogrammet skrivs om gäller migrationen. S vill vara både höger och vänster i en kniptångsmanöver, menar till exempel SvD:s Torbjörn Nilsson.Varför har inte Magdalena Andersson varit lika offensiv om migrationen som Mette Frederiksen?
”Vad vill ni??” frågade Expressens Viktor Barth Kron rakt ut vid ett seminarium på kongressen. Migrationspolitiken föreslås vara både stram och respektera asylrätten, precis som den har varit sedan november 2015, fast verkligheten skriker efter något tydligare.
Men en partikongress är den sämsta platsen för ett catch-all parti att peka med hela handen. För att nyttomaximera ska man använda båda händerna, åt två håll. När förlorade Socialdemokraterna på att ha två olika åsikter i en fråga som är kontroversiell internt?
Kärnkraften, någon? EMU?
Sen kan det stå ”ny riktning” på affischerna hur mycket det vill. När 350 ombud faller ihop i sina hotellsängar efter debatten i natt, då har alla fått säga sitt och banden mellan gräsrötter och partiledning har stärkts så mycket att Magdalena Andersson har manöverutrymme i migrationspolitiken i alla fall. I just denna fråga har omvärldsläget en del att säga till om.
Om otydlighet känns jobbigt så stormar Jens Stoltenberg in som ”hemlig gäst”, hyllar partiledaren i alla tonarter och skänker glans åt partiet.
Och inte ens de mest invandringsvänliga svenska socialdemokraterna tänker på att klandra honom för att Norge har haft en stram migrationspolitik sedan 1990-talet.
”Uppfriskande att höra Magdalenas tal!” säger två åhörare efteråt och man undrar om de hade skickats av en PR-firma.
Världen står på huvudet, arbetslösheten är den högsta på 14 år och S-ledaren hade chansen göra en Churchill. ”Det blir blod, svett och tårar till den 13 september nästa år, gott folk”, hade Magdalena Andersson kunnat säga i sitt inledningstal på partikongressen i Göteborg. Lagt in en prilla, citerat Per Albin och pekat på något som Tidöregeringen vill gömma under en sten. Till exempel den politiska säkerhetsrådgivaren, gånger två.
Eller opinionsgapet mellan blocken som är 11,7 procent enligt en ny mätning.
Det gjorde hon alltså inte. Magdalena Andersson är vald för sin pondus, inte för sin retoriska briljans. Men om Socialdemokraterna ska skaffa en ”ny riktning” som utlovas i kongressrubriken krävs något mer än det som redan har pågått i tio år.
I kommentarerna kring S-kongressen under dagen har detta ständigt återkommit. Den stora striden när partiprogrammet skrivs om gäller migrationen. S vill vara både höger och vänster i en kniptångsmanöver, menar till exempel SvD:s Torbjörn Nilsson.Varför har inte Magdalena Andersson varit lika offensiv om migrationen som Mette Frederiksen?
”Vad vill ni??” frågade Expressens Viktor Barth Kron rakt ut vid ett seminarium på kongressen. Migrationspolitiken föreslås vara både stram och respektera asylrätten, precis som den har varit sedan november 2015, fast verkligheten skriker efter något tydligare.
Men en partikongress är den sämsta platsen för ett catch-all parti att peka med hela handen. För att nyttomaximera ska man använda båda händerna, åt två håll. När förlorade Socialdemokraterna på att ha två olika åsikter i en fråga som är kontroversiell internt?
Kärnkraften, någon? EMU?
Sen kan det stå ”ny riktning” på affischerna hur mycket det vill. När 350 ombud faller ihop i sina hotellsängar efter debatten i natt, då har alla fått säga sitt och banden mellan gräsrötter och partiledning har stärkts så mycket att Magdalena Andersson har manöverutrymme i migrationspolitiken i alla fall. I just denna fråga har omvärldsläget en del att säga till om.
Om otydlighet känns jobbigt så stormar Jens Stoltenberg in som ”hemlig gäst”, hyllar partiledaren i alla tonarter och skänker glans åt partiet.
Och inte ens de mest invandringsvänliga svenska socialdemokraterna tänker på att klandra honom för att Norge har haft en stram migrationspolitik sedan 1990-talet.
