Unga kläms mellan ytterhöger- och religiös extremism 

Det finns få krafter som skyddar ett modernt samhälle så effektivt som rättvisan. I höstas påmindes Sverige om detta genom två chockerande händelser som på ytan verkar olika, men som i själva verket speglar samma farliga utveckling. 

I rättegången mot fyra unga män knutna till den högerextrema gruppen Aktivklubb – som under en halvtimme hann misshandlade tre män med utländsk bakgrund mitt i centrala Stockholm medan de gjorde Hitlerhälsning på gatorna – såg svenskarna hur ideologi kan förvandla vardagligt våld till något betydligt mörkare. Domarna på över tre års fängelse visar tydligt att den svenska demokratin aldrig kommer att acceptera hatbrott och organiserad rasistisk våldsutövning.

Men faran ligger inte enbart i den vita extremismen. Kort efter domen skakades Sverige av ännu en händelse: gripandet av 18-årige Faris al-Abdallah, misstänkt för att ha planerat ett terrorattentat i Kungsträdgården under en sommarfestival. Enligt utredningen hade han både utrustning, kartläggning och ideologisk övertygelse hämtad från IS-propaganda. Målet ska ha varit att skada så många oskyldiga som möjligt.

Det som skrämmer mest är att avståndet mellan Aktivklubb och Faris al-Abdallah inte är så stort som många vill tro. Båda representerar två sidor av samma mynt – den vita extremismen och den svarta religiösa extremismen. Trots sina olika symboler och språk använder de samma mekanismer: psykologisk manipulation, skapande av en falsk identitet, uppdelning av världen i ”vi och dom”, glorifiering av våld och utnyttjande av ungas tomrum och sårbarhet. Den ena talar om ”raslig renhet”, den andra om ”religiös renhet”, men slutmålet är identiskt: att forma unga människor till verktyg i en kamp som bara leder till mer hat.

Det är här som den verkligt farliga kraften kommer in – gråzonens retorik. Den är inte lika högljudd som extremismen och inte lika synlig, men den sipprar in i samhällsdebatten varje dag. Det är den politiska retoriken som skyller varje samhällsproblem på ”invandraren”. Det är röster som talar om ”kulturell oförenlighet” som en naturkraft. Det är kommentatorer och opinionsbildare som gör skillnad på ”riktiga svenskar” och ”de andra”. Denna retorik slår inte någon på gatan, men den skapar marken där hatet gror. Den gör det lättare för en ung man att acceptera första steget mot extremism – oavsett om den är vit eller religiös.

Unga i Sverige lever i dag i en tid präglad av snabb förändring, digital polarisering och identitetskriser. Många söker mening, tillhörighet och trygghet. När de inte hittar detta i skolan, hemmet eller samhället, finns det alltid grupper som står redo att ta emot dem – grupper som erbjuder en enkel förklaring på en svår värld och ett löfte om att ”bli någon”. Så rekryteras unga till våld i Stockholmsnatten eller till hemliga terrordrömmar.

Det Sverige behöver i dag är inte bara hårda domar – även om de är nödvändiga – utan en bred samhällsstrategi. Vi behöver stärka ungas psykologiska motståndskraft, skapa trygga arenor för tillhörighet, motverka polarisering och hålla fast vid demokratiska värderingar även när det blåser. Som svenskt ordspråk säger: ”Det är inte blåsten som fäller trädet, utan röta inifrån.” Sverige hotas inte främst av yttre fiender, utan av att unga människor här hemma långsamt börjar tro på narrativ som inte hör hemma i en demokrati.

Domen mot Aktivklubb-medlemmarna och gripandet av Faris al-Abdallah är två kraftiga varningssignaler. De visar att extremism inte har någon religion, ingen färg och ingen nationalitet. Den föds i tomrum, i frustration, i hat och framför allt i den grå retorik som gör intolerans möjlig. Därför måste vi – medborgare, myndigheter, lärare, föräldrar och politiker – ta ansvar och säga ifrån innan fler unga hamnar i kläm. Sverige är ett starkt land, byggt på demokrati, humanism och dialog. Det förtjänar att skyddas. Och våra unga förtjänar en framtid där deras liv inte kapas av vit extremism, svart extremism eller grå hatretorik som långsamt urholkar allt som håller oss samman.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut