Våldet börjar när hemmet misslyckas

Under de senaste veckorna har den västerländska allmänheten skakats av flera händelser som vid första anblicken kan tyckas sakna samband: en ung man som tränger sig in i ett offentligt firande under julhelgen i Danmark och börjar läsa Koranen högt i syfte att störa och provocera, en annan som via sociala medier skriver och hetsar mot judar och kristna, och slutligen ett skjutvapenattentat mot civila under chanukafirandet på en strand i Sydney.

Platserna var olika, detaljerna skilde sig åt, men den gemensamma nämnaren var tydlig: arga unga män med en splittrad identitet som betraktar det offentliga rummet som en konfliktzon snarare än en gemensam plats att leva på.

I den offentliga debatten tas snabbt ord som extremism, terrorism och hat i bruk. Orden är inte fel – men de beskriver slutpunkten, inte början. Början ligger ofta mycket tidigare, tystare och mer förbisedd: barndomen inom den migrerade familjen.

Inom den kliniska psykologin formulerade Jeffrey Young en djupt träffande insikt när han sade: ”Inom varje psykiskt lidande vuxen finns ett sårat barn”.

Denna tanke hör inte bara hemma i terapirummet. Den hjälper oss också att förstå hur en ung människa som vuxit upp i ett demokratiskt land och gått i dess skolor ändå kan vända sig mot det samhälle hon lever i. Inom schematerapi betraktas människan inte enbart som bärare av ”felaktiga idéer” utan som ett helt minnessystem format av grundantaganden, känslor, traumatiska erfarenheter och kroppsliga stressreaktioner som lagrats under de tidiga formativa åren.

Barnet i den migrerade familjen lever ofta samtidigt i tre världar: hemmets värld, präglad av ursprungslandets värderingar, föräldrarnas rädslor och deras olösta erfarenheter av stat och auktoritet; skolans och föreningslivets värld, där barnet möter värden som lagstyre, dialog, tydliga gränser och ansvarsfull individualism; samt en digital värld där färdiga berättelser erbjuder enkla förklaringar till smärta och ger en hård identitet byggd på konfrontation.

Om hemmet inte fungerar som en psykologiskt trygg plats kommer barnet att söka sin inre balans någon annanstans – inte alltid på ett säkert sätt. Här framträder risken för det som kan kallas missbruk av demokrati – demokrati-missbruk inom familjen.

När barnet lär sig att demokrati används för att kräva rättigheter men inte för att ta ansvar, att lagen respekteras när den gynnar oss men föraktas när den sätter gränser, och att yttrandefrihet rättfärdigar förolämpning och hets, då förs inte samhällets värden vidare.

I stället planteras en djup moralisk dubbelhet. Den stannar inte på tankenivå utan utvecklas till psykologiska scheman: världen är fientlig, staten är hycklande, våld kan rättfärdigas moraliskt och tillhörighet uppnås genom konfrontation snarare än genom delaktighet.

Den kognitiva beteendeterapin, grundad av Aaron Beck, lärde oss att förändrade tankar kan leda till förändrat beteende. Men Jeffrey Youngs långvariga kliniska arbete visade att detta inte räcker för personer vars sår uppstod tidigt i barndomen. De bär inte på en enskild felaktig tanke, utan på ett helt system: förvrängda grundantaganden, känslor av ilska och deprivation, traumatiska minnen och en kropp som lagrar spänning och fientlighet. När detta system saknar ett tryggt språk för uttryck, tar det form i chockerande handlingar i det offentliga rummet.

Det vi ser på gator, stränder och i digitala flöden är därför sällan en plötslig födelse av hat. Det är resultatet av ett långvarigt misslyckande i den psykologiska fostran. En far som dagligen för över sitt raseri mot samhället till köksbordet, och en mor som planterar rädsla och misstänksamhet i stället för trygghet, uppfostrar inte ett barn som ”bevarar sin identitet”, utan ett barn som växer upp oroligt och söker mening genom kraft och konfrontation. Läraren eller tränaren som ser beteendet men inte såret, riskerar att missa den tidiga möjligheten till ingripande innan smärtan övergår i våld.

Att skydda samhället börjar därför inte med polis eller fängelser, utan i hemmet – när föräldrar förstår att deras barn inte behöver ideologiska slagord, utan tillfredsställda psykologiska behov, tydliga gränser och ett sammanhållet språk som respekterar både lag och olikhet.

När vi misslyckas med att skydda barndomen från psykisk förvrängning kan vi inte förutse vilken form av extremism som kommer att träda fram, eller vilken högtid som plötsligt förvandlas till en plats präglad av rädsla.

Farouk Aldabag är samhällsanalytiker och ART-terapeut