Storbritannien ger anti-muslimsk fientlighet en särställning

I Storbritannien presenterade Labourregeringen för två veckor sedan en ny definition av anti-muslimsk fientlighet. Begreppet är brett och omfattar allt som kan tolkas som hat, hot och fientlighet mot – men även kritik och stereotypisering av – muslimer, baserat på deras identitet eller förmodade identitet som muslimer. Det omfattar verbala liksom skriftliga utsagor och även sådant som uttrycks på sociala medier. 

Definitionen är inte en lag, sägs det, utan ska fungera som ett verktyg så att myndigheter och polis bättre kan identifiera ”anti-muslimsk fientlighet”. Storbritannien har självklart redan, som alla västländer, lagar mot diskriminering och trakasserier som utgår från diverse skyddade karakteristika, inklusive religion. 

Labourregeringen menar att hat mot muslimer har ökat så pass att en ny definition är motiverad – därför ska även en ”tsar” som ska arbeta mot anti-muslimsk fientlighet tillsättas. I realiteten har dock hot, trakasserier och våldsdåd mot judar ökat betydligt mer än mot muslimer, och i faktiska antal sker nio gånger fler incidenter riktade mot judar än mot muslimer i Storbritannien.

Regeringen menar likväl att just en antimuslimsk definition är nödvändig som utbildningsredskap, för tolkningsförenklande och som bemyndigande att anmäla identifierade antimuslimska handlingar. Starmers regering insisterar på att det inte handlar om speciella privilegier för muslimer utan enbart om att skydda människor från oacceptabelt ”fientligt beteende”.

Kritiken från yttrandefrihetsorganisationer är hård. Equality and Human Rights Commission kritiserar definitionen för att särskilja islam och krocka med existerande lagar. Free Speech Union hävdar att definitionen tillkommit efter påtryckning från organisationer som Muslim Council of Britain och Muslim Engagement and Development, vilka också har tillåtits delta i utarbetandet trots deras vida dokumenterade historia av islamistiska uttalanden.

Free Speech Union kritiserar också att muslimska fri- och rättighetsorganisationer har uteslutits från arbetet. De oroar sig starkt för definitionens bredd och att den är otydlig, då den i praktiken innebär att all kritik mot islam kan uppfattas som ”fientlig” medför stor risk för rättsosäkerhet. I förlängningen varnar de för att åsiktskontroll och ingrepp i yttrandefriheten är överhängande.

Kritikerna menar vidare att den nya definitionen av ”anti-muslimsk fientlighet” är ett försök att blidka de mycket inflytelserika muslimska grupperingarna och garantera framtida röster. Samtidigt kan detta kopplas till Labourregeringens konsekventa ställningstaganden mot Israel och för Palestina, vilket också ses i deras behandling av judiska respektive muslimska organisationer i Storbritannien.

Att en enstaka grupp särbehandlas så öppet är förvånande. Inga andra grupper har egna definitioner, arbetsgrupper eller ”tsarer” som ska främja deras intressen.

Att mycken kritik av islam kommer att tolkas som kritik av muslimer genom den övergripande definitionen är överhängande: att till exempel kritisera hedersvåld kräver ofrånkomligen kritik av muslimer när det är muslimer som utför våldet. Att problematisera dess förekomst och yttranden kräver viss generalisering, eller vad som enligt definitionen om  anti-muslimsk fientlighet kan tolkas som stereotypifiering.

Storbritanniens rättssystem har varit hårt ansatt av yttrandefrihetsföreträdare de senaste åren. Kritiker av allt från invandring till genusideologi har plockats in till förhör enbart baserat på inlägg på sociala medier.

Enligt direktiv om ”Non-crime hate incidents” – en slags icke-kriminellt, men likväl lagfört ”yttrandeöverträdelse” – har polisen befogenheter att agera om uttalanden och inlägg så bara anmäls som kränkande. Polisen menar att det är ett nödvändigt verktyg för att åtgärda fördomar och relaterade kränkningar. I själva verket innebär det en faktisk åsiktskontroll då britter riskerar att bli polisanmälda för att yttra sina åsikter.

Mer eller mindre kända engelsmän anmäls dagligen för vad de uttrycker på sociala medier, och poliser har för vana att dyka upp i hemmet, på arbetsplatsen och på flygplatser för att fånga in ”förövarna”. Detta kan inkludera föräldrar som kritiserar barnens skola, komiker som säger att kvinnor inte har penisar, kvinnorättsaktivister som inte vill se män på kvinnoanstalter, men också barn som uttryckt elaka saker på skolgården.

Precis som den svenska domen mot koranbränning är risken stor att defintionen av antimuslimsk fientlighet kan utvecklas till ett de facto hädelseförbud. Ingen annan religion vare sig kräver eller bemöts med speciella definitioner på detta sätt. 

Storbritanniens krypande för särintressenas påtryckningar är en oroande utveckling som riskerar ytterligare inskränkningar av yttrandefriheten. Liknande tendenser ses runt om i Europa, de flesta kopplade till vad som förenklat kan ses som åsikter kopplade till anti-woke.

I Frankrike står en feministisk författare inför rätta för ”transfobi”, i Norge fälldes en man för kritik mot genusideologi, och i Österrike dömdes en kvinna för att ha kallat Muhammed för pedofil. Att dessa uttalanden ses som lagbrott i vissa länder och representerar en stigande trend, borde oroa alla förespråkare för det fria ordet – om inte annat så för att många av oss förmodligen uttryckt liknande teser.

Den brittiska utökade definitionen av fientlighet mot muslimer som inkluderar ordet ”kritik”, liksom de vitt skilda domarna mot koranbränningar i Sverige och föreställningen att det ska vara olagligt att hävda att en transkvinna är en man, är utan tvivel inskränkningar av yttrandefriheten.

Om vissa ideologier undantas från yttrandefrihet medför det oundvikligen tolkningsgodtycklighet. Det är inte rättssäkert.

Johanna Denize är filosof, forskare och doktorand vid universitetet i Bristol