Sveriges Radio har en skattefinansierad budget på över tre miljarder – resurser som borde kunna ge landets mest grundliga research. Ändå var det Doku – med minimala resurser i jämförelse – som avslöjade att Baraa Lafi haft ledande roller i Hamasfinansierade bojkottkampanjer. När fakta låg på bordet meddelade Ekots utrikeschef Anders Pontara att samarbetet avbryts – och tillade det förbluffande erkännandet: ”Vår research har inte varit bra.”

Redan en månad tidigare avslöjade vi här i Fokus uppgifter som borde ha manat till sådan research – men som SR valde att negligera. Vårt huvudspår var visserligen SR:s ambivalenta hållning till sin medarbetare – som de i vissa inslag kallade ”Sveriges Radios journalist” medan hon i andra inslag intervjuades i rollen som vanlig Gazabo.

Men vi ställde också en lång rad frågor till Pontara om Lafis bakgrund. Vi konfronterade honom bland annat med Lafis uttalanden i palestinavänliga medier, där hon beskrev sitt arbete för SR som en del av en opinionsbildande process till Palestinas gagn. Och att hon i den propalestinska sajten Alam24 använder begreppet istishhād – martyrskap – när hon talar om en palestinsk släkting som dog under 7 oktober-attentaten.

Frågan är om SR medvetet blundade och hoppades att ingen skulle gräva vidare – eller om de faktiskt gjorde sin research men valde att inte berätta vad man hittade. Det är svårt att avgöra vilket som vore värst. Men det är under alla omständigheter inte första gången Sveriges Radio tonar ner eller döljer sina egna medarbetares känsliga kopplingar.

Det skedde bland annat när det avslöjades att en SR-reporter hade haft en relation med den utvisningsdömde Raad Al-Duhan, som av Säpo anses utgöra ett hot mot rikets säkerhet. Även denna gång var det Doku som låg bakom avslöjandet. Publicistklubbens ordförande Robert Aschberg kallade SR:s agerande ”pinsamt” och ifrågasatte varför företaget inte själva satte sina egna reportrar på att reda ut tidslinjen.

Även juridikprofessorn Mårten Schultz avfärdade SR:s försvar, där vd Cilla Benkö hävdade att en extern utredning skulle hota källskyddet. Kritiker menade tvärtom att händelsen rörde både journalistisk integritet och rikets säkerhet. Att SR ändå valde att hantera frågan som ett personalärende snarare än en publicistisk kris förstärkte bilden av en organisation som blundar tills andra medier gör jobbet.

SR:s bevakning av Gaza bygger på ett nätverk av frilansare och fixare vars bakgrund sällan redovisas öppet. Fallet Lafi visar hur illa det kan gå – frågan är hur många fler liknande fall som döljer sig hos Sveriges Radio. Terrorforskaren Magnus Ranstorp skrev nyligen en debattartikel om Sami Abu Salem som SR:s Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén kallar ”Vår man i Gaza”. Abu Salem rapporterar samtidigt för Wafa, den palestinska myndighetens egen nyhetsbyrå. ”Som sådan har man i uppdrag att arbeta för palestiniernas sak, inte att rapportera balanserat”, skriver Ranstorp.

När researchen brister kring vilka de anställer eller anlitar lämnas lyssnarna i ovisshet om vilka agendor som kan påverka rapporteringen.