”Sidas privatiseringshat måste upphöra”

Strax efter millennieskiftet träffade jag lantbrukaren Ayalef Nadew och hans familj. De bodde i en vacker dal med fin jordbruksmark utanför staden Dessie i Etiopien. Med hjälp av en tolk fick jag höra hur de hade det, och det var en glädjande och hoppfull berättelse. Ayalef var nöjd och glad och full av tillförsikt inför framtiden. Hur han och familjen har det just nu vet jag dessvärre inte. Dessie har varit en krigsskådeplats på senare tid, i fullkomlig medieskugga.

Ayalef var involverad i ett svenskfinansierat biståndsprojekt som jag inte tror fick någon särskild uppmärksamhet i Sverige. Det var för osexigt, för tekniskt och kanske alltför svårt att förstå för gemene skattebetalare. Men Ayalefs glädje var konkret så det förslog. Han hade fått ett värdefullt papper i sin hand som han högtidligt visade mig, medan hustrun andaktsfullt viskade genom tolken att hälften av rättigheterna var hennes, på riktigt!

I Etiopien, precis som på många andra håll i Afrika, är all mark statligt ägd. Jag hade pratat med etiopiska statsvetare om den saken och de var rörande överens. Statens monopol på mark – särskilt jordbruksmark – är regeringens sätt att kontrollera folket. Den som äger marken äger folket. Den lantbrukare som bor på och brukar en jordlott tillhörande staten är nästan livegen. Han kan inte sälja marken och han kan inte heller belåna den om han skulle vilja ha investeringskapital för jordbruket. Hans barn kan bara överta hans position som rättslösa brukare.

Nu, när jag träffade Ayalef, hade ett mindre mirakel inträffat. I dalen där hans fält fanns – små jordlotter huller om buller blandade med andras – pågick febril verksamhet. I samarbete med ett lokalt universitet hade svenska Sida dragit i gång ett omfattande arbete med att mäta upp all mark med modern teknik och framställa kartor som angav exakt var gränserna gick. Samtidigt genomfördes det som vi svenskar fick uppleva redan vid mitten av 1700-talet, det som kallas storskiftet. Ayalefs vackra dal utgjorde ett lapptäcke av tegar, ofta långsmala och bara några meter breda. Bredvid en av hans tegar låg grannens, och bredvid den en annan grannes och sedan kanske en till teg tillhörande Ayalef. Varje bondes mark uppstyckad i utspridda småbitar. Mycket otympligt och opraktiskt men ansett som nödvändigt eftersom kvaliteten på marken skiftade stort över de hektar som det handlade om.

Nu drogs gränserna om, varje lantbrukare skulle få en sammanhängande jordlott med mesta möjliga hänsyn till att jordkvaliteten skulle vara rättvis.

Som kronan på verket utfärdade en statlig myndighet ett dokument som gav innehavaren en garanterad brukningsrätt i 99 år. Den rätten fördelades lika mellan mannen och hustrun. Det var det dokumentet som gjorde Ayalef och hans fru så lyckliga.

Jag frågade dem vad det betydde för dem.

– Det blir en stor skillnad, sa Ayalef. I alla tider har vi fattiga bönder levt på nåder här. Vi odlar bara för vårt eget hushåll.

Han berättade om fall där enskilda bönder hade jobbat hårdare och producerat mer för att kunna sälja på marknaden. Men då hände alltid samma sak. Någon politruk i stan fick reda på att det fanns en bit extraproduktiv åkermark där i dalen, och vips var den bonden avhyst och politruken blev trottoarbonde.

– Nu, sa Ayalef, kan vi börja jobba hårdare, gräva bevattningskanaler och kanske till och med köpa gödningsmedel.

Han och hustrun såg framför sig att kunna börja sälja ett överskott av spannmål på den lokala marknaden. De skulle få lite pengar, livsmedel skulle göras tillgängligt för konsumenter.

