Strutstänkandet i gammelmedia sjunger äntligen på sista versen

Svensk press stod en gång på lika pluralistiska ben som dåvarande partilandskap. Alla orter hade också en självständig lokaltidning, ofta med färgstarka regionala profiler. Sedan dess har politiken dragit mot en progressiv, internationalistisk storstadsnorm – samtidigt som medieägandet koncentrerats. 

Likriktningen skaver särskilt under en brytningstid när behovet av en öppet nyfiken och prövande hållning är som störst. Den goda nyheten? Gammelmedias genomklappning har öppnat dörren för förnyelse på annat håll.

Från blockpress till mittfältsjournalistik
Förr speglade tidningslandskapet riksdagens då många tydliga skiljelinjer. SvD var klassiskt konservativ, Aftonbladet klassiskt socialdemokratisk, DN klassiskt liberal – och landsorten kryllade av tidningar. Sistnämnda stod ofta nära det då livaktiga Bondeförbundet i de bördiga delarna av landet och nära revolutionsvänstern i Norrlands fackföreningstäta industribygder.

Eftersom riksdagspartierna skiljde sig åt markant – och höll tummar i ögonen på varandras argument och överdrifter – gällde det också närstående tidningar.

Idag då? De stora partierna har, i takt med en socioekonomisk tyngdpunktsförskjutning, glidit in i ett progressivt, internationalistiskt mittfält där staten, storföretag och tunga fackförbund hamnat obehagligt nära varandra. Därav den starka doften av kartell, byråkrati och dygdsignalering även inom stora delar av näringslivet – alltid(!) med samma progressiva lutning.

De stora redaktionerna har hängt på. Spänstig kontrast har blivit andefattig konsensus.

Visst går det att hävda att om det nu måste vara ensidigt, så är mitten kanske mindre farlig än höger eller vänster. Motargumentet är att mitten ofta utgår från att den med automatik är balanserad. Detta trots att Sveriges mesta mittfältsperiod, fadäseran Reinfeldt–Löfven–Andersson (2006–2022), kan betraktas som ett skolboksexempel på hur den usla självbilden inom den “ansvarsfulla mitten” drev politiken i diket: tätt samspel mellan stat, storbolag och fackföreningar, höga anspråk på godhet, svag känsla för konsekvenser.

Än i dag marscherar Sveriges mest uttalade mittfältspartier (L, C, MP) och mittfältsredaktioner (som DN) vidare i moralistiskt korstågsläge, som om de vore ensamma garanter för sanning och anständighet. Tonläget ligger stabilt på Team Biden/Harris-nivå.

Avsikten är säkert god, men distansen till helheten är liten och insikten om att även deras tankefigurer kan gå överstyr, tycks obefintlig. Som alltid när politiken börjar klappa väljare på huvudet blir resultatet detsamma: man skapar själv den populistiska antites man säger sig frukta.

Det inbitna progressiva stamtänkandet i balansförklädnad har varken gynnat samhället eller vunnit över alla oss som blixtsnabbt skulle stödja det första parti som öppet och hederligt redovisar alla svåra avvägningar och därefter söker äkta balans. Inklusive sådana avvägningar som mittfältet betraktar som känsliga. Till exempel hur de senare årens inbitna mittenpolitik kvävt konkurrens och åsiktspluralism.

BBC levererar motvilligt ett högaktuellt exempel på just kvävd åsiktspluralism utanför Sverige. Inklusive den omedvetna ”ändamålet helgar medlen-attityd” som tenderar att gå hand i hand med alla former av stamtänkande.

Nyligen har det uppdagats att BBC i en dokumentär klippte Donald Trumps centrala tal den 6 januari 2021 så att hans uppmaning till fredlig protest föll bort. I stället framstod det som att han flagrant eldade på stormningen av Kapitolium. Det blev droppen som fick bägaren att rinna över. Efter uppgifter om  många andra systematiska snedvridningar, konsekvent i progressiv favör, har BBC:s generaldirektör Tim Davie nu tvingats avgå.

