Tror vi verkligen på allas lika svenskhet?

Det blev rabalder kring Grammy-galan när pristagaren Billie Eilish passade på att rikta kritik mot hanteringen av illegala invandrare: ”Ingen är illegal på stulen mark”. En billig slogan som de flesta amerikanska college-studenter kan rabbla i sömnen, men också ett ganska anmärkningsvärt påstående.

USA har funnits i 250 år. Ändå räknas det som ”stulen mark” – stulen från dem som bodde där innan européerna kom och tog över. Det är alltså indianerna, eller deras ättlingar i dag, som anses ha en sorts moralisk äganderätt till territoriet. Eftersom de var där ”först” är marken för alltid deras. Och vitingarna, som kom dit senare, ska för alltid skämmas.

Intressant.

Med samma logik är det rimligen så att de som har djupa rötter i Europa har mer rätt till den här kontinenten än de som har kommit hit nyligen. Ändå är det ju just det man inte får tycka.

Blod och jord-nationalism är visst bara okej om det gäller icke-vita människor.

Ett exempel på hur det kan låta fick vi i Kvartals veckopanel häromveckan. Där rök Payam Moula, chefredaktör på Tiden, ihop med Richard Sörman, politisk redaktör på Riks, över frågan: Finns det olika grader av svenskhet?

Sörman pratade om svenskars rätt att känna sig hemma och trygga i ”ett land som är vårt”. En självklarhet, menade Moula.

Sörman: ”Hur ska det vara möjligt om man går ut på gatan och det inte finns några svenskar?”

Moula: ”Är jag svensk?”

Sörman: ”Det är klart att du inte är det på samma sätt. Det är väl inget problem? […] Medborgarskap är inte samma sak som ursprung.”

Moula höll uppenbarligen inte med om att han inte är svensk ”på samma sätt” som Sörman. Han påpekade att han har levt hela livet i Sverige – ”jag är svensk”. Sörman menade att alla ändå fattar att det finns en ”gradskala” – att man inte bara kan få medborgarskap och plötsligt bli lika svensk som alla andra.

Sörman har rätt i att detta nog är den stora knäckfrågan framöver: Vad betyder det egentligen att vara svensk? En sida av debatten tenderar att reducera frågan till något rent juridiskt: En svensk medborgare är svensk. Punkt slut. Någon art- eller gradskillnad erkänns inte.

Ändå är det väl inte riktigt så någon av oss tänker.

Inte ens de som har utländsk bakgrund känner väl att de är svenska på samma sätt som Sven, Pelle och Gunnar. Det är ju därför de tre sistnämnda nedsättande kallas ”svennar” i vissa sammanhang. Svennar är en viss typ av svenskar, och alla svenskar är inte svennar. Alltså är vi överens om att det finns en artskillnad.

Den större frågan är kanske: Vad spelar det för roll?

Har Gunnar någon särskild rätt till marken som hans förfäder har plogat i tusen år? Får han beklaga den grundliga demografiska förändring som har skett på senare årtionden?

Enligt medborgarskapslinjen är svaret nej. Drar man den till sin spets kan vi importera en miljard kineser i morgon och ge dem medborgarskap. Om detta görs lagligt – rätt ord skrivs på rätt papper av rätt person – blir dessa kineser lika svenska som alla andra. Någon skillnad på medborgare och medborgare får ju inte göras.

Ändå är det bara här i väst – i ”vita” länder – som den logiken tillämpas. För andra folk gäller som bekant blod och jord. Alla fattar att undertecknad inte blir en nigerian som andra nigerianer bara för att jag får medborgarskap i det landet.

Är det för att jag är vit? Jo, men utseendet är inte allt. I Polen smälter jag in på ett ytligt plan – det betyder inte att några streck på ett papper kan göra mig till en polack som alla andra. Några rötter i den jorden har jag inte.

Om indianerna har evig ensamrätt till sina förfäders mark, men inte svenskarna, blottar det en dubbelmoral: ”En regel för oss – en annan (och mindre fördelaktig) för er”.

I grunden handlar det förstås om revansch. Européerna var runt i världen och koloniserade, och nu ska vi få igen för gammal ost. Med Adolf blev det bara värre. Sedan han sköt sig i bunkern är det en dödssynd för européer att tänka i termer av ett etniskt ”vi”. Det är därför som mild oro för demografisk förändring har likställts med att rista in ett hakkors i pannan.

Skälet till att debatten om svenskhet aldrig dör är att man gör det till en binär fråga – att vara svensk eller att inte vara det. För att då kunna inkludera alla man vill inkludera, reduceras svenskheten till en minsta gemensam nämnare: medborgarskapet. Ett hörn man slipper måla in sig i, om man accepterar att det kan finnas olika sätt att vara svensk.

För lika orimligt som det är att säga att någon som är född och uppvuxen i Sverige inte är svensk, för att hennes föräldrar kommer utifrån – lika orimligt är det att inte se någon skillnad på det och att ha haft släkt här sedan urminnes tider.

Nyanser i hudfärg kan alla se. Är det för mycket begärt att även se nyanser i svenskheten?

Jonathan Nordström är frilansjournalist