Vems ärenden går Gretorna?
På X avslöjas att konton som påstås rapportera från Gaza och Ramallah egentligen är tangentbordskrigare baserade i Asien, Egypten och Ungern.
Nyligen lanserade plattformen X en ny transparensfunktion som visar användarnas plats. Enligt Jerusalem Post avslöjar funktion något som borde få den västerländska Palestinarörelsen att tappa megafonerna: en betydande del av de konton som sprider antiisraelisk propaganda kommer inte från Gaza eller Ramallah, utan från bland annat Pakistan, Turkiet och Egypten.
Kontot The Times of Gaza med en miljon följare markerar sig i Palestina, men är baserat i Östasien. Gaza Now Arabic skriver från Turkiet. Journalisten Muhammed Smiry säger sig rapportera från Gaza, men befinner sig egentligen i Indonesien. Stora konton som påstår sig direktsända ”folkmordet” på plats skriver från Nordafrika och Ungern.
Det är inte några olyckliga undantag utan ett mönster i en målinriktad kampanj från länder där demokrati är en kuliss. Ändå låter svenska aktivister just dessa röster definiera ”solidaritet” med palestinier.
Föga förvånande blir uppfattningen om konflikten därefter. I Malmö ekar Khaybar, Khaybar som om en medeltida massaker vore ett fredsinitiativ, i Göteborg sjungs ramsor som dammar av Europas mörkaste sidor och i Stockholm hyllas grupper som krossar varje antydan till palestinsk demokrati. Och få höjer ens längre på ögonbrynen.
De röster som formar den propalestinska aktivismen i väst vill varken ha fred eller stabilitet. För dem är Palestina en symbol som alltid måste brinna för att hålla lågan i ideologiska och regionala maktspel vid liv. Deras engagemang i palestinska rättigheter är lika genuint som en diktators kärlek till oberoende domstolar. Och aktivisterna sväljer betet utan att tugga.
Vad försvinner då i bruset av importerad indignation? Jo, bland annat det faktum att majoriteten av israeler vill ha fred, normalisering och kompromisser. Men de hörs inte. Fredsstöttande israeler ger inga klick i flöden styrda av agitatorer som ser palestinier som en affärsidé om evig konflikt. Det beror förstås också på att ordet fred aldrig genererar lika mycket adrenalinkickar som sionistisk apokalyps.
Och när den kartan blir ens vägledning i konflikten försvinner allt som motsäger den: de israeliska massprotesterna för fred, föräldrar som begravt barn men ändå vägrar hat, ett samhälle som länge drivit på för en politisk lösning.
Mitt i denna ljudmatta försvinner också de palestinier som vill leva i ett fritt, demokratiskt land och inte i ett jihadistiskt experiment eller i ännu en auktoritär ministat styrd av män med vapen och extremt låg toleransnivå. De tystas inte bara av Hamas och den palestinska myndigheten, utan också av västerländska aktivister som ekar ett narrativ som överröstar de palestinier som får bära det fulla priset för despoti och stagnation.
Ironin är så konstnärligt vriden att den förtjänar en egen kursplan på Konstfack: de i Sverige som skriker högst om att ”Befria Palestina” när – och närs av – de krafter och agendor som omöjliggör palestinsk frihet. Det är inte solidaritet. Det är snål aktivism på kalorifri diet och outsourcing av omdöme.
Svenska aktivister måste ställa sig en fråga som är betydligt tyngre än deras megafoner: Vems ärende springer ni egentligen – de förtrycktas, de fredssökandes – eller deras som vill se världen brinna?
Anosh Ghasri är frilansskribent och bor i Karlstad.
