Sverige förändrat för svenskar i världen

Härom veckan var jag på föreningen Svenskar i världens årsmöte som tilldrog sig i Näringslivets hus i Stockholm. Jag fick lära mig att cirka 700 000 svenskar är utskrivna ur landet och att Sverige är ett av de länder som har flest multinationella företag per capita i världen.

Utlandssvenskarna är med andra ord en grupp som i stor utsträckning har anknytning till näringslivet. Inte så konstigt heller. Vi har väl alla lärt oss att ”Sverige är ett litet extremt exportberoende land”.

Det svenska välståndet vilar på exporten, även om den i dag lika gärna kan bestå av tjänster inom musik och finans som industrirobotar och ubåtar.

Något som däremot var nytt för mig var att sedan tio, femton år så tar inte de svenska företagen längre hand om hemvändande svenskar. Det betyder i klartext att de kan ha väldigt svårt att hitta jobb på den svenska arbetsmarknaden. Likaså är svenska studenter mycket mindre benägna att tillbringa ett eller ett par år av sina studier i utlandet. Trenderna är tydliga och – enligt föreningen – illavarslande. 

Tendensen innebär att ”våra” multinationella företag i stället för att anställa en hemvändande svensk, anställer kompetensen de behöver direkt utifrån: det blir några amerikaner, en indier och en brasilianare, till exempel. 
Säkert kortsiktigt bra för företaget, men som föreningens ordförande påpekade: Ja, men hur länge stannar de i Sverige?

Historiskt var det alltså tvärtom, så vad beror svängningen på? Föreningen vill kartlägga orsakerna ordentligt, vilket låter som en utmärkt idé, men i avvaktan på svar tänker jag nu spekulera.

För det första är svenskar med en rejäl internationell erfarenhet inte purunga. Med andra ord drabbas de av samma – eller än värre – åldersdiskriminering som svensksvenskarna.

För det andra är ”våra” multinationella bolag inte våra längre, utan just multinationella. Deras skyldigheter ligger i första hand gentemot ägarna, och inte nationen Sverige. Företaget ska ge så stor vinst som möjligt. I en på alla plan globaliserad värld har alltså lojaliteten – och förmodligen identiteten – förskjutits från nation till bolag. Detta har även sin motsvarighet hos individen: Mitt liv, min framgång, inkomst och vad det nu kan vara, går före mina eventuella sammanhang. 

Om de här hypoteserna stämmer så känns det som om det svenska näringslivet i stället för att ligga i framkant vad gäller internationella trender, har hamnat i bakvattnet. I en värld där Trumps USA ger det senaste och tydligaste exemplet på en nationell – för att inte säga nationalistisk – syn på vad ett företag är, så är transparens, öppenhet och gränslöshet inte längre ett vinnarkoncept. 

I EU har trenden varit tydlig på det mentala planet, åtminstone sedan pandemin: vi måste ta hem livsnödvändig produktion. Eller för att uttrycka det annorlunda: Vi måste se om vårt hus. Det gäller också Sverige.