Vänsterpartiets extremist-hydra

Än en gång har den extremistiska ådran visat sig inom Vänsterpartiet, efter att partiets kommunfullmäktigeledamot i Malmö, Showan Shattak, gav fullt stöd till de aktivister från Rovajakommittéerna – varav en sitter häktad – som placerade hotfulla föremål utanför bostäderna hos ministrarna Johan Forssell och Benjamin Dousa.

Shattak har uppmanats av partiledningen att lämna sina uppdrag inom partiet, något han vägrar. Han får dessutom stöd från Vänsterpartiet Malmö.

Det har snarare blivit regel än undantag att partiföreningar sluter upp bakom politiker som tvingas lämna sina uppdrag på grund av oacceptabelt beteende, såsom stöd till terrororganisationer. Detta skedde bland annat i Göteborg, mer specifikt i lokalföreningen Angered, där den dåvarande ordföranden Kristofer Lundberg upprepade gånger visat starkt stöd för terrorgruppen PFLP. En representant från organisationen deltog dessutom på lokalföreningens årsmöte 2024. När Lundberg – efter mycket om och men – till slut tvingades avgå, valde hela lokalföreningen att avgå i protest.

Bara ett år senare stod partiledningen inför sin kanske största huvudvärk hittills, i form av riksdagsledamöterna Daniel Riazat och Lorena Delgado Varas – två av partiets mest profilerade politiker. Delgado Varas har vid upprepade tillfällen delat fullkomligt vidriga inlägg på sociala medier kopplade till Israel och kriget, och blev vid ett tillfälle även polisanmäld av Judiska Centralrådet. När processen för att utesluta riksdagsledamöterna inleddes startades namninsamlingar där föreningar och politiker protesterade mot uteslutningarna. Listorna nådde tusentals partimedlemmar och väljare samt över ett dussintal partiföreningar.

För varje extremist, antisemit eller terrorsympatisör som Dadgostar och partistyrelsen sparkar ut finns det ett alltför stort antal inom partiet som villkorslöst ställer sig bakom dessa personer. Denna uppfattning tycks även delas av minister för civilt försvar, Carl-Oskar Bohlin, som kommenterade Shattak-affären: ”Tänker således Nooshi Dadgostar utesluta sin partiförening i Sveriges tredje största stad, Malmö, eller offentligt erkänna det faktum att hon inte längre har kontroll över sitt radikaliserade parti?”.

Det säger något om partikulturen när ett så stort antal medlemmar och politiker reflexmässigt försvarar beteenden som är både demokratihotande och extremistiska. Denna typ av agerande, som ofta innefattar hot, falska anklagelser och personangrepp mot meningsmotståndare, ses inom vänstern allmänt som ett instrumentellt verktyg.

Med övertygelsen om sin egen godhet kan man gå långt – till exempel genom att romantisera klanröstning, vilket riksdagsledamoten Nadja Awad gjort, eller genom att skriva att man bör ”skära av pungkulorna på alla män som röstar höger”, vilket V-politikern Erica Grönesjö Kiesbye gjort på Facebook.

De reflexmässiga protesterna, som bottnar i en stark föreställning om villkorslös godhet, bygger på ett kommunistiskt tankesätt där kollektivet måste skydda individen från social uteslutning och visa solidaritet med dem som anses hotade av systemet. Detta märks tydligt i de grova angrepp som riktas mot Vänsterpartiet efter uteslutningarna, där partiet anklagas för att ha korrumperats av Israel eller USA – vilket inom detta tankesätt betraktas som imperier och kolonialmakter.

En partikultur som uppvisar acceptans för antisemitism, terrorism och hot riskerar att bli ett framtida hot mot vår demokrati om den tillåts löpa för långt. Denna kultur existerar inte bara inom partiet – den är en del av dess grundidé, dess själva kärna. Den kulturen kommer Nooshi Dadgostar aldrig att vinna över. Med nöd och näppe försöker hon göra partiet regeringsdugligt, men det ser allt annat än ljust ut med tanke på de återkommande skandalerna kring antisemitism, terrorromantik – och nu även stöd till hot mot ministrar. 

Christoffer Jonsson är samhällsdebattör och medlem i KDU