Tyskland 30 april 1945 – En orgie av självmord

För åttioett år sedan, den 30 april 1945, tog Adolf Hitler sitt liv i sin bunker tillsammans med hustrun Eva Braun. Detta är vida känt. Men under de sista veckorna av det nazistiska styret drabbades även Tyskland av en våg av självmord bland den egna befolkningen.

Han valde sin död. Den franske historikern Jean Lopez skriver i sin bok om Hitlers sista hundra dagar att det inte fanns något annat alternativ för Hitler än att stanna kvar i Berlin och dö där. Det värsta för honom hade varit att bli tillfångatagen.

Tyskland levde då i det apokalyptiska tillstånd som Hitler själv hade försatt landet i. Av de 5,3 miljoner tyska soldater som dog under andra världskriget stupade 1,4 miljoner mellan den 1 januari och den 9 maj 1945. Tanken på att hans egen kropp och hustruns skulle visas upp offentligt fyllde Hitler med skräck. Den rädslan delades av många tyskar. De fruktade inte bara döden utan vad som skulle ske innan den kom, särskilt i mötet med Röda armén.

Samma dragning till självmord återfanns hos familjen Goebbels. Eller snarare hos de vuxna. Barnen hade inget att säga till om när Joseph och Magda Goebbels lät döda sina sex barn innan de själva tog sina liv. Det finns fortfarande elever som jag har undervisat i historia som initialt betraktar nazistiska sympatier som något edgy eller till och med humoristiskt. Den uppfattningen förändras ofta snabbt när jag konfronterar dem med denna historiska händelse där de äldre tyska barnen (inte judiska) tvingades svälja giftet, och hur de yngre först fick det administrerat med omsorg, som om det handlade om medicin från en kärleksfull mor till hennes sjuka barn.

Samtidigt sattes en omfattande orgie av självmord igång i Tyskland. På radio talade man om det vackra och heroiska med att döda sig själv. När regimen föll samman och kapitulationen närmade sig den 8 maj valde tusentals människor att avsluta sina liv. Staden Demmin i Pommern, norr om Berlin, blev särskilt drabbad. Mellan den 30 april och den 4 maj 1945 tog över tusen invånare livet av sig.

Den 30 april gick ryssarna in i staden. Under natten följde övergrepp där kvinnor massvåldtogs. I hela Tyskland beräknas omkring 20 000 människor ha begått självmord under krigets sista veckor. Majoriteten var kvinnor.

Åttioett år senare är detta fortfarande ett känsligt kapitel. Det ger en annan bild av krigsslutet, där terrorn inte bara riktades utåt utan också mot den egna befolkningen. Det visar hur ett samhälle kan drivas in i ett tillstånd där människor inte längre ser någon annan utväg än självförstörelse. Tyskarna bands till ett system som de inte kunde lämna och följde Hitler villigt in i en destruktiv dödsdans mot slutpunktens ättestupa.

Om jag får ge er ett filmtips så här i slutet av april vill jag att ni ska se på det tyska mästerverket Der Untergang (Undergången). Förutom att vara den film som närmast ger oss en inblick i hur Hitler faktiskt var som människa – vi kommer aldrig att komma närmare honom som person än detta – ger den oss också en fantastisk inblick i detta gemensamma massjälvmord denna nation genomgick för åttioen år sedan.

Men det väcker även en fråga som är obehagligt aktuell. Kan ett samhälle återigen formas så att människor frivilligt deltar i sin egen undergång?

Carl-Mikael Teglund är doktorand och adjunkt i historiedidaktik vid Mälardalens universitet, utbildad historiker och verksam som guide