Vad är Liberalernas strategi?

Simona Mohamsson kom in som en frisk fläkt på försommaren efter en ovanligt snabb raketkarriär inom Sveriges minsta parti. En komplett doldis som hann vara partisekreterare några få månader innan partiledarjobbet blev hennes, troligen för att ingen annan ville ha uppdraget, och riskera bli den som får ett av Sveriges äldsta partier att tvingas lämna Riksdagen. 

Friskt vågat, hälften vunnet brukar det heta, och i Simona Mohamssons fall kunde det ju bara gå uppåt. Eller?

Den senaste tiden har partiet lekt utspels-fabrik och sprutat ur sig förslag och ställningstaganden åt alla möjliga håll. Det har handlat om allt från skoluniformer till mammografi, men den liberal som letar efter liberalism letar dock förgäves. Här är det statlig kontroll, förbud, krav och fler pekpinnar som står på agendan. Ett uppfostringsparti helt enkelt. 

Det som rönt störst uppmärksamhet är förslaget att förbjuda aktiebolag som ägare av skolor, något som landets socialister drivit stenhårt i flera år. I SVT:s Agenda försökte Simona Mohamsson förklara hur allting hänger ihop och hur detta kunde vara borgerlig politik, men det gick väl lite sisådär. 

Skolföretagens hot om att stora stämningar är att vänta vid förbud mot skolföretag, viftade hon glatt bort med att ”det där får vi utreda”.

Alla vi som jobbat med politisk kommunikation kliar oss i huvudet. Vad är Simona Mohamssons strategi här? Vad vill hon uppnå? Det går nämligen inte ihop!

I somras började Simona Mohamsson antyda att Liberalerna var på väg att svänga i frågan om SD i regering. Hon betonade att hon ville se ”en borgerlig statsminister”. På politikerspråk betydde det att hon snart var beredd att släppa in ett eller flera statsråd från SD i regeringen, så länge statsministern var Ulf Kristersson.

Men så kom beskedet från Mohamsson att L säger NEJ till SD i regering. Argumenten var att SD inte är ett borgerlig parti, att människor till vänster inte kommer att vilja gå över till de borgerliga om SD ska ingå i en regering. Ovanpå det tyckte hon att SD ”beter sig inte” – vad nu det betyder.

Ska allt detta sammantaget tolkas som så att det är förhandlingsbrickor hon kastar upp? Att om Åkesson får ingå i regeringen, så får hon igenom den där utredningen om skolföretag? Kan även Henrik Vinge få ingå i regeringen om L får mer pengar till jämställdhetsmyndigheten?

Problemet med den här typen av politisk cirkus, virrig kommunikation och valpigt vevande är att det undergräver den sittande regeringens absolut största vinnarkort inför valet, den om enighet och regeringsduglighet.

Simona Mohamsson sitter som minister i regeringen, men gör just nu så att den regeringen blir svagare. Att Magdalena Andersson beter sig som en nöjd och mätt katt förvånar ingen. Men ur Mohamssons perspektiv är upplägget komplett obegripligt.

Om det stämmer som Mohamsson säger att SD ”inte beter sig” så skulle det ju i ärlighetens namn vara omöjligt för Liberalerna att ens samarbeta med dem i ett Tidöavtal. Då borde ju Mohamsson avgå. Nu står hon i stället bredvid Åkesson på presskonferens efter presskonferens, en person vars parti enligt henne själv riskerat Sveriges säkerhetspolitik. 

Det går inte ihop.