De ryska nynazisterna i Ukraina

Flera svenska kulturskribenter har köpt Putins narrativ: att det högerextrema Azovregementet är en maktfaktor i Ukraina. I själva verket återfinns fler nynazister på den ryska sidan.

Text: Cyril Hellman

Toppbild: Alexei Alexandrov / AP

Toppbild: Alexei Alexandrov / AP

Azovregementet är en frivilligbataljon som lyder under ukrainska inrikesministeriet. De är ökänt högerextrema, men inte så många som man kan få intrycket av när man läser svensk media av skribenter från vänster. Många av krigarna är ukrainska fotbollshuliganer. Nu år 2022 när säkert fler har anslutit sig är de kanske runt 1 000 mannar. Sin bas har de haft i den soliga semesterbyn Ursuf invid Svarta havets strand, i närheten av den förre avsatte presidenten Janukovytjs tidigare residens.

När kriget bröt ut 2014 lockade regementet på kort tid till sig folk från Frankrike, Spanien, Grekland, Italien, Ungern och även Sverige för att slåss mot proryska rebeller. De flesta har anslutit sig för målet att försvara Ukrainas nationalitet. Många av svenskarna som deltagit sedan 2014 har ett förflutet inom högerextremism, nationalism och nazism med bakgrund i Svenskarnas parti och Svenska motståndsrörelsen. Förutom deras logga föreställande en svart varghake är ett av deras kännetecken att de är maskerade. Varghaken användes även av SS-divisioner i nationalsocialistiska Tyskland. 

De utländska rekryternas motiv är knappast pengar, då lönen är på 2 000 kronor i månaden. Men alla är inte nationalsocialister. I Annica Ögrens reportage ”Svenskarna som krigar i Ukraina” (Café mars 2015) intervjuas svensken Tor som kallar sig klassisk liberal. Han har emigrerat till Estland och säger sig slåss av ideologiska skäl. Han vill få bort Putin innan denne får för sig att gå in i Estland.

Med 932 man, innan senaste kriget bröt ut, är Azov ingen stor gren eller maktfaktor som flera vänsterskribenter i Sverige tycks tro. De högerpopulistiska och högerextrema partierna i Ukraina har så litet stöd att de inte ens sitter i parlamentet. Jämför med 17,5 procent för SD i Sverige.

Ukrainaren Sjechovstov som är ansvarig för Centre for Democracity Integrety i Österrike, vilka granskar auktoritära regimers påverkansarbete i Europa, menar att Azov i dag inte längre är nazister. Han påpekar att de i dag har judar, greker och krimtatarer, de senare muslimer, i sin grupp. Det är dessa som nu tillsammans med ukrainska armén kämpar en desperat slutstrid för sydöstra hamnstaden Mariupol.

Framför allt har flera svenska kulturskribenter alltför lätt köpt Putins narrativ. Under en sommarfest hos Salomonsson Agency kom jag i samspråk med estländska författarstjärnan Sofi Oksanen. Vi började tala om Ryssland och Ukraina och Estland. Som hon sa har Putin kallat alla länder utom Norge, Danmark och Frankrike, som blev utsatta för tysk ockupation, för nazister och fascister. Efter Sovjetunionen gjorde Ryssland ingen rannsakan av sitt förflutna såsom Tyskland gjorde. Den här synen lever kvar. När Estland 2007 blev föremål för en serie hybridoperationer försökte man få det till att ester under andra världskriget drev koncentrationsläger och det fick internationellt genomslag. I februari i år lämnade Ukraina in en anmälan till Internationella Domstolen om hur Ryssland utnyttjar andra världskrigets folkmord på fel sätt. 

Det gäller alltså att vi i omvärlden inte köper Putins narrativ som när som helst kan dyka upp, inte sällan på kultursidor och i vänstertidningar.

Framför allt har svenska kulturskribenter alltför lätt köpt Putins narrativ.

Sedan har vi Sverigedemokraterna som i likhet med sina systerpartier runt om i Europa har varit direkt Putinvänliga. Jimmie Åkesson kunde för ett år sedan inte välja vem han föredrog mellan Frankrikes president Macron och Putin.

Bara veckor före krigsutbrottet kunde han inte välja mellan USA:s Joe Biden och Putin. Kanske är det den här inställningen inför Putin som gör att Sverigedemokraterna backar nu. Vi ska minnas att våra två arbetarpartier, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, historiskt har delat samma åsikter i flera utrikespolitiska frågor. Jag minns att det var därför jag i ungdomen röstade för EU. Inte för att jag älskade EU så mycket och euron var jag kritisk mot, men jag såg det som att om höger- och vänsterpopulister är mot EU då bör man vara för.

Ifråga om Azov bör vi också föreställa oss hur scenariot skulle se ut om Stockholm invaderades. Sköna mediekillar som Calle Schulman har i radio deklarerat att de skulle lämna Sverige för vi har inga värderingar värda att slåss för. Jag kan tänka mig att fotbollshuliganer från de tre Stockholmsklubbarna samt nationalistiska förgreningar skulle ställa sig längst fram och försvara Stockholm. Det skulle inte vara gubbarna i Doktor Kosmos och Södermalmskillar med rosa pussy-hat på huvudet. Då gäller det att dra nytta av sådana killar som är beredda att strida och med bra befäl styra dem i strid. Deras röstsedel är ganska ovidkommande vid fronten.

Det som inte heller passat det ryska narrativet är att från 2014 och framåt strider sammanlagt fem nynazistiska paramiliser, vilka i många fall är betydligt mer extrema än ukrainska Azov, för Ryssland. Enligt den FN-stödda organisationen Tech Against Terrorism ingår exempelvis nazistiska Rusitj i en koalition av internationella högerextrema paramilitära organisationer som deltar på den ryska sidan i striderna i östra Ukraina.

Rusitj: Nynazistiska proryska separatister i Donbass. Som symbol har enheten en så kallad kovlorat, ett gammalt slaviskt solhjul som påminner om en åttaarmad svastika.

Varyag: En nynazistisk rysk paramilitär organisation. Som symbol har organisationen en dödskalle ovanför två korslagda ben, den klassiska symbolen för död.

Rysk Nationell Enighet: En paramilitär rysk organisation som är kopplad till det nynazistiska partiet med samma namn. Detta är den äldsta nazistorganisationen i Ryssland. Som symbol används ett hakkors med en Betlehemsstjärna ovanpå. Militärerna bär svarta uniformer och kallas därav för ”svartskjortor”.

Spartabataljonen: En militant prorysk milis i Donetsk. Förbandet bildades 2014 och misstänks för en lång rad krigsförbrytelser sedan konflikten i östra Ukraina blossade upp samma år. Under strider i mars i år dödades milisens befälhavare. Som symbol har bataljonen en dubbel varghake.

Vikingbataljonen: En nynazistisk paramilitär prorysk organisation i Donetsk. Som symbol har bataