Är det bara ännu en förlängd vapenvila?

Historiens facit gällande fredsavtal i Mellanöstern utgör dyster läsning. Fred ska ju inte bara innebära frånvaro av krig. Det ska idealiskt kunna handla om försoning, i bästa fall förbrödring. När det gäller Israel och landets arabiska grannar har det aldrig lyckats fullt ut. De fredsavtal som har slutits liknar mer ett slags förlängda vapenvilor.

Den överenskommelse som betraktas som den mest solida, byggd på en genuin önskan från båda sidor om varaktig fred, är den som ingicks mellan Israel och Egypten 1979. Men så sent som i september i år hotade Egypten med att riva upp viktiga delar av fördraget och öka sin truppnärvaro i Sinaiöknen om Israel tillät palestinier att lämna Gaza och bege sig till Egypten.

USA:s president Jimmy Carter hade en väsentlig roll i avtalets tillblivelse. Den egyptiske presidenten Anwar Sadat, som tog det avgörande steget mot fred trots sitt inneboende hat mot den judiska staten, fick plikta med sitt liv två år efter undertecknandet. Han mördades av en medlem av Islamiska Jihad.

Först 1994 avslutades formellt krigstillståndet mellan Israel och Jordanien som hade varat sedan 1948, i och med ett fredsavtal där amerikanske presidenten Bill Clinton höll i tyglarna. Kung Hussein och premiärminister Yitzhak Rabin undertecknade dokumentet. Det ledde till överenskommelser gällande konstruktivt samarbete, och meningen var att turismen skulle kunna utvecklas. Det lyckades inte fullt ut, israeliska turister som vill besöka exempelvis den spektakulära klippstaden Petra i södra Jordanien har aldrig kunnat känna sig helt trygga.

Det som med tiden visade sig vara den viktigaste ingrediensen i avtalet mellan Israel och Jordanien handlade om att länderna förband sig att inte medverka i krigshandlingar mot den andre. Det fick en praktisk tillämpning när Iran i somras avfyrade missiler mot Israel över jordanskt territorium, där flera sköts ner av det jordanska luftförsvaret. Nedfallande drönar- och raketvrak orsakade skador på både människor och egendom.

Det som för jordansk del utgör den viktigaste delen av avtalet med Israel handlar om vatten. Israel ska enligt överenskommelsen årligen exportera 50 miljoner kubikmeter avsaltat havsvatten till sin granne, vilket har fungerat till största del. Ett exempel på att ett fredsavtal förutsätter ömsesidig nytta. Annars spricker det.

Men småskaliga terrorangrepp och hatfyllda antisemitiska uttalanden från jordanskt håll gör att det ännu inte går att tala om försoning, än mindre förbrödring. Allra svårast har det varit att förhandla med representanter för palestinierna. Allt sedan sexdagarskriget 1967, då Israel ockuperade Västbanken och Gazaremsan, har de flesta nyktra bedömare insett att denna ockupation inte kan vara för evigt. Men Israel står inför ett gigantiskt dilemma, vilket kriget i Gaza tydligt illustrerar. Att ge upp de ockuperade områdena utan fullständiga säkerhetsgarantier innebär att bjuda in till den israeliska statens utplåning.

Likafullt måste någon typ av överenskommelse göras. ”Dagens verklighet är att palestinierna är den enda part som Israel möjligen kan få igång en fredsprocess med. Den som inte fattar det kan inte läsa kartan ordentligt”, sa tidigare premiärministern Yitzhak Rabin 1989.

Det man ibland måste påminna sig om är att det faktiskt finns ett fredsavtal mellan Israel och den palestinska myndigheten. Det har dock aldrig levererat riktig fred. I september 1993 enades Israel och PLO under ledning av Yassir Arafat om ett principfördrag som blev känt som Osloöverenskommelsen. Israel accepterade PLO som representant för palestinierna och PLO avsvor sig terrorism och erkände Israels rätt att existera i fred. En palestinsk myndighet med regeringsansvar skulle upprättas.

Ett knappt år senare följde det som blev känt som Oslo II, ett avtal som skulle reglera Västbankens status. Området delades in i tre delar där område A skulle styras av den palestinska myndigheten, B av palestinska myndigheten och Israel gemensamt, och C av Israel ensamt.

I november 1995 mördades Yitzhak Rabin av en judisk extremist som motsatte sig fred med PLO. Han rönte alltså samma öde som Anwar Sadat, och av samma orsak. Hamas trappade upp sina terrorattacker och det styrande israeliska arbetarpartiet tappade stöd. I det val som följde blev Benjamin Netanyahu premiärminister och han försökte genast avbryta dialogen med PLO. År 1999 blev det ett nytt maktskifte. Arbetarpartiets ledare Ehud Barak blev regeringschef och året därpå, i juli 2000, bjöd USA:s Bill Clinton in Barak och Arafat till samtal på Camp David i USA. Det blev en märklig tillställning. Svenske socialdemokraten Pierre Schori har i sina memoarer Minnet och elden berättat om mötet. 

”Camp David var säkert det närmaste man kunde komma ett genombrott”, skriver Schori. ”Barak kom med ett bud av en art som ingen israelisk premiärminister någonsin vågat presentera. Till Göran Persson och oss andra sade Barak, att han trodde sig kunna vinna en majoritet för sitt förslag i Knesset, understödd av en fredslängtande folklig opinion.

Barak föreslog att den palestinska staten i en första omgång skulle skapas på en yta som motsvarade 73 procent av den av Israel ockuperade Västbanken och 100 procent av Gaza. Under en period av tio till femton år skulle sedan upp till 90–91 procent av Västbanken ha övergått till den palestinska myndigheten. Israel skulle då ha stängt 63 bosättningar.”

Palestinierna erbjöds även större delen av östra Jerusalem och delar av Gamla stan, ett erbjudande som få bedömare trodde någonsin skulle vara möjligt.

Schori berättar om hur Arafat satte klackarna i marken. ”Palestinierna menade att all ockuperad mark skulle utrymmas enligt FN-resolutionerna. Först därefter skulle Arafat ge order om att avväpna vad israelerna kallade terroristgrupperna på den palestinska sidan.”

Men inte nog med det. Det som fick samtalen mellan Barak och Arafat att kollapsa var den eviga frågan om de palestinska flyktingarnas rätt till återvändande. Sedan 1948 hade dessa ökat i antal och uppgick vid tiden för Camp Davidmötet till cirka fyra miljoner, på grund av det system som har accepterats av FN och som går ut på att barn till en palestinsk manlig flykting ärver dennes flyktingstatus.  

Arafat krävde att alla flyktingar, alltså fyra miljoner, skulle få ”återvända”, oaktat att en stor majoritet av dessa aldrig hade satt sin fot i det land som deras förfäder kallade Palestina men som nu heter Israel. Barak sade naturligtvis nej till det kravet.

Det längsta Israel kunde sträcka sig till, var att acceptera en inflyttning av cirka 100 000 palestinier av familjeåterföreningsskäl. Alla andra som klassades som palestinska flyktingar skulle ges möjlighet att bosätta sig under ordnade former i det som skulle bli den nya staten Palestina enligt Osloavtalet. Andra skulle kunna bo kvar i det land där de redan befann sig och ges medborgarskap där.

Av detta blev intet. Mängder av akademiker, politiker och opinionsbildare har fördjupat sig i de misslyckade samtalen mellan Barak och Arafat och försökt bena ut vems fel det egentligen var att de inte nådde fram till ett avtal. Flyktingfrågan framstår som den centrala och där är de flesta överens. Arafats maximalistiska krav kunde Israel omöjligt acceptera. Men samtalen rörde ju en mängd andra frågor som handlade om säkerhetsarrangemang, gränsdragningar, Jerusalems status och mycket, mycket mer. Både Israel och PLO har kritiserats för ovilja och oförmåga att gå motparten till mötes. Men som sagt, att Arafat inte kunde vika sig en tum angående ”rätten till återvändande” var den avgörande stötestenen, det slutliga grundskottet.

I september, bara några månader efter den havererade konferensen, bröt ett nytt palestinskt uppror ut, Al Aqsaintifadan. Ariel Sharon, ledare för Likudpartiet i Israel, hade besökt Tempelberget i Jerusalem vilket palestinier betraktade som ett helgerån. Upproret pågick i flera år och skördade hundratals liv.

Osloöverenskommelserna visar hur komplicerat det är att konstruera ett fungerande fredsavtal. Det innehåller så många olika delar, och det vanliga är att man enas om ett ramverk och sedan betar av detaljerna vartefter. Men som bekant sitter djävulen just där, i detaljerna. Det blev uppenbart i fallet Israel och den Palestinska myndigheten, där en splittrad och dysfunktionell palestinsk spillra till stat på Västbanken hankar sig fram med omvärldens biståndsstöd, medan Hamas har skjutit Gaza fullständigt i sank med sitt vettlösa angrepp på Israel för två år sedan.

Det är nog ingen avancerad gissning att det blir detaljerna i avtalet mellan Israel och Hamas som kommer att göra freden till en illusion. Men den viktigaste reservationen gällande en överenskommelse mellan de två parterna är att den kommer att sakna en vital och fullständigt avgörande del: Att båda sidor verkligen vill ha fred. Hamas vill inte ha fred, Hamas vill krossa Israel, det står inskrivet i deras statuter. Det bästa vi kan hoppas på är därför ett tillfälligt upphörande av fientligheter.

Israel har haft många visionärer i ledande befattningar. Den enda vision som palestiniernas styrande har presenterat är att utplåna Israel. När Donald Trump 2020 lanserade sin första fredsplan hade den palestinske presidenten Mahmoud Abbas bara ett svar: ”Vi säger tusen gånger; Nej, nej och nej!”

***

Läs även: Trump ingen äkta fredsängel

Läs även: Inbördeskrig i Gaza när Israel lämnar