Verkligheten hann ifatt fredsaktivisterna
På väg mot egyptiska gränsen mot Gaza blev flera hundra aktivister med hugg, slag och deportation varse att deras kärleksaktion inte var välkommen.
På väg mot egyptiska gränsen mot Gaza blev flera hundra aktivister med hugg, slag och deportation varse att deras kärleksaktion inte var välkommen.
Den 13 juni rullade ett halvt tusen färgstarka aktivister ut från Kairo. Handmålade Free Palestine-banderoller vajade i bussfönstren. Idealismen fyllde en hel stadsdel, men två avgörande fakta saknades i vägbeskrivningen: att Suezkanalen är landets mest bevakade militärbälte – och att de befann sig i en polisstat som har noll tolerans mot icke godkända massmöten.
Aktivisterna såg konvojen som en gränslös kärleksaktion – men egyptisk media hade en helt annan berättelse. Redan till frukosten fick tv-tittarna höra att bussarna var "kaosets konvojer". Det var Muslimska brödraskapet som stod bakom - i hemlig pakt med judarna med syfte att destabilisera landet. Att många av aktivisterna själva fantiserar om sionistisk världskontroll blev ironiskt, eftersom de nu befann sig i det land där antisemitiska konspirationsteorier är något av en nationalprodukt.
Konvojen stoppades vid en vägspärr tre mil före Ismailia. Passen samlades snabbt in av polis och lades i svarta plastpåsar. Med misstanken att de skulle deporteras bestämde sig aktivisterna för en sit-in – som om de glömt var de befann sig och att den senaste sittstrejken där, år 2013, slutade i en massaker.
I det populära tv-programmet El-Hekaya ringde programledaren upp en lokal journalist. Tillsammans pratade de om hur konstiga och provocerande aktivisterna uppfattades. Ett videoklipp där en barfota hippiekvinna dansar i något som liknar extas rullades flera gånger under samtalet. Programledaren frågade: "Vem är den där konstiga kvinnan vi ser? Vad är hennes historia?" Journalisten svarade att hon inte kunde avgöra vad som var fel på kvinnan – eller om hon ens var vid sina sinnens fulla bruk.
När aktivisterna vägrade lämna, öppnade polisen sköldmuren, släppte in civilklädda baltagiya och avlossade tårgas. Flera förbipasserande hjälpte till. För många handlade det inte om politik – utan om att något upplevdes som arrogant, främmande och respektlöst.
"Regimen representerar inte den egyptiska folkviljan", påstod aktivisterna efter incidenten – men de missade att människor där formats av en annan logik, där ordning är trygghet, kaos ett hot och främlingsfientlighet snabbt aktiveras av misstankar om yttre påverkan. Gazamarschen stoppades långt före Suez, men den verkliga muren reste sig i ett kulturellt landskap. Det blev tydligt att aktivisterna visste mycket lite om den kultur de drömmer om att rädda.
Omar Makram är poddare och skribent. På sin publikation Öster om förnuftet använder han sin bakgrund i Mellanöstern för att analysera samhällsutveckling och den kulturella friktionen i Sverige - med dubbla referensramar.
Den 13 juni rullade ett halvt tusen färgstarka aktivister ut från Kairo. Handmålade Free Palestine-banderoller vajade i bussfönstren. Idealismen fyllde en hel stadsdel, men två avgörande fakta saknades i vägbeskrivningen: att Suezkanalen är landets mest bevakade militärbälte – och att de befann sig i en polisstat som har noll tolerans mot icke godkända massmöten.
Aktivisterna såg konvojen som en gränslös kärleksaktion – men egyptisk media hade en helt annan berättelse. Redan till frukosten fick tv-tittarna höra att bussarna var ”kaosets konvojer”. Det var Muslimska brödraskapet som stod bakom – i hemlig pakt med judarna med syfte att destabilisera landet. Att många av aktivisterna själva fantiserar om sionistisk världskontroll blev ironiskt, eftersom de nu befann sig i det land där antisemitiska konspirationsteorier är något av en nationalprodukt.
Konvojen stoppades vid en vägspärr tre mil före Ismailia. Passen samlades snabbt in av polis och lades i svarta plastpåsar. Med misstanken att de skulle deporteras bestämde sig aktivisterna för en sit-in – som om de glömt var de befann sig och att den senaste sittstrejken där, år 2013, slutade i en massaker.
I det populära tv-programmet El-Hekaya ringde programledaren upp en lokal journalist. Tillsammans pratade de om hur konstiga och provocerande aktivisterna uppfattades. Ett videoklipp där en barfota hippiekvinna dansar i något som liknar extas rullades flera gånger under samtalet. Programledaren frågade: ”Vem är den där konstiga kvinnan vi ser? Vad är hennes historia?” Journalisten svarade att hon inte kunde avgöra vad som var fel på kvinnan – eller om hon ens var vid sina sinnens fulla bruk.
När aktivisterna vägrade lämna, öppnade polisen sköldmuren, släppte in civilklädda baltagiya och avlossade tårgas. Flera förbipasserande hjälpte till. För många handlade det inte om politik – utan om att något upplevdes som arrogant, främmande och respektlöst.
”Regimen representerar inte den egyptiska folkviljan”, påstod aktivisterna efter incidenten – men de missade att människor där formats av en annan logik, där ordning är trygghet, kaos ett hot och främlingsfientlighet snabbt aktiveras av misstankar om yttre påverkan. Gazamarschen stoppades långt före Suez, men den verkliga muren reste sig i ett kulturellt landskap. Det blev tydligt att aktivisterna visste mycket lite om den kultur de drömmer om att rädda.
Omar Makram är poddare och skribent. På sin publikation Öster om förnuftet använder han sin bakgrund i Mellanöstern för att analysera samhällsutveckling och den kulturella friktionen i Sverige – med dubbla referensramar.