Tidningsoligopol och huvudstadsbubbla
En trend som i Sverige kraftigt förstärkt utvecklingen mot nygammalt monotona tongångar är sammanslagningarna på tidningsmarknaden. Sverige har i dag en ägarkoncentration som slår det mesta i Europa. Enligt MPRT kontrollerar Bonnier och Schibsted tillsammans över 70 procent av dagstidningsupplagan. Lägger man till Stampen Media och NTM närmar sig siffran 100 procent. Så även på själva tidningsmarknaden är oligopol-situationen (kartell) påtaglig.

Resultatet? Färre beslutsfattare styr medie-Sverige – och flertalet sitter inom några kvarter i centrala Stockholm. Hela ekosystemet påverkas därmed av samma redaktionella och kommersiella impulser.

Konkurrensverket då, som ska värna om – hör och häpna – konkurrens? Har beviljat undantag efter undantag. Och vilken ”samhällsgranskande” redaktion inom denna oligopolsfär kan förväntas på allvar lyfta detta som ett avgörande problem? Precis. Ingen alls.

Branschbevakningen då som Dagens Media säger sig ägna sig åt? Bonnierägd.

Åsiktskorridoren
Hur yttrar sig då åsiktskonformismen i praktiken? På samma sätt som alltid när ett politiskt tankegods dominerar.

Först politiseras ekosystemet närmast makten. Budget- och nomineringsmakten används – oftast i god tro – för att premiera ”rättänkande” akademiker, ”oberoende” experter och ledande tjänstepersoner. Graden av god tro är hög. Människan som inte tror sig vara mer objektiv än andra är sällsynt: ”Då gör jag väl samhället en tjänst om jag lyfter dem som tänker som jag, eller hur?”

Arbetsmarknadens tunga lobbyister lär sig snabbt vilka nyckelord som säkrar lagändringen, upphandlingskontraktet, subventionspaketet, platsen i ett näringslivs- eller arbetsmarknadsråd – eller den ”välvilliga” tolkningen av konkurrensreglerna.

Vad händer sedan när samvetsgranna journalister ger sig ut för att intervjua ett tvärsnitt av förståsigpåare? De hör samma körsång överallt.

Slutsatsen skriver sig själv: om alla initierade talar med en mun kan det väl inte finnas mycket i de officiella budskapen att kritisera. Hur förklaras då de få avvikare som ändå förekommer? Som märkliga. Eller kanske uppmärksamhetstörstande. Eller uppbackade av ”mörka krafter”.

Så byggs ett paket rättrogna sanningar – med tydligt ”goda” och ”onda” positioner. Dessa presenteras på ledarsidorna under etiketten ”analys”.

Smärre avvikelser får möjligen slinka in under ”Debatt” – som en markering att där är minsann tänket inte lika ”expertverifierat”. Verkligt avvikande uppfattningar sorteras däremot helt bort av åsiktsväktarna. Eftersom ju avvikelse redan svartlistas med någon av ovan nämnda motiveringar. Avvikelse kan därför inte ”legitimeras”.

Hand i handske med allt detta går den klassiska patriarkföreställningen att vanligt folk är för outbildade för att förstå sitt eget bästa. De kloka har ju redan bekräftat att det officiella tankegodset håller. Ipso facto måste kritikerna vara vilse i pannkakan.

Vips, så har det som kallas maktgranskning förvandlats till granskning av maktens kritiker. I klubben för inbördes beundran delas rentav journalistpriser ut för ”djärvhet och mod” – trots kamelsväljande uppåt och argsint moraliserande myggsilande neråt i makthierarkin.

Vi har då landat i en situation, nyligen konstaterad även av Torbjörn Sjöström, vd för opinionsinstitutet Novus, där politiker och media  inte länge förstår medborgarna.

Den radikala mitten – och myten om mittfältets inneboende måttfullhet
Horribelt? Visst, på sitt sätt. Men mekanismerna – flockbeteendet, åsiktspoliseriet och självrättfärdigheten – är urgamla och har inte att göra med socialliberalismen per se utan med just konformistklimatet.

Så här har det fungerat under större delen av den så kallade civilisationseran när ett tankegods – oavsett vilket – blivit alltför dominant. De korta perioder då verklig åsiktspluralism fått blomstra har undantagslöst(!) inträffat under brytningstider. När ett gammalt garde med institutionaliserat inflytande tvingats dela på makten. 

