Vattenmelonen och universitetens förlorade heder

Universitetet var en gång en plats där man lärde sig argumentera, väga bevis och tåla motstånd. I dag beter sig många lärosäten mer som en kyrka som tappat sin teologi och därför uppfinner nya sakrament: inte av kunskap, utan av symboler.

Förr krävdes en tes, nu räcker det med en markör. Förr uppmuntrades studenten att riskera att ha fel, nu är administrationen rädd att anklaglas. Resultatet: ceremonier som ska besegla en prövad prestation förvandlas till en moralisk catwalk – ett ögonblick av akademisk värdighet som dekoreras, utan debatt och utan samtycke, med politiska emblem som redan kommer laddade med anklagelser.

Det tydligaste exemplet är vattenmelonen. Inte frukten, utan vattenmelonen som talisman: en liten knapp av förpackad rättfärdighet, en emoji som blivit sakrament, en billig och blodlös ”hållning” som ersätter tal, argument och – allāh förbjude – kunskap.

Examensceremonin är en av få kvarvarande civila ritualer där vi, för en stund, borde kunna lägga klan och grupptillhörighet åt sidan. Vi samlas för att erkänna disciplin: att ansträngning mätts, standarder tillämpats, en intellektuell tröskel passerats. Det är inte en demonstration. Inte en protestscen. Inte en plats för att importera geopolitisk feber som råkar ha starkast online-fanklubb just nu.

Men vi måste punktera illusionen att vattenmelonen bara är ett pojkstreck från vilsna studenter. Den är nu godkänd och upphöjd av akademin själv. Denna infantila fruktemoji är numera de anställdas vapensköld. Nätverket WASSAP (Workers and Students in Swedish Academia for Palestine) använder bokstavligen en illustrerad vattenmelon som sin officiella fana. Förfallet leds inifrån: lärare och forskare vid Göteborgs universitet bildade nätverket GUPAS med det explicita startskottet att stötta och organisera sig kring studenternas tältläger i Vasaparken. Vattenmelonen på diplomet är därmed inte studenternas revolt mot makten – den är ett kvitto på att makten (lärosätet) aktivt har kapitulerat och smält samman med tältlägret.

När en tydligt politiserad symbol förs in i själva överlämnandet av examen är frågan inte om studenten ”har rätt” att bära den. Frågan är varför en institution som påstår sig odla förnuft agerar som om den saknar rätt – ja, skyldighet – att säga: inte här, inte nu, inte under vårt sigill. För ceremonin är inte privat. Den är ett offentligt erkännande. Den säger: den här personen har mött våra krav; detta arbete håller måttet. När detta ögonblick ramas in av en polariserande markör lånar universitetet ut sin auktoritet till ett budskap som inte prövats, inte diskuterats, inte kan korsförhöras. Det är inte neutralitet. Det är en urholkning av riten.

Vattenmelonen är moralisk smuggelvara eftersom den gör två saker samtidigt: signalerar lojalitet och erbjuder förnekbarhet. ”Det är bara en frukt.” Det är charmen – och den intellektuella fattigdomen. Man driver en sak och smiter från det som normalt följer: klarhet, ansvar och risken att bli motsagd. På nätet, där allt hackas till hashtags och straffas av algoritmer, kan kodad symbolik vara begriplig. Men examenssalen är ingen algoritm. Där finns ingen censor att kringgå, bara medmänniskor att övertyga. Alltså är gesten inte mod inför repression, utan iscensatt trots i ett rum där bäraren i praktiken är oemotsäglig.

Invänder någon är symbolen redan ”beväpnad”: invändningen kan omedelbart kallas grymhet, fördom eller medskyldighet. Det är en badge som kräver moralisk tribut innan ett ord sagts.

Och universitet – livrädda för studenter, personal, rykte och sociala medier – har tränat sig att betala i förskott. Då kommer den fega refrängen: ”Vi måste vara neutrala”. Men neutralitet är inte passivitet. Neutralitet betyder inte att den med emotionellt mest laddade symbolen får kolonialisera ceremonin.

Universiteten reglerar allt från klädsel och talartider till koreografi, sittplatser och applåder. Att låtsas vara maktlös inför en politisk symbol är ingen princip. Det är ett val. Och valet är nästan alltid detsamma: blidka aktivisten, svika den tysta majoriteten och kalla det inkludering.

Den verkliga drivkraften är en ny gudomlighet: riskhantering. Man har lärt sig att det är enklare att alienera de eftertänksamma än att stå emot ett drev, en petition eller ett viralt klipp. Oenighet blir ”skada”, ett nej blir ”våld”, gränser blir ”otrygghet”. Så man ger upp. I dag ett vattenmelonmärke på kragen; i morgon krav på officiella ställningstaganden, omskrivna kursplaner, utrensad meningsskiljaktighet och bojkott av samarbeten. När en institution signalerar att dess ritualer kan kapas blir kapningen snart policy.

Exakt hur snabbt detta sluttande plan leder ner i den moraliska avgrunden är slående. När man vant sig vid att blidka aktivister slutar det med att man legitimerar terror. Göteborgs universitet planerade nyligen ett officiellt seminarium för att hylla Ghassan Kanafani – talesperson för den terrorklassade organisationen PFLP, som ligger bakom flygkapningar och självmordsbombningar. När detta mötte motstånd visade universitetet sin totala ryggradslöshet: i stället för att stå upp för sin så kallade ”akademiska frihet” drabbades ledningen av institutionell skräck och efter kritik raderade de inom ett par timmar i smyg webbsidan för evenemanget. Detta illustrerar tydligt hur lärosäten numera styrs av feg riskhantering och ängslighet inför drev.

Och så dubbelmoralen: skulle samma universitet tolerera en lika synlig symbol för ”andra sidan”? Alla som sett ett modernt campus vet svaret. Standarder saknas inte – de är politiska, selektiva och maskerade som rättigheter.

Dubbelmoralen döljer sig öppet bakom nätverk som GUPAS. Detta akademiska nätverk använder universitetets resurser för att kräva en absolut bojkott av israeliska lärosäten. Deras intellektuella ohederlighet är grotesk: de hävdar att bojkotten ”bara” gäller institutioner och därmed inte kränker den akademiska friheten. Samtidigt agerar de politiska inkvisitorer och bjuder uteslutande in handplockade, handtama ”regimkritiska” israeliska aktivistakademiker – som Ilan Pappé och Maya Wind – vars enda funktion är att bekräfta GUPAS egen dogmatism om ”apartheid” och ”folkmord”. Detta är raka motsatsen till ett universitet; det är en politisk sektverksamhet förklädd till forskning, finansierad av skattemedel.

Vad borde en seriös institution göra?

Något enkelt och tråkigt: skydda ceremonin. Inför en tydlig regel – lika för alla – att examens- och prisutdelningar inte är arenor för partipolitiska symboler eller kampanjbudskap. Erbjud i stället gott om platser för politik: debatter, paneler, studentforum, insändare, protester utanför salen, mot-evenemang. ”Vi kan hysa era argument. Vi gör inte våra akademiska riter till er reklampelare.” Det är inte förtryck. Det är institutionell självrespekt – och det skyddar även studenten, eftersom normaliserade symboler snabbt blir förväntan: bär märket eller misstänkliggörs; delta i liturgin eller fryses ut.

Till sist: vattenmelonen är ett tecken på politikens infantilisering. En komplex, blodig konflikt pressas ner till något gulligt, delbart och svårt att kritisera utan att framstå som monstruös.

Så fungerar samtiden: inte övertyga – utan skamma; inte tänka – utan signalera; inte diskutera – utan tillhöra. Och universiteten, som borde vaccinera unga mot detta, delar nu ut sprutan. Ett universitet som inte lugnt och fast kan säga ”den här ceremonin är inte din protest” är inte liberalt. Det är ryggradslöst. Det annonserar att det kan knuffas – och att knuffen belönas.

Den slutliga ironin är att samma institution talar om ”kritiskt tänkande”, men när den möter en symbol vars kraft ligger i att kortsluta kritik svarar den inte med tanke, utan med administrativ krypning.

Så ruttnar institutioner: inte med en smäll, utan med en vattenmelon.

Khaled Salih är fil dr i statsvetenskap och universitetsrektor emeritus vid University of Kurdistan-Hewlêr i Erbil, Irak