Sveriges låga produktivitet avhjälps inte av sövande betänkande
Sverige har drabbats av ihållande låg produktivitet och enligt Konjunkturinstitutet syns ingen bättring för de kommande fyra åren.
Ibland lyckas forskare faktiskt få till det. Ett exempel är den mycket uppmärksammade ekonomen Paul Krugmans berömda uttalande att ”produktivitet är inte allt, men i längden är det nästan allt”. Krugman, som tilldelats priset i ekonomi till Alfred Nobels minne, ville med detta säga att även om andra faktorer än produktivitet – som resursfördelning eller innovation – spelar roll, beror ett lands långsiktiga förmåga att höja sina medborgares levnadsstandard i grunden på förmågan att öka produktiviteten.
Det skall framhållas att ökad produktivitet inte behöver resultera i ökad privat konsumtion. De medel som uppstår kan också användas till att förbättra den offentliga servicen, skapa bättre infrastruktur, högre pensioner eller mer bistånd.
Sverige har, liksom de flesta andra europeiska länder, drabbats av en ihållande låg produktivitet. Från att ha legat närmare tre procents ökning per år 1993-2006 är vi nu nere på knappa en procent, och enligt Konjunkturinstitutet syns ingen bättring för de kommande fyra åren.
Regeringen tillsatte år 2023 en särskild kommission för att analysera och komma med förslag till vad som kan göras för att förbättra produktiviteten, vilken nyligen presenterat sitt slutbetänkande. Av alla offentliga utredningar jag läst (och de är många) är detta ett av de mest intetsägande sömnpiller som levererats.
Vi får veta att kriminalitet och byråkratiskt krångel inte är bra, men att forskning, innovation, AI och lägre skatter kan vara av värde. Om detta är det bästa ekonomprofessionen kan åstadkomma är min slutsats att vi hade fått intressantare förslag om frågan överlämnats till antropologerna.
Produktivitet bygger i stor utsträckning på innovationer men paradoxalt nog är denna utredning renons på nytänkande. Speciellt är att man förbigår den omfattande forskningen som visar att personalägda företag har en överlägsen produktivitet. Det är som om stora delar av landets befolkning hade drabbats av en allvarlig sjukdom, och läkarprofessionen skulle ignorera att man i andra länder funnit ett verksamhet botemedel mot sagda åkomma.
Utredningen är inte bara intetsägande, vad gäller professionell etik är den också ett rejält bottennapp.