Det finns ett inslag av komik i hur de senaste årens smygradikala socialliberalism själv framkallat den ”populistiska” motreaktionen – ungefär som när 1800-talshögerns smygradikalism skapade arbetarrörelsen.

Samma mönster återkommer även på andra sätt: inklusive det förnumstiga huvudklappandet och dövöronen för vad oroliga medborgare faktiskt säger.

På grund av fortsatt blindhet för tillkortakommanden i egna led växer sig motrörelsen allt starkare. Ändå fortsätter smygradikalerna att klia sig i håret samt projicera precis alla samhällsproblem på symptomrörelsen. 

Återigen då som nu svarade gammelmedia med korstågsmoralister som sällan slutade prata om ”subversiva radikaler”. Oftast utan att se att det verkliga hotet uppstår när motkrafter saknas. Som just under fadäseran Reinfeldt-Löfvén-Andersson, den enda perioden under Sveriges hundraåriga demokratihistoria då svenska regeringar kunde komma undan med att ignorera väljarkollektivets stående pragmatiska gräsrotsinvändning: ”Hallå där, har ni verkligen tänkt igenom de praktiska konsekvenserna? Vi vet att det är vi – inte ni – som både får städa upp och betala notan om det blir fel”.  

Inget av detta betyder såklart att populistpartier har allt på det torra (lika lite som de tidiga militanta arbetarrörelserna hade allt på det torra). Däremot betyder det att det är hög tid att konkludera att vi måste vakta oss, inte bara för höger-, vänster- och populistradikalism – utan också för mittfältsradikalism.

Att kalla sig ”mitten” garanterar definitivt inte balans oavsett hur många agendajournalister som värvas (i god tro) för att påstå att så är fallet. Att så är fallet har tvärtom använts för att än mer gröpa ur inte bara marknadsekonomi och åsiktspluralism utan även demokratin.

Any good news? Ja! 
Den politiska motrekylen har redan punkterat de senaste årens smygradikalism. Den intellektuella tafattheten finns kvar, men de flesta partier försöker faktiskt skärpa sig.

Som alltid speglas förändringar på den politiska arenan i medielandskapet. Visst, stora delar av gammelmedia drar fortfarande upp vindbryggorna mot allt som sker utanför Stockholms innerstad – annat än i kraftigt tillrättalagd (sago)form. Så blir det när man länge har investerat allt sitt intellektuella kapital i korståg mot ”kättare”.

Dessbättre går det inte att lura hela folket hela tiden. Publiken som vill ha nyans flyttar i strid ström till friare format: oberoende poddar, nyhetsbrev, sociala kanaler och AI-plattformar som kan ställa motfrågan: ”Är det verkligen hela sanningen?”. Därutöver till nya tidningstitlar som Fokus och Kvartal, där nyfikenheten och spänsten visat sig avsevärt större än i gammelmedia.

Krisen för åsiktspluralismen har alltså uppmuntrat entreprenörskap – på annat håll. Uppenbart är att redaktioner som omfamnar äkta åsiktspluralism och transparens kan vinna både respekt och prenumeranter.

Till och med inom gammelmedia anar man nu viss ängslan – och en växande insikt om att Jerusalem nog inte kan återerövras. Vidare brukar historien upprepa sig på ett sätt till: så fort vinden vänder och egna positioner inte längre är lika karriärpassliga återkommer typiskt ekot av Groucho Marx: ”Det här är mina principer… men om du inte gillar dem har jag andra”. 

Som nämnt tvingades BBC:s Tim Davie avgå för att han tillåtit ett alltför överdrivet progressivt stamtänkande. I en mening hade han oturen att sitta högst upp i hierarkin under en period när den politiska vinden vänt. Vindvändandet pågår i realtid även i Sverige. 

Så håll ut. Strutstänkandets psalmsångare är inne på sista versen. Huvudfrågan nu är i stället vilka mediehus och redaktioner som är först och bäst på att konsekvent stämma om instrumenten.

Mark Brolin är geopolitisk strateg, ekonom och författare.