Vart är public service på väg?
Långköraren På spåret samlar varje vecka två miljoner tittare. Men hur opartiskt är På Spåret sett till urvalet av tävlande?
SVT-programledaren Kristian Luuk spänner ögonen i tittarna och så börjar filmen med den rusande järnvägsrälsen mot något resmål i världen.
Men frågan som kanske borde ställas är: Vart är SVT på väg?
Ska företaget vara i allmänhetens tjänst som det brukar heta, alltså en opartisk leverantör av sakligt och relevant TV-innehåll, för alla svenskar?
Eller – ska SVT vara en statligt understödd medieaktör som vill tvinga in tittarna i politiskt korrekta vänsteråsikter?
Det är uppenbart att Sveriges television just nu både vill äta kakan och ha den kvar. Men eftersom det inte går, hamnar programföretaget ständigt i problem och får kritik.
Gina Dirawi är ett lysande exempel på detta. Hennes kändisskap skapades av SVT, som i åratal sett genom fingrarna med hennes många märkliga och oacceptabla uttalanden, exempelvis att Israel är som nazister och att det pågår ”folkmord” i Gaza. Den som hyser dessa åsikter tycker säkert att 2026 års variant av Melodifestivalen ska bli toppen! De som inte håller med henne kommer säkert att bojkotta den stora skattefinansierade tillställningen.
För inte ens med skohorn kan Dirawis uttalanden kallas opartiska, vilket till och med SVT:s chefer har insett och därför kommunicerat att ”vi har talat med henne”. End of discussion? Eller?
Melodifestivalen är långt ifrån det enda exemplet på hur nöjesprogram används som plattform för allehanda vänsteråsikter som egentligen hör hemma i politisk opinionsbildning.
Ta långköraren På spåret som ett exempel. Programmet engagerar fortfarande en stor del av svenska folket och samlar varje vecka runt två miljoner människor, detta samtidigt som övrig SVT-tittning dalar.
Men hur opartiskt är egentligen På Spåret? Ta urvalet av tävlande.
Som vanligt finns här en rad Public service-profiler, alltså folk som antingen är programledare i SVT och SR eller som på annat sätt gjort sig kända i detta sammanhang. Sedan kommer vi till de personer som har ”de rätta” feministiska, aktivistiska, progressiva, vänsterlutande åsikterna. Här finns exempelvis Amie Bramme Sey, Hanna Hellquist, Ina Lundström och flera andra. Uje Brandelius har till och med varit anställd av Vänsterpartiet. Ungefär en fjärdedel av de medverkande har en sådan profil. Motsvarande siffra för högerlutande är noll procent.
Varför får inte någon som varit anställd av Sverigedemokraterna vara med i studiovärmen? Var finns alla med högerkonservativa eller högerliberala åsikter? Var finns en Carolin Dahlman, Ivar Arpi, Hanif Bali, Adam Cwejman, Thomas Gür, Paulina Neuding eller någon annan?
Kanske invänder någon, ”Ja men Göran Hägglund var ju med för några år sedan”. Ja, det verkar som om Alliansen har fått en begränsad godkänt-stämpel. I årets På Spåret får faktiskt Annie Lööf medverka i en videofråga där hon undrar om ett Alliansmöte i Maramö 2013.
Kommer motsvarande fråga om Tidö-avtalet få finnas med i framtida På spåret?
Kanske håller trots allt denna vänsterliberala yta och dominansen av personer med godkända progressiva lagom-åsikter – på att krackelera?
Det här året valde nämligen På Spåret-redaktionen att helt oväntat stoppa in frågan ”Vad heter redaktören för Nyheter Idag”. Att få se Amie Bramme Sey sitta och gissa på svaret ”Chang Frick”, var faktiskt på sitt sätt lite TV-historia.
Kommer Chang Frick att få vara med i TV-myset nästa år? Var detta en testballong från TV-husets sida? Vi får väl se.
I så fall kommer det att gå åt rikligt med silvertejp. För även Chang Fricks Lidl-tröja måste bli godkänd – och tejpad – i den statliga TV-underhållningen som ibland går under namnet ”i allmänhetens tjänst”.
Johan Romin är journalist och historiker
