Sverige behöver lite jävla överlevnadsinstinkt

När svenskar debatterar Dumpen och sexuella övergrepp mot minderåriga händer något ovanligt. Likgiltigheten försvinner. Vreden vaknar.

I TV4 Nyhetsmorgon säger Hanne Kjöller, ”med risk för att få tiotusen hatmejl”, att pedofiler också är människor och att vi måste akta oss för blodtörsten i debatten. Hon varnar för en hetsjakt från allmänhetens sida. Per Lindgren svarar i Kvartal att blodtörsten i detta sammanhang snarare en tillgång än ett problem. Själv blir jag glad över att äntligen se tecken på liv i svenskarnas ögon.

Ett samhälle som inte reagerar starkt när barn utsätts för sexuella övergrepp har förlorat något grundläggande. Ilska inför sådana brott är inte extremism utan en frisk moralisk reflex. Problemet i Sverige är inte att människor ibland blir arga. Problemet är att vi ger upp oss själva eftersom det anses korrekt.

Svenskar tycks egentligen bara vakna i två situationer. Den ena är när den gamla nedärvda rädslan för Ryssland gör sig påmind och vi plötsligt börjar tala om försvarsvilja och nationell säkerhet. Den andra är när barn utsätts för sexuella rovdjur. Då syns en glöd som annars ofta saknas i samhällsdebatten. Det är något vi borde ta fasta på.

För Sverige står inför problem. Följderna av en lång period av oansvarig massinvandring präglar fortfarande samhällsutvecklingen och har satt press på sammanhållning, institutioner och tillit. Samtidigt lever vi i en allt oroligare värld där krig, geopolitisk rivalitet och osäkerhet åter har blivit en del av vardagen i Europa.

Det som ytterst avgör ett lands framtid är om dess befolkning fortfarande har viljan att hålla ihop och försvara det gemensamma. Överlevnadsinstinkt handlar just om detta. Om att förstå att vissa värden måste skyddas. Att barn ska vara trygga. Att lagar ska upprätthållas. Att samhället ska fungera. Att människor känner samhörighet med varandra och med landet de lever i. Att man är stolt över sin kultur och identitet.

Under lång tid har svensk offentlighet i stället präglats av uppgivenhet i de fina ytliga värdeordens namn. Vi har varit rädda för tydlighet, rädda för gränser och rädda för vår egen identitet.

Vi är ett land som gömmer oss bakom en administrativ air av korrekthet. Risken för Sverige är inte att någon blir förbannad på pedofiler. Risken är att vi administrerar bort vår egen kultur, vår egen existens, i ett värdegrundsdokument fullt av plattityder.

Sverige måste återupptäcka den grundläggande viljan att skydda vårt samhälle, vår kultur och våra barn. Per Lindgren har rätt i att lite visad blodtörst knappast skadar svenskarna. Ibland är starka reaktioner ett tecken på att livsviljan fortfarande finns kvar.

Jag vill se svenskar som vill leva. Svenskar som vill att Sverige ska leva. Svenskar som vill stärka gemenskapen i landet och som förstår att kultur, trygghet och framtid inte är självklarheter utan något som måste försvaras.

Den vrede som väcks när barn utsätts visar att överlevnadsinstinkten fortfarande finns där. Frågan är om vi vågar använda den också när vi möter Sveriges andra stora utmaningar. För just nu behöver Sverige lite jävla överlevnadsinstinkt.

Carl Eos är skribent med bakgrund som förhandlare på fackförbund. Han ger ut romaner under pseudonymen Teodor Gustafsson och är senior fellow vid tankesmedjan Oikos.