USA ger Nato fingret när Hegseth skolkar

Om det skotträdda och trögrörliga europeiska ledarskapet inte hade förstått – eller valde att förtränga – vad Donald Trumps återkomst till Vita huset skulle innebära för egen del, stod det fullkomligt klart vid säkerhetskonferensen i München i februari 2025.

Den amerikanske vicepresidenten JD Vance dök upp som gubben i lådan och läste lusen av Europa med anklagelser om att kväva yttrandefriheten och tysta obekväma politiska motståndare. Hotet mot Europa kom, enligt Vance, inte utifrån i form av militära aktioner från Ryssland och Kina utan ”inifrån” det egna politiska systemet.

I bänkarna på det anrika Hotel Bayerischer Hof satt 400 säkerhetspolitiska experter och politiska höjdare och hukade. Vance anförande tog udden av allt annat.

Konferensens avgående ordförande Christoph Heusgen, diplomat under det kalla kriget och tysk ambassadör i Washington under Trumps första period, var så tagen av påhopp från Vance att han fällde en tår i talarstolen under sitt avslutande anförande. Man kan kalla det ett uppvaknande.

Inför årets konferens har högerextrema AfD (Alternative für Deutschland), Tysklands näst största parti i valet 2025, till skillnad mot i fjol fått en inbjudan att delta. Arrangörerna ser ingen anledning att förklara sig men hävdar att det rör sig om ett ”oberoende” beslut, inte att man anpassat sig efter amerikansk vilja. Man kan tro vad man vill om det.

I mars åker Tysklands förbundskansler Friedrich Merz till USA för ett nytt möte med Trump i Vita huset, det tredje i ordningen på ett drygt halvår. Avsikten är att försöka kyla ner de transatlantiska förbindelserna och avvärja mer turbulens kring Grönland, och andra störande inslag.

Vid årets Münchenkonferens representeras USA inte av Vance utan av utrikesministern Marc Rubio, en lättnad för Europas representanter som hoppas slippa en ny uppläxning av Trumpadministrationen på temat bristande demokrati, och att kriget i Ukraina och en konstruktiv dialog om Natos framtid ska hamna högst på agendan. Vad Rubio säger om Grönland kan sätta tonen.

Som uppladdning för säkerhetskonferensen träffas Natos försvarsministrar i Bryssel nu på torsdag den 12 februari. Fjolårets februarimöte var det första med USA:s Pete Hegseth efter maktskiftet i januari.

Precis som Vance i München, då som nu någon dag före, spred han skräck omkring sig med ett osminkat budskap om att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet med försvarsutgifter på fem procent av BNP. Då sågs det initialt som en provokation.

Ett år senare har det sjunkit in med full kraft. Europa har inlett en påtvingad militär upprustning, åtminstone till namnet. Om det är mer än en läpparnas bekännelse kommer att visa sig vad det lider.

När Joe Biden tog över presidentskapet i januari 2021 invaggades Europa snabbt i samma falska trygghet som efter vad som uppfattades som parentesen med Trump 1.0. Det kan upprepas. Historien har en tendens att göra det. I nuläget står Europas hopp till att demokraterna vinner presidentvalet 2028.

Pete Hegseth är numera förvandlad från försvarsminister till krigsminister, Minister on War, på Trumps initiativ. Lagom till årets februarimöte med Natokollegorna i Bryssel har han ställt in sin medverkan.

Att amerikanska ministrar struntar i Natomöten är ytterst sällsynt. Nu inträffar det för andra gången i rad på kort tid. Vid utrikesministermötet i december stannade Marc Rubio hemma, en tydlig markering från USA:s sida om att alliansen inte är särskilt viktig längre – och nu upprepas det.

Dessutom väljer Hegseth att skicka en ersättare på förolämpande låg nivå. Det naturliga valet hade varit Pentagons nummer två, biträdande försvarsministern Steve Feinberg. I stället företräds USA av Pentagons nummer tre, underministern Elbridge Colby.

Det är en nedgradering som inte går att missförstå. När Hegseth skolkar ger USA Nato fingret.

Jonas Gummesson är tidigare chef för TV4 Nyheterna och Kalla Fakta, försvarsreporter på SvD och nu fri skribent