Vänsterns judeproblem och valet 2026
Vänsterpartiets uteslutna antisemiter är ett tveeggat svärd, som riskerar antingen palatskupp eller förlorade väljare och ministerplatser.
I går kväll meddelade Expressen att riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas ska uteslutas ur Vänsterpartiet. Vice statsminister Ebba Busch gratulerade Nooshi Dadgostar till beslutet på X, men noterade även partiets senfärdighet.
När V-profilerna Orwa Kadoura (vice ordförande i Malmö), Ali Hadrous (Landskrona) och Kristofer Lundberg (ordförande i Angered) sommaren 2024 hade ägnat sig åt uppenbar antisemitism reagerade partiet i snigelfart. Motviljan var så stor och turerna så slingrande att både Hadrous och Kadoura hann hoppa av partiet innan bilan föll. Endast Lundberg blev utesluten, i oktober samma år.
Nu ska Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas uteslutas. Så slutet gott, allting gott? Inte alls. Delgado Varas utesluts nämligen inte för att hon i april i år delade en grovt antisemitisk bild som visar hur sionistjudarna styr USA som i sin tur styr världen. Hon utesluts för att hon en månad senare uppmanades att lämna sin riksdagsplats, något hon högst högljutt vägrat att göra. Det är denna vägran som enligt partisekreterare Maria Forsell är skälet till uteslutningen.
På liknande sätt förhåller det sig med Riazat. Han hoppade av sin plats som suppleant i partistyrelsen i protest mot att Delgado Varas uppmanades att lämna riksdagen. Han och tusen andra partimedlemmar skrev på ett upprop för Delgado Varas, i likhet med 20 partiföreningar. Han vägrade lämna sina förtroendeuppdrag, vilket är skälet till uteslutning.
Summa summarum: De utesluts inte på grund av sin antisemitism eller sitt stöd för rätten att uttrycka sig rasistiskt om judar, utan för ohörsamhet mot partiledningen.
Dadgostar står nu inför tre delikata problem. Det mest uppenbara är att V i högsta grad, om än felaktigt, ser sig självt som ett antirastiskt parti. Missförstå mig rätt, den vänsterpartist som uttrycker klassiska anti-svarta stereotyper åker ut på öronen – vilket är alldeles utmärkt. Men att torgföra sekelgamla antijudiska tankefigurer – särskilt om ”juden” nödtorftigt sminkas över med staten Israel – har aldrig varit ett problem inom vänster-vänstern. Jag skulle bli glatt överraskad om ens en tredjedel av medlemmarna stödjer några av de uteslutningar som hittills skett.
Men medlemmar är inte väljare, och med väljarna kan det förhålla sig ganska annorlunda, vilket är problem nummer två. Man kan anta att partiet har ett hyggligt stort stöd bland palestinaaktivister, inklusive dem med rötter i Mellanöstern, för vilka antisemitismen ofta kom med modersmjölken. Partiets framgångar i EU-valet förra sommaren berodde troligen på att de redan då beskrev Israels försvarskrig som ett ”folkmord” och satte Palestinakampen högt på agendan i valkampanjen.
Men Vänsterpartiet är även i hög grad ett parti för högutbildad medelklass, hela 53 procent av deras väljare är universitetsutbildade, och där ingår den urbana övre medelklassens kvinnor. Även om dessa kan gå med på det där med ”folkmord”, så är de unga kvinnorna iförda Filippa K och de lite äldre i Gudrun Sjödén-stass svårt allergiska mot allt som doftar rasism. Blir stanken alltför påtaglig kan de mycket väl lägga sina röster på S, MP eller C.
Val stundar nästa år och därmed problem nummer tre. Om prognoserna håller i sig kommer de rödgröna att vinna en majoritet i riksdagen, och i en sådan regering avser V att kräva ministerposter. Magdalena Andersson är dock bränd efter egna problem kring den Hamas-anknutne Jamal El-Haj som hon förlorade massor av prestige på att försvara, som sedan slutade som politisk vilde i Riksdagen. Det sista hon önskar är en regeringsbildning med ett Vänsterparti som framstår som inkapabelt att hantera sina rasister. Det kan också vara ett skäl gårdagens uteslutningar, vare sig V:s partiledning kom på det själva, eller om de fått diskreta påtryckningar från blivande koalitionspartners.
Hur Dadgostar än vänder sig har hon ändan bak. Misslyckas hon med att göra partiet salongsfähigt inför valet riskerar de att bli utan ministerposter och tappa de urbana kvinnorna. Men hårdhandskar kan leda till revolution och palatskupp från dem som anser att antisemitism är ett effektivt verktyg i kampen för ett ”fritt Palestina”, som eufemismen lyder.
I går kväll meddelade Expressen att riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas ska uteslutas ur Vänsterpartiet. Vice statsminister Ebba Busch gratulerade Nooshi Dadgostar till beslutet på X, men noterade även partiets senfärdighet.
När V-profilerna Orwa Kadoura (vice ordförande i Malmö), Ali Hadrous (Landskrona) och Kristofer Lundberg (ordförande i Angered) sommaren 2024 hade ägnat sig åt uppenbar antisemitism reagerade partiet i snigelfart. Motviljan var så stor och turerna så slingrande att både Hadrous och Kadoura hann hoppa av partiet innan bilan föll. Endast Lundberg blev utesluten, i oktober samma år.
Nu ska Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas uteslutas. Så slutet gott, allting gott? Inte alls. Delgado Varas utesluts nämligen inte för att hon i april i år delade en grovt antisemitisk bild som visar hur sionistjudarna styr USA som i sin tur styr världen. Hon utesluts för att hon en månad senare uppmanades att lämna sin riksdagsplats, något hon högst högljutt vägrat att göra. Det är denna vägran som enligt partisekreterare Maria Forsell är skälet till uteslutningen.
På liknande sätt förhåller det sig med Riazat. Han hoppade av sin plats som suppleant i partistyrelsen i protest mot att Delgado Varas uppmanades att lämna riksdagen. Han och tusen andra partimedlemmar skrev på ett upprop för Delgado Varas, i likhet med 20 partiföreningar. Han vägrade lämna sina förtroendeuppdrag, vilket är skälet till uteslutning.
Summa summarum: De utesluts inte på grund av sin antisemitism eller sitt stöd för rätten att uttrycka sig rasistiskt om judar, utan för ohörsamhet mot partiledningen.
Dadgostar står nu inför tre delikata problem. Det mest uppenbara är att V i högsta grad, om än felaktigt, ser sig självt som ett antirastiskt parti. Missförstå mig rätt, den vänsterpartist som uttrycker klassiska anti-svarta stereotyper åker ut på öronen – vilket är alldeles utmärkt. Men att torgföra sekelgamla antijudiska tankefigurer – särskilt om ”juden” nödtorftigt sminkas över med staten Israel – har aldrig varit ett problem inom vänster-vänstern. Jag skulle bli glatt överraskad om ens en tredjedel av medlemmarna stödjer några av de uteslutningar som hittills skett.
Men medlemmar är inte väljare, och med väljarna kan det förhålla sig ganska annorlunda, vilket är problem nummer två. Man kan anta att partiet har ett hyggligt stort stöd bland palestinaaktivister, inklusive dem med rötter i Mellanöstern, för vilka antisemitismen ofta kom med modersmjölken. Partiets framgångar i EU-valet förra sommaren berodde troligen på att de redan då beskrev Israels försvarskrig som ett ”folkmord” och satte Palestinakampen högt på agendan i valkampanjen.
Men Vänsterpartiet är även i hög grad ett parti för högutbildad medelklass, hela 53 procent av deras väljare är universitetsutbildade, och där ingår den urbana övre medelklassens kvinnor. Även om dessa kan gå med på det där med ”folkmord”, så är de unga kvinnorna iförda Filippa K och de lite äldre i Gudrun Sjödén-stass svårt allergiska mot allt som doftar rasism. Blir stanken alltför påtaglig kan de mycket väl lägga sina röster på S, MP eller C.
Val stundar nästa år och därmed problem nummer tre. Om prognoserna håller i sig kommer de rödgröna att vinna en majoritet i riksdagen, och i en sådan regering avser V att kräva ministerposter. Magdalena Andersson är dock bränd efter egna problem kring den Hamas-anknutne Jamal El-Haj som hon förlorade massor av prestige på att försvara, som sedan slutade som politisk vilde i Riksdagen. Det sista hon önskar är en regeringsbildning med ett Vänsterparti som framstår som inkapabelt att hantera sina rasister. Det kan också vara ett skäl gårdagens uteslutningar, vare sig V:s partiledning kom på det själva, eller om de fått diskreta påtryckningar från blivande koalitionspartners.
Hur Dadgostar än vänder sig har hon ändan bak. Misslyckas hon med att göra partiet salongsfähigt inför valet riskerar de att bli utan ministerposter och tappa de urbana kvinnorna. Men hårdhandskar kan leda till revolution och palatskupp från dem som anser att antisemitism är ett effektivt verktyg i kampen för ett ”fritt Palestina”, som eufemismen lyder.
