Ett fyrfaldigt leve för monarken

I dag fyller Kungen 80 år. Det är något att fira – för honom, men också för Sverige.

Samtidigt är det ett bra tillfälle att på nytt ställa den återkommande frågan: varför har Sverige fortfarande monarki?

Republikanernas invändning är i grunden både begriplig och legitim. I en modern demokrati kan det framstå som märkligt att landets statschef utses genom arv och inte genom val. Alla offentliga ämbeten bör i princip vara öppna för alla medborgare, inte reserverade för en familj genom födseln.

Det argumentet ska inte avfärdas lättvindigt. Monarkin bryter, strikt principiellt, mot idén om fullständig politisk jämlikhet. Den som försvarar monarkin måste därför kunna göra det utifrån mer än nostalgi och tradition.

Men politik handlar inte bara om abstrakta principer, utan också om institutioners faktiska funktion. Frågan är inte bara om republik låter mer demokratiskt i teorin, utan om det faktiskt skulle göra Sverige bättre i praktiken.

Och där blir svaret betydligt mindre självklart.

Kungahuset är inte bara en historisk rest. Det är ett av Sveriges starkaste internationella varumärken. Statsbesök, kungliga ceremonier, Nobelbanketter, jubileer och den globala uppmärksamheten kring kungafamiljen ger Sverige ett genomslag som få andra institutioner kan skapa.

Det handlar inte om glitter eller skvaller, utan om mjuk makt. Sveriges anseende, attraktionskraft och diplomatiska kapital stärks av institutioner som människor världen över faktiskt känner igen. När svenska företag exporterar, när universitet konkurrerar om internationella talanger eller när svensk diplomati söker inflytande, spelar sådana symbolvärden större roll än många vill erkänna.

Turismen omsätter dessutom miljardbelopp där kungliga miljöer, traditioner och ceremonier är en del av attraktionskraften. Den uppmärksamhet kungahuset genererar hade annars kostat mycket stora summor att köpa genom traditionell marknadsföring.

För detta betalar varje svensk ungefär 14 kronor om året. Det är mindre än en kaffe på Pressbyrån.

Att avskaffa monarkin för att ersätta den med ännu en anonym president – sannolikt en avdankad socialdemokratisk politruck – vore inte demokratiskt fördjupande.

Det vore att byta en samlande, opolitisk institution med historisk tyngd mot en politiserad reträttpost för gårdagens partielit. Ett dyrt sätt att förlora något som fungerar – och få något betydligt sämre i gengäld.

Monarkin erbjuder i stället något ovanligt i vår tid: en samlande institution som står över partipolitiken. Kungen behöver inte vinna nästa val, söka opinionens kortsiktiga gunst eller delta i ideologiska konflikter. Hans uppgift är att representera staten, inte regeringen.

Just därför fungerar monarkin som en stabil punkt i ett annars allt mer polariserat samhällsklimat.

I dag firar vi Kungen för lång och trogen tjänst till Sverige: för hans pliktkänsla, hans uthållighet och för att han i decennier har representerat landet med lugn, kontinuitet och respekt.

Vissa institutioner bör reformeras. Andra bör man vara klok nog att bevara.

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare och fri skribent