Till slut kom våldet till Brown

Klockan 16.24 lördagen den 13 december inträffade det som varje amerikansk student fruktar, men som man intalar sig aldrig ska hända just här. En ännu okänd gärningsman beväpnad med gevär tog sig in i ett klassrum på amerikanska Brown Universitys campus i Providence, Rhode Island. Där pågick en repetitionsgenomgång inför en kommande ekonomitenta.

Skotten som avlossades dödade två personer och skadade ytterligare nio, som nu vårdas på sjukhus. Universitetet sattes i total lockdown i tolv timmar, och studenter tvingades tillbringa natten i idrottshallar och matsalar medan hundratals poliser genomsökte campus. I skrivande stund är gärningsmannen fortfarande på fri fot.

Under söndagen började en video cirkulera på nätet. Den visar gråtande studenter hopkrupna mellan bokhyllorna i the Sciences Library. I bakgrunden hörs kraftiga smällar som först låter som skott, men som senare visar sig vara poliser som bryter upp barrikader för att eskortera ut studenterna med händerna i luften.

Videon slog mig hårt. Jag har tillbringat hundratals timmar i just det här biblioteket under min studietid på Brown. Jag minns hur jag under mina första tentor höstterminen 2015 satt mellan samma bokhyllor när en påträngande tanke plötsligt dök upp: Tänk om en skolskjutning skulle hända här. Hur skulle jag ta mig ut? Två månader tidigare hade en person dödats och två skadats i en masskjutning vid Northern Arizona University. Jag viftade bort tanken.

På Brown talar man ofta om Brown-bubblan: en idyll högt uppe på College Hill, med välmanikyrerade gräsmattor omgivna av tegelbyggnader insvepta i murgröna. En plats där det var lätt att glömma våldet och misären utanför campus. En plats där man kände sig trygg.

Det var den bubblan jag lutade mig mot för att avfärda mina tvångstankar hösten 2015. Men när skytten öppnade eld i klassrummet i Barus and Holley-byggnaden sprack bubblan. Det som inte får hända hade hänt.

För att förstå chocken måste man förstå vad amerikanska universitet betyder i den amerikanska samhället. De är inte bara platser för utbildning och examen. Under fyra år bor, studerar och lever man tillsammans. Man formar relationer som varar livet ut och genom täta alumninätverk knyts en stark identitet till lärosätet. Collegeåren är djupt invävda i amerikansk kultur: en övergångsrit in i vuxenlivet. Universitetet följer en genom hela livet, via alumniföreningarna i städer runt om i världen och återkommande återträffar på campus.

Studenterna som kämpat sig igenom gymnasiet och den stenhårda antagningsprocessen för chansen att antas till ett Ivy League-universitet hade sina bästa år framför sig. I stället ligger nu två unga människor döda, nio vårdas fortfarande på sjukhus och ett campus med omkring 10 000 studenter är traumatiserat, sannolikt för livet.

En elev som befann sig i närheten hade redan överlevt ett skott i magen under en masskjutning på hennes gymnasieskola i Santa Clarita, CA, för sex år sen. I en intervju med amerikanska medier sade hon: ”Jag trodde att det var statistiskt omöjligt att råka ut för detta igen”. Ingenting med detta är normalt, allra minst för någon så ung.

Vapenvåld är i dag den vanligaste dödsorsaken bland barn och tonåringar i USA i åldrarna 1–17 år, enligt analyser av data från amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC sammanställda av Johns Hopkins Center for Gun Violence Solutions. Ändå är den största tragedin att även denna gång är det osannolikt att något kommer att förändras. Som så ofta efter en skolskjutning pekar vapenrättsaktivister i stället på andra dåd runt om i världen.

Under helgen ägde ett annat förskräckligt massmord plats, den här gången riktad mot chanuka-firande judar i Bondi Beach, Australien. Debattörer och kommentatorer har redan hänvisat till tragedin som bevis för att ”det händer överallt”, att strikta vapenlagar inte spelar någon roll och att det andra tillägget till den amerikanska konstitutionen därför inte är problemet.

Det som sällan nämns är att Australien, efter massakern i Port Arthur 1996, kraftigt skärpte sina vapenlagar – och att masskjutningar därefter har minskat markant. Massaken i Bondi är nu den näst värsta massakern och det värsta attentatet riktat mot judar i Australiens historia. Men fakta väljs bort när de inte passar berättelsen i den infekterade amerikanska mediasfären.

Frågan kvarstår: är det inte värt att åtminstone försöka minska våldet genom lagändringar? Skulle konstitutionens upphovsmän, om de bevittnade det som hände på Brown i helgen, verkligen säga: ”det är tragiskt, men det är priset vi måste betala för friheten”?

Filip Montgomery är tidigare student på Brown University