Något viktigare än det i detta land med ständigt återkommande svältkatastrofer kan man inte tänka sig. Drygt 80 procent av Etiopiens befolkning är jordbrukare, ändå kan landet inte försörja sina invånare. Varför inte? Jo, av de orsaker som jag har beskrivit här. Jordbruksproduktionen hålls nere av politiska skäl. Den som äger marken äger folket.

Ayalef hade alltså fått brukanderätt i 99 år, men det var en halvmesyr. Om den etiopiska regeringen på allvar hade velat stimulera jordbruksproduktionen i landet så hade man sett till att privatisera marken, ge Ayalef och hans fru äganderätt. Men då hade statens makt över folket försvunnit. Det är ju så det fungerar i ett land med en fri marknad, vilket alla svenskar vet och uppskattar, men som alltför få förstår betydelsen av.

På Sida fanns sedan länge en djup avsky för allt vad privatiseringar hette, det vill säga i fattiga länder. Centralägt och centralstyrt skulle det vara. När jag intervjuade Sidas tidigare generaldirektör Anders Forsse för några år sedan, berättade han om sin fåfänga kamp på 1980-talet att rensa ut vänsteraktivismen från myndigheten. Många har vittnat om att den satte sig i väggarna, omöjlig att bli av med. Som lukten av fladdermöss i ett gammalt timmerhus, den finns fortfarande där. Därför var det etiopiska projektet, som utmanade statens makt över folket, något av en anomali på Sida. Nästan som ett olycksfall i arbetet eftersom det inte alls var i linje med hur svenska vänsterinriktade biståndsexperter ansåg att fattigdom ska bekämpas.

Jag träffade och intervjuade dåvarande etiopiske premiärministern Meles Zenawi. Han var en lärd man som höll oppositionen i ett järngrepp, sinnebilden för en upplyst despot. Jag frågade varför han inte ville ge bönderna äganderätt till marken.

– Vi tror att de då skulle sälja den, flytta in till stan och förstärka trasproletariatet där, svarade han stillsamt. 

Vi upptäckte att vi helt nyligen hade läst samma bok, men tydligen gjort vitt skilda tolkningar av den. Boken heter Kapitalets mysterium: varför kapitalismen segrar i västerlandet och misslyckas på alla andra håll. Jag antar att Meles upplevde bokens budskap som hotfullt. Den handlar nämligen om nödvändigheten av privatiseringar i de fattiga delarna av världen.

Jag träffade bokens författare Hernando de Soto en tid senare. Han är bördig från Peru och var på besök i Sverige. En jovialisk man med klotrunt ansikte och en djupt bullrande baryton fullspäckad med metaforer och dramatiseringar. Han hade kartlagt jordens cirka en miljard utfattiga människor, de som lever i det som kallas absolut fattigdom. De brukar kallas bottenmiljarden.

– De är rikare än du tror, nickade han. Rikare än de själva anar.

Hernando de Soto hade kommit fram till att bottenmiljardens samlade förmögenhet i form av små åkerlappar, ruckliga skjul i slumområden och lika ruckliga små verkstäder där produktion av varor av allra enklaste slag kan förekomma, uppgick till gigantiska belopp.

– Ungefär lika mycket som summan av det årliga globala, internationella utvecklingsbiståndet, sa han.  

– Problemet, förtydligade han, är att de fattigas kapital i form av mark och fastigheter utgör ett dött kapital. Låt mig ge dig en liknelse. Tänk dig en gata med identiska bostadshus på bägge sidor. På ena sidan bor folk i hyresrätter. På den andra bor man i bostadsrätter. Den som äger en bostadsrätt kan belåna den, skaffa sig ett kapital för att investera i en affärsverksamhet till exempel. Han börjar tjäna pengar, kan betala tillbaka lånet och sedan kanske ta ett lån till. Kapitalet i form av hans bostadsrätt har satts i arbete.

– Grannen tvärs över gatan, fortsatte de Soto, är i en annan situation. Han kan inte belåna sin lägenhet eftersom han inte äger den. Lägenheten är stor och fin, den representerar ett avsevärt kapital men för hyresgästen är det ett dött kapital. Han kan inte sätta det i arbete. Sådan är situationen för bottenmiljarden, de som har mark och fastigheter men saknar lagfart, juridiska dokument som styrker deras ägande.

– Om biståndsexperterna i västvärlden var seriösa i sin ambition att utplåna fattigdomen så skulle de ta sig an det här, mullrade de Soto.

Varför är det då så som hans bok är betitlad, att kapitalismen segrar i västerlandet men misslyckas på alla andra håll?

– Bad legal systems! dundrade de Soto. Dåliga juridiska system.

Han berättade att han hade bekanta i Peru som hade jobbat halva livet med diverse affärsverksamheter utan att lyckas särskilt väl. Några av dem hade emigrerat till USA och efter bara några år var de förmögna. Vad hade hänt?

– De hade flyttat från ett korrumperat och nästan laglöst samhälle till ett annat där lagen reglerar allt, sa de Soto. De var skyddade av det amerikanska juridiska systemet som garanterade dem näringsfrihet, konkurrensfrihet, alla möjliga friheter som saknas i Peru. I USA hyllas det privata ägandet och skyddas av robust lagstiftning. Det var den stora skillnaden.

För bottenmiljarden saknas alla juridiska skyddsnät. Ayalef Nadew i Etiopien blev överlycklig när han fick en juridisk livboj i form av ett kontrakt med 99 års giltighet kastad mot sig där han höll på att drunkna i fattigdom. Han hade fått in en fot i Etiopiens lagliga, vita ekonomi. Den som alla etiopier, fattiga som rika, borde få vara delaktiga i.

Men det är de inte. Den som lever utanför lagen i ett slumområde kan vräkas när som helst, eftersom det naturligtvis alltid finns en girig hyresvärd, hur simpelt skjulet än är. Vill man ha elektricitet så får man anlita den lokala fixaren som tjuvkopplar en ledning någonstans, naturligtvis till en ohemul kostnad. Ett lagligt elavtal kommer inte på fråga eftersom sluminvånare saknar redovisad inkomst. Den enda normala lyx man kan unna sig är en mobiltelefon, eftersom det generellt i Afrika är så att man alltid betalar telefonräkningen i förskott i form av ett kontantkort. El kan man inte betala i förskott, ej heller vatten eller sjukvård eller annat av livets nödtorft. För att slippa inbrott måste man hyra beskydd av lokala gangsters. Allt måste köpas svart, och det kostar. Det är dyrt att vara fattig.  

Jag tänker ibland på min kompis Moussa från Kenya som dog i cancer precis när hans avlägsna släkting Barack Obama skulle sväras in som amerikansk president. Jag bjöd Moussa på lunch på en restaurang vid Slussen i Stockholm. Jag ville att han skulle få prova stekt strömming med potatismos, och han älskade det. Vi tittade ut över torget, där stod en liten kiosk där man också kunde köpa stekt strömming. På knäckemacka, betydligt billigare än i den fina restaurang där vi satt.

– Det är det här som är skillnaden mellan Kenya och Sverige, sa Moussa fundersamt. Om det här var Kenya så skulle vår krögare anlita några tuffingar som skulle ta itu med den där kioskägaren. Spöa upp honom, driva bort honom. Men det här är Sverige. Här har ni fungerande lagar. Kioskägaren är trygg. Om någon försöker mucka med honom så hänvisar han bara till sitt lagligt utfärdade tillstånd. Det räcker.

Land ska med lag byggas. Det stod skrivet redan i de svenska landskapslagarna på 1200-talet. »Och icke med våldsverk«, fortsätter texten. Det kallas lagstyre, Rule of Law på engelska. Det var det uttrycket som Hernando de Soto flera gånger återkom till under vårt samtal. – Ni svenskar vet ju sedan flera hundra år tillbaka allt om hur man bygger ett fungerande rättssamhälle, förutsättningen för ett välfärdssamhälle, sa han. Varför utgår ni inte ifrån de erfarenheterna när ni ska försöka hjälpa världens fattiga?