Tänk om Jimmie Åkesson har rätt?

Det var en märkbart irriterad Jimmie Åkesson som fick pressande frågor i SVT:s 30 minuter kring ett uttalande han ska ha gjort till Dagens Nyheter då han besökte Israel i januari. Enligt tidningen hade han sagt:

”Jag har under min uppväxt aldrig stött på någon antisemitism. Det är klart att judar i Sverige alltid har varit utsatta, antisemitism har funnits, men bland vanliga människor… jag har aldrig någonsin stött på en vanlig svensk som är antisemit”.

Det här uttalandet har mötts av stark kritik, både av krönikörer och av Svenska kommittén mot antisemitism bland andra.

Det är lätt att instämma i en sådan kör. Men tänk om det han säger stämmer? Han säger att han inte ”stött på någon antisemitism” hos ”vanliga människor”.

Tänk om det är så?

Givetvis är det omöjligt att svara på för alla utom för Jimmie Åkesson själv. Men hur såg det egentligen ut i Sverige i början av 1990-talet när Jimmie Åkesson var ung och gick på högstadiet och gymnasiet i Sölvesborg?

Vid den här tiden var jag en ung reporter, bland annat anställd av SVT, med specialområdet antisemitism, vit makt-musik och nazism. Jag hamnade i det sammanhanget i en mängd märkliga och annorlunda sammanhang: Jag satt hemma i kök hos nazister, intervjuade skinnskallar under stora affischer med hakkors, hamnade på en pizzeria som var full med ”vit makt-musik-fans” efter en konsert med nazistband som Swastika och Pluton Svea.

En av de högsta ledarna för den svenska nazismen gick med på att träffas (på en indisk restaurang av alla ställen, den var nämligen ”den bästa i stan” som han sa). Jag gjorde avslöjanden var nazisternas tidningar trycktes och vilka som tjänade pengar på nazistmusiken. Men också intervjuer med kända antisemiter som exempelvis Ahmed Rami, och med Syster Marianne, som hade medverkat i Ramis radioprogram. Att det inte fanns antisemitism i början och mitten av 1990-talet i Sverige stämmer inte. Men kan det vara så att den unge Jimmie Åkesson inte kom i kontakt med den? 

Om Jimmie Åkesson tittade på Rapport eller följde tidningarna så hade han sett mina och andras granskningar och intervjuer. Då hade han sett förintelseförnekaren Robert Faurisson på besök i Sverige, eller dokumentärer och reportage om bildandet av Nationalsocialistisk front, och olika attacker mot judiska mål. Här fanns också antisemitism från vänsterhåll, exempelvis konstnären Lars Hillersberg, vars teckningar med nidbilder på judar och antisemitiska troper användes av Ahmed Rami.

Ja, listan kan göras lång. Men var detta ”vanliga människor” enligt Jimmie Åkesson?

Det är inte nödvändigtvis så att Jimmie Åkesson såg antisemitism i sin vardag och närhet. För det som människor såg på TV var inte en verklighet som alla hade runt omkring sig. Min egen släkt var inte antisemiter och inte heller några av mina vänner. Extremismen fanns absolut, men snarare något man såg på tv.

Medieanvändningen såg också helt annorlunda ut då jämfört med i dag. 1994 fick en nazist som ville göra sig hörd trycka upp flygblad och dela ut någonstans i hemlighet. 1996 hade Ahmed Rami precis startat en sajt på det nya mediet ”internet”, något jag intervjuade honom om.

Men i övrigt var inte antisemitismen utbredd i samhället som den är nu, när sociala medier är översköljda med antisemitiska budskap och där Palestinademonstrationer spyr ut sitt hat mot ”sionister” varje lördag i våra stora städer, där till och med FN:s rapportör Francesca Albanese sprider antisemitiska troper på Instagram.

Jag har ägnat över 35 år av att granska och skildra antisemitism, och att göra inslag, reportage och dokumentärer om Förintelsen och judehat. Jag har aldrig tidigare sett och hört så mycket antisemitism som i dag. Jag har aldrig tidigare hört bekanta säga saker om ”hur judarna beter sig”, men efter 7 oktober 2023 har jag det. 

Antisemitism är ett stort problem i vår samtid, här har Jimmie Åkesson rätt.

Johan Romin