Anosh Ghasri

Sverige bör ta efter Australien

Markeringen mot Iran värnar den nationella australiensiska identiteten. En sådan tydlighet vore välkommen även i Sverige.  

Text:

Bild: Lukas Coch / AP

Häromdagen kallade Australien hem sin ambassadör från Iran samtidigt som landet utvisade den iranska ambassadören i landet. Anledningen är att underrättelsetjänsten i Australien har kopplat ihop två attentat mot judiska mål i landet till officerare knutna till iranska revolutionsgardet. Iran har kallat Australiens premiärminister, Anthony Albanese, för en svag politiker och uppmanat honom att tänka om eller ta konsekvenserna av sitt beslut. 

Enligt Albanese har de iranska attentaten två motiv. Det ena är den statssponsrade iranska antisemitismen, det andra är att skapa social oro. Albanese ser mycket riktigt attentaten i ett större perspektiv, som en attack på vilka australiensare är som nation. Därmed blir attentaten, och markeringen mot Iran, också en fråga om värnandet av den nationella australiensiska identiteten. En sådan tydlighet gentemot Iran är lika sällsynt som välkommen. 

Intressant i sammanhanget är också att Irans agerande i Sverige har styrts av precis dessa två motiv. Den iranska regimen har genom nämnda revolutionsgardet, som är en av dess säkerhets- och underrättelseorganisationer, riktat direkta hot mot svenska judar, däribland Judiska centralrådets ordförande. Svenska kriminella samarbetar med Iran genom att organisera attacker mot judiska mål i Sverige. Angreppen mot israeliska ambassaden i januari 2023 och i maj 2024 bär tydliga spår av iransk inblandning. 

Attackerna mot israeliska ambassaden i Stockholm föranledde polisen att öka säkerheten även vid judiska institutioner. Hoten är således inte enbart riktade mot Israel, som ett led i kriget länderna emellan, utan mot judar var de än befinner sig. Gränsdragningen mellan judar och israeler är obefintlig i den iranska regimens handlande. 

Värt att notera, är att dessa av den iranska regimen designade antisemitiska attacker på svensk mark lyfts fram av Brås nyligen släppta rapport, Antisemitiska hatbrott, som en av förklaringarna till svenska judars oro och otrygghet i Sverige. 

Detta pågår alltså samtidigt som den svenska regeringen försöker att landa någorlunda fint efter sin mindre fagra piruett i omläggningen av sin Israelpolitik. Jag hyser inga illusioner om att en liknande tvärvändning är aktuell i fallet med Iran. Hanteringen av skurkstater synes stundtals vara en svårhanterlig uppgift för våra regeringar. 

Australiens agerande är emellertid ett utmärkt exempel på att västerländska regeringar kan agera resolut mot Iran om viljan finns. Den svenska regeringen saknar inte direkt skäl till att ta efter det exemplet. 

Initiativet att begära myndighetsrapporter om svenska judars belägenhet är onekligen hedervärt och välbehövligt för att ta oss ur den florerande antisemitismens moras. Det vore dock ett ännu bättre initiativ att trygga Sverige för svenska judar, och därigenom även svenska intressen. 

Häromdagen kallade Australien hem sin ambassadör från Iran samtidigt som landet utvisade den iranska ambassadören i landet. Anledningen är att underrättelsetjänsten i Australien har kopplat ihop två attentat mot judiska mål i landet till officerare knutna till iranska revolutionsgardet. Iran har kallat Australiens premiärminister, Anthony Albanese, för en svag politiker och uppmanat honom att tänka om eller ta konsekvenserna av sitt beslut. 

Enligt Albanese har de iranska attentaten två motiv. Det ena är den statssponsrade iranska antisemitismen, det andra är att skapa social oro. Albanese ser mycket riktigt attentaten i ett större perspektiv, som en attack på vilka australiensare är som nation. Därmed blir attentaten, och markeringen mot Iran, också en fråga om värnandet av den nationella australiensiska identiteten. En sådan tydlighet gentemot Iran är lika sällsynt som välkommen. 

Intressant i sammanhanget är också att Irans agerande i Sverige har styrts av precis dessa två motiv. Den iranska regimen har genom nämnda revolutionsgardet, som är en av dess säkerhets- och underrättelseorganisationer, riktat direkta hot mot svenska judar, däribland Judiska centralrådets ordförande. Svenska kriminella samarbetar med Iran genom att organisera attacker mot judiska mål i Sverige. Angreppen mot israeliska ambassaden i januari 2023 och i maj 2024 bär tydliga spår av iransk inblandning. 

Attackerna mot israeliska ambassaden i Stockholm föranledde polisen att öka säkerheten även vid judiska institutioner. Hoten är således inte enbart riktade mot Israel, som ett led i kriget länderna emellan, utan mot judar var de än befinner sig. Gränsdragningen mellan judar och israeler är obefintlig i den iranska regimens handlande.

Värt att notera, är att dessa av den iranska regimen designade antisemitiska attacker på svensk mark lyfts fram av Brås nyligen släppta rapport, Antisemitiska hatbrott, som en av förklaringarna till svenska judars oro och otrygghet i Sverige. 

Detta pågår alltså samtidigt som den svenska regeringen försöker att landa någorlunda fint efter sin mindre fagra piruett i omläggningen av sin Israelpolitik. Jag hyser inga illusioner om att en liknande tvärvändning är aktuell i fallet med Iran. Hanteringen av skurkstater synes stundtals vara en svårhanterlig uppgift för våra regeringar. 

Australiens agerande är emellertid ett utmärkt exempel på att västerländska regeringar kan agera resolut mot Iran om viljan finns. Den svenska regeringen saknar inte direkt skäl till att ta efter det exemplet.

Initiativet att begära myndighetsrapporter om svenska judars belägenhet är onekligen hedervärt och välbehövligt för att ta oss ur den florerande antisemitismens moras. Det vore dock ett ännu bättre initiativ att trygga Sverige för svenska judar, och därigenom även svenska intressen.