Tvärtstopp för flickor i slöja
Jämställdhetsmyndighetens Lise Tamm banar väg för ett slöjförbud, åtminstone på bild.
Det har betydelse vem som leder en organisation. Det visade Jämställdhetsmyndighetens nya generaldirektör, Lise Tamm, som meddelade att det inte längre ska finnas bilder på minderåriga flickor i slöja i officiellt material.
Lisa Tamm sa att myndigheten inte ska bidra till att normalisera eller främja situationer där flickor riskerar att utsättas för förtryck eller könsdiskriminering. Hon konstaterade att det endast är flickor och inte pojkar som bär hijab och att det inte stämmer överens med svensk jämställdhetssyn att sexualisera små flickor på det sättet.
2005 väckte ett liknande fall reaktioner i Marocko. En ny skolbok med en bild på en ung flicka i hijab ledde till en intensiv debatt. Boken drogs tillbaka och återutgavs i ny upplaga utan den omstridda bilden. Ett exempel värt att nämna i vårt debattklimat där rädslan för att ta ställning i den sortens frågor är påfallande.
Att trycket på unga flickor att täcka sig är massivt, råder det ingen tvekan om. De hedersrelaterade LVU-domarna ger en iskall inblick i vad vissa föräldrar är beredda att göra mot sina döttrar som säger nej. I de hundratals fall som jag och Doku granskat, där flickor omhändertagits på hedersrelaterad grund, återkommer ständigt tvånget att bära slöja.
Föräldrar som slår sina döttrar, rakar av dem håret, fryser ut dem eller hotar att föra dem ut ur landet eller att ta deras liv. I några fall har föräldrar till och med själva vädjat om samhällsvård eftersom de inte längre vill ha med sina slöjvägrande döttrar att göra.
I en grupp för muslimska föräldrar på sociala medier lämnas flera råd om hur flickor ska vänjas att bära slöja. Man ska börja i tidig barndom, vissa föreslår redan ettårsåldern, för den som väntar för länge måste hantera flickans egen vilja och övertygelse. Slöjan är guds befallning, han är nöjd bara med den som täcker sig. Lämna inte heller döttrarna hos de slarviga, de otrogna.
På de stora moskéernas hemsidor finns inga pamfletter om kvinnans fria val till slöja. Svart på vitt sägs i stället att slöjan är obligatorisk.
Ökningen av antalet kvinnor och barn i Sverige som bär hijab har flera orsaker. En är separatistisk - slöjan är en ideologisk identitetsmarkör för den som vill skilja ut sig från majoriteten. Den viljan verkar numera vara stor. En annan handlar om numerärer - det är svårare att avstå slöjan om många elever i klassen bär den.
Lise Tamms företrädare, Lena Ag, visade inte samma vilja att utmana hedersrelaterade normer. Hon tonade helt ner kritiken mot könsseparerade badtider, som i stor utsträckning riktar sig till unga muslimska flickor, och verkade inte se några problem med det. Det har, som sagt, betydelse vem som leder en myndighet.
Det har betydelse vem som leder en organisation. Det visade Jämställdhetsmyndighetens nya generaldirektör, Lise Tamm, som meddelade att det inte längre ska finnas bilder på minderåriga flickor i slöja i officiellt material.
Lisa Tamm sa att myndigheten inte ska bidra till att normalisera eller främja situationer där flickor riskerar att utsättas för förtryck eller könsdiskriminering. Hon konstaterade att det endast är flickor och inte pojkar som bär hijab och att det inte stämmer överens med svensk jämställdhetssyn att sexualisera små flickor på det sättet.
2005 väckte ett liknande fall reaktioner i Marocko. En ny skolbok med en bild på en ung flicka i hijab ledde till en intensiv debatt. Boken drogs tillbaka och återutgavs i ny upplaga utan den omstridda bilden. Ett exempel värt att nämna i vårt debattklimat där rädslan för att ta ställning i den sortens frågor är påfallande.
Att trycket på unga flickor att täcka sig är massivt, råder det ingen tvekan om. De hedersrelaterade LVU-domarna ger en iskall inblick i vad vissa föräldrar är beredda att göra mot sina döttrar som säger nej. I de hundratals fall som jag och Doku granskat, där flickor omhändertagits på hedersrelaterad grund, återkommer ständigt tvånget att bära slöja.
Föräldrar som slår sina döttrar, rakar av dem håret, fryser ut dem eller hotar att föra dem ut ur landet eller att ta deras liv. I några fall har föräldrar till och med själva vädjat om samhällsvård eftersom de inte längre vill ha med sina slöjvägrande döttrar att göra.
I en grupp för muslimska föräldrar på sociala medier lämnas flera råd om hur flickor ska vänjas att bära slöja. Man ska börja i tidig barndom, vissa föreslår redan ettårsåldern, för den som väntar för länge måste hantera flickans egen vilja och övertygelse. Slöjan är guds befallning, han är nöjd bara med den som täcker sig. Lämna inte heller döttrarna hos de slarviga, de otrogna.
På de stora moskéernas hemsidor finns inga pamfletter om kvinnans fria val till slöja. Svart på vitt sägs i stället att slöjan är obligatorisk.
Ökningen av antalet kvinnor och barn i Sverige som bär hijab har flera orsaker. En är separatistisk – slöjan är en ideologisk identitetsmarkör för den som vill skilja ut sig från majoriteten. Den viljan verkar numera vara stor. En annan handlar om numerärer – det är svårare att avstå slöjan om många elever i klassen bär den.
Lise Tamms företrädare, Lena Ag, visade inte samma vilja att utmana hedersrelaterade normer. Hon tonade helt ner kritiken mot könsseparerade badtider, som i stor utsträckning riktar sig till unga muslimska flickor, och verkade inte se några problem med det. Det har, som sagt, betydelse vem som leder en myndighet.
