Tung SCB-mätning för Kristersson
SD har blivit som de andra - ett parti man kan lämna, skriver Johan Hakelius.
Om du vaknar i morgon bitti och upptäcker att du är Martin Borgs, Moderaternas kommunikationschef, vilket budskap skulle du slöjda fram?
Partiet står inför en ”utmaning”, förstås. Och som alla vet är varje utmaning en möjlighet. Möjligheten i det här fallet är att Ulf Kristersson har chansen att bli en legendarisk partiledare. Långt större än Fredrik Reinfeldt. En vinnare som får de hyllade återhämtningarna vi minns som Westerbergseffekten och Leijonkungen att framstå som krusningar på ytan.
Allt han behöver göra är att, med lite marginal, sluta gapet på lite drygt 13 procentenheter till oppositionen. När Reinfeldt blev återvald hade han lyckats sluta ett gap på tre procentenheter. Så allt är riggat för ett stordåd.
Nu gäller det bara att utföra det.
Låt oss säga att du, på det stora hela, har anledning att vara glad om du vaknar i morgon bitti och upptäcker att du inte är Martin Borgs.
SCB:s partisympatiundersökning innehåller en hel del intressant, förutom Moderaternas fortsatta tapp och den hängande dödsdomen över Kristdemokraterna och Liberalerna. En är förstås Socialdemokraternas fortsatta framgång, även om deras siffror är de enda som inte är statistiskt säkerställda.
Det här är ett parti som nyss gjort helt om i inrikespolitiken i de centrala frågorna om invandring och lag och ordning. Det gjorde dessutom nyss helt om i utrikes- och säkerhetspolitiken, genom att avliva sin heligaste ko, alliansfriheten. Det är ett parti vars ledare och partisekreterare marknadsför sig genom att berätta att de är ett helt annat parti än bara för ett par år sedan.
Hur kommer det sig att allt fler väljare tycker att ett sådant parti verkar pålitligt och trovärdigt?
Kanske för att de är socialdemokrater. När andra partier byter fot beskrivs det ofta som kappvänderi och opportunism. När Socialdemokraterna gör det kallas det pragmatism, och svenskar gillar pragmatism. Även om sossarna inte är så dominanta som de en gång var, sätter de fortfarande själva begreppsapparaten och tankemönstren i många avseenden.
Fast i ett avseende verkar något verkligen ha förändrats.
I mätningen av nettoflöden mellan partierna sedan riksdagsvalet 2022 tar Socialdemokraterna väljare från alla partier, utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De största givarna är Moderaterna och Sverigedemokraterna, på 1,2 procentenheter vardera. Inte så konstigt på så sätt att det är mer sannolikt att större partier ger större flöden. Men ändå anmärkningsvärt på så sätt att många väljare inte längre verkar dela partipolitikernas uppfattning om röda linjer och okränkbara gränser.
Så länge Sverigedemokraterna var ett pariaparti var det en stor sak att rösta på det. Den som väl tog det steget fick lov att investera en hel del i att våga göra det. När den investeringen väl var gjord var det rimligt att anta att det skulle krävas rätt mycket för att väljaren som blivit sverigedemokrat skulle återvända till ett etablerat parti. Men SCB:s mätning av nettoflöden visar något annat. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har lyckats locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har för många blivit ett parti bland andra.
Magdalena Andersson har goda utsikter att om ett drygt år tilldelas huvudvärken att försöka samregera med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern. Men hur det än går i valet har Sverige nu tre stora partier som många väljare rör sig mellan utan att skämmas. Konkurrensen i svensk partipolitik har ökat, även om ett par småpartier skulle åka ut.
Om du vaknar i morgon bitti och upptäcker att du är Martin Borgs, Moderaternas kommunikationschef, vilket budskap skulle du slöjda fram?
Partiet står inför en ”utmaning”, förstås. Och som alla vet är varje utmaning en möjlighet. Möjligheten i det här fallet är att Ulf Kristersson har chansen att bli en legendarisk partiledare. Långt större än Fredrik Reinfeldt. En vinnare som får de hyllade återhämtningarna vi minns som Westerbergseffekten och Leijonkungen att framstå som krusningar på ytan.
Allt han behöver göra är att, med lite marginal, sluta gapet på lite drygt 13 procentenheter till oppositionen. När Reinfeldt blev återvald hade han lyckats sluta ett gap på tre procentenheter. Så allt är riggat för ett stordåd.
Nu gäller det bara att utföra det.
Låt oss säga att du, på det stora hela, har anledning att vara glad om du vaknar i morgon bitti och upptäcker att du inte är Martin Borgs.
SCB:s partisympatiundersökning innehåller en hel del intressant, förutom Moderaternas fortsatta tapp och den hängande dödsdomen över Kristdemokraterna och Liberalerna. En är förstås Socialdemokraternas fortsatta framgång, även om deras siffror är de enda som inte är statistiskt säkerställda.
Det här är ett parti som nyss gjort helt om i inrikespolitiken i de centrala frågorna om invandring och lag och ordning. Det gjorde dessutom nyss helt om i utrikes- och säkerhetspolitiken, genom att avliva sin heligaste ko, alliansfriheten. Det är ett parti vars ledare och partisekreterare marknadsför sig genom att berätta att de är ett helt annat parti än bara för ett par år sedan.
Hur kommer det sig att allt fler väljare tycker att ett sådant parti verkar pålitligt och trovärdigt?
Kanske för att de är socialdemokrater. När andra partier byter fot beskrivs det ofta som kappvänderi och opportunism. När Socialdemokraterna gör det kallas det pragmatism, och svenskar gillar pragmatism. Även om sossarna inte är så dominanta som de en gång var, sätter de fortfarande själva begreppsapparaten och tankemönstren i många avseenden.
Fast i ett avseende verkar något verkligen ha förändrats.
I mätningen av nettoflöden mellan partierna sedan riksdagsvalet 2022 tar Socialdemokraterna väljare från alla partier, utom Vänsterpartiet och Miljöpartiet. De största givarna är Moderaterna och Sverigedemokraterna, på 1,2 procentenheter vardera. Inte så konstigt på så sätt att det är mer sannolikt att större partier ger större flöden. Men ändå anmärkningsvärt på så sätt att många väljare inte längre verkar dela partipolitikernas uppfattning om röda linjer och okränkbara gränser.
Så länge Sverigedemokraterna var ett pariaparti var det en stor sak att rösta på det. Den som väl tog det steget fick lov att investera en hel del i att våga göra det. När den investeringen väl var gjord var det rimligt att anta att det skulle krävas rätt mycket för att väljaren som blivit sverigedemokrat skulle återvända till ett etablerat parti. Men SCB:s mätning av nettoflöden visar något annat. Både Socialdemokraterna och Moderaterna har lyckats locka tillbaka väljare från Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna har för många blivit ett parti bland andra.
Magdalena Andersson har goda utsikter att om ett drygt år tilldelas huvudvärken att försöka samregera med Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Centern. Men hur det än går i valet har Sverige nu tre stora partier som många väljare rör sig mellan utan att skämmas. Konkurrensen i svensk partipolitik har ökat, även om ett par småpartier skulle åka ut.
