Meritokratin hotas på USA-universitet – ”raslig rättvisa”

Kaliforniens bästa universitet avskaffar sin version av högskole­provet. Syftet är att hjälpa minoriteter till högre utbildning, men effekten kan mycket väl bli den motsatta.

Det finns nog få exempel på positivt laddade begrepp som ursprungligen var menade som starkt negativa begrepp för att beskriva en hotande dystopi. Jag kan egentligen bara komma på ett, meritokrati. Idén att de mest lämpade bör styra är givetvis uråldrig och har i olika skepnader varit en återkommande princip, föreställning eller utopi. Men just begreppet meritokrati är av betydligt senare datum än till exempel Platons Staten eller Thomas Moores Utopia. Det formuleras för första gången 1958 av den brittiske sociologen Michael Dunlop Young i The Rise of the Meritocracy, en politisk satir vars syfte var att kritisera vad Young såg som framväxten av en ny klass av »meritokrater«.

Christian Abrahamsson är fil. dr i kulturgeografi och kulturskribent.

Faran som Young såg i det meritokratiska samhället var att framväxten av en ny kognitiv elit innebar en risk att social ojämlikhet skulle bli möjlig att försvara, utifrån en föreställning att vinnaren tar allt. »De framstående vet att deras framgångar enbart är belöning för deras egen kapacitet och ansträngning, medan de fattiga är demoraliserade«, skrev Young. Han påpekade samtidigt noga att han med sin kritik av meritokrati som styrsystem inte kritiserade idén att den bäst lämpade för ett arbete, vilket det än må vara, bör få en specifik position. Snarast bör kritiken, eller satiren, betraktas som en varning för ett system i vilket framgångar enbart kan förklaras utifrån kognitiv kapacitet. Det finns mycket att säga om Youngs bok, men det mest intressanta är sannolikt att det begrepp han uppfann numera av de allra flesta uppfattas som någonting positivt.

Som begrepp döljer meritokrati en rad andra, tätt sammanlänkande, begrepp och idéer som rättvisa, jämlikhet, likvärdighet och individualism; samt föreställningar om hur man bör agera politiskt så att människors fulla potential ska kunna tillvaratas. Det säger sig självt att det antal parametrar som måste kontrolleras för att uppnå en perfekt situation är nästintill oändliga till antal.

Synvinkel

Under vinjetten Synvinkel ger Fokus plats för mer personligt hållna och argumenterande texter av externa skribenter. Alla åsikter är skribentens egna.

Världen är som bekant inte rättvist inrättad, något varje barn tidigt tvingas inse. Detta till trots är meritokrati det bästa system vi har för att förhindra att din etniska, klassmässiga, könsmässiga eller annan medfödd bakgrund, avgör huruvida du når framgång i livet. Som journalisten och statsvetaren Adrian Woolridge argumenterar i den nyligen utgivna The Aristocracy of Talent: How Meritocracy Made the Modern World var det en revolutionerande idé att en persons bakgrund inte bör ha betydelse för till exempel möjligheten att läsa vid universitet, välja ett visst yrke eller att nå en viss position i samhället.

Woolridge menar emellertid att meritokratin är utsatt för angrepp både från högern och vänstern. Attackerna från högern är förvisso inte nya, speciellt inte i Woolridges hemland England med sitt privilegiebevarande utbildningssystem med privata elitskolor som Eton och Harrow. Däremot är angreppen mot meritokratin från vänstern av senare datum och på många sätt svårare att förstå, särskilt som principen att din bakgrund inte bör vara relevant för dina möjligheter till utbildning och karriär har varit central för generationer av vänstertänkare.

Som så ofta med nya idéer kommer de mest radikala tankarna om hur samhället bör förändras från USA. På senare år har allt fler röster höjts för att avskaffa de standardiserade prov som amerikanska universitet använder för att bedöma potentiella studenters lämplighet. Provet är känt som SAT. Från starten 1926 stod akronymen för Scholastic Aptitude Test för att senare ändras till Scholastic Assessment Test för att nu inte längre vara en förkortning. Förändringarna av namnet kan i sig förstås som förändringar i synen på vad testet innebär. Som många kritiker har påpekat var flera av de tidiga idéerna bakom testet starkt influerade av den tidens eugeniska rörelse och hade som syfte att sortera bort vad man ansåg vara »olämpliga element«. De tre områden som testet undersöker är läsförmåga, skrivförmåga och matematik. Som väntat har en mindre industri växt fram för att hjälpa studenter att förbereda sig för SAT-provet. Samtidigt är tanken att testet ska ge en så objektiv bild som möjligt av studenternas möjligheter att klara av vidare studier efter high school.

Även om diskussionen kring SAT pågått länge i delar av det amerikanska samhället, kan sommaren 2020 med mordet på George Floyd och BLM-rörelsens fullkomliga explosion sägas utgöra en vändpunkt. En av de mest framträdande kritikerna av testet, den afroamerikanske historikern och aktivisten Ibram X Kendi (vars bok Så blir du en antirasist jag anmälde i Fokus nr 8/2021), uttalade sig om standardiserade tester i oktober 2020: »Vi tror fortfarande att det är något fel på våra barn i stället för att se att det är någonting fel med testen. Standardiserade tester har blivit det mest effektiva rasistiska vapnet som någonsin utvecklats för att objektivt förnedra svarta och bruna själar och lagligt exkludera deras kroppar från prestigefulla skolor.« Nu är SAT-resultaten långt ifrån den enda faktorn som avgör huruvida en student blir antagen till ett visst universitet eller inte, men Kendis uppfattning är på god väg att leda till stora förändringar i det amerikanska universitetssystemet.

Den 18 november 2021 fattade det största delstatliga universitetssystemet, University of California som inkluderar några av världens främsta universitet som UC Berkeley och UCLA, beslutet att helt upphöra med att väga in standardiserade test i antagningsprocessen. Beslutet hade diskuterats under flera år, men diskussionerna ökade i intensitet efter sommaren 2020. Två huvudargument har varit att underrepresenterade grupper missgynnas av testen och att studenter i första generation i högre grad antas vid något av UC-systemets mindre prestigefulla campus. Till exempel antar UC Berkeley och UCLA lägst antal förstagenerationsstudenter medan UC Riverside och UC Davis antar flest.

Det är svårt att inte tolka det som nu äger rum som ett försök att ta bort eller sänka trösklarna till högre utbildning i vad som är ett av världens mest framstående offentligfinansierade universitetssystem. På National Education Associations hemsida, det största fackförbundet för lärare i USA, läser jag en artikel med titeln »The Racist Beginnings of Standardized Testing« vars syfte är att dra en rak linje mellan dagens situation och den i vilken de första SAT-proven utvecklades, utan att ta hänsyn till att proven har genomgått ett mycket stort antal revisoner bara sedan sjuttiotalet. Det blir snabbt tydligt att huvudsyftet med att driva frågan om de standardiserade testens avskaffande är att uppnå »raslig rättvisa«. Artikeln citerar Young Wan Choi, testadministratör i Oaklands skoldistrikt, som menar att »utbildningsreformatorer, medborgarrättsorganisationer samt alla som är engagerade i raslig rättvisa inom utbildning måste förespråka utvärderingsinstrument som inte replikerar raslig och ekonomisk ojämlikhet«.

Som Woolridge påpekar i The Aristocracy of Talent så har historiskt underrepresenterade grupper gynnats av tydliga och transparenta procedurer och missgynnats av deras motsats. Och den brittiske historikern Tony Judt beskriver i essän The Meritocrats sin egen generations upplevelse av att vara den första stora kohort som – på egna meriter – fick tillträde till en elitutbildning vid Oxford eller Cambridge. En elitvärld som till ­yttermera visso inte skämdes för att hävda och framhålla sin status som elitinstitution. Judt, själv uppväxt i en judisk arbetarklassfamilj med flera nära släktingar som emigrerat till Storbritannien, hade – i likhet med alla andra barn med hans arbetarbakgrund vid »Oxbridge« – inte fått trösklarna sänkta eller bortplockade för att ge honom tillträde till några av världens främsta utbildningsmiljöer.

Utan att på förhand veta hur förändringarna vid University of California kommer att sluta, så kan jag med säkerhet säga att det var bra för den generationens studenter att de inte behandlades annorlunda än sina mer priviligierade kamrater.

Christian Abrahamsson är fil. dr i kulturgeografi och kulturskribent.

***

Lyssna även på Fokuspodden: Identitetspolitiken – en rå maktstrid

Vill du få Fokus i brevlådan varje vecka – eller enbart digitalt? Här tecknar du din prenumeration.

Text: Christian Abrahamsson

Toppbild: JAE C. HONG/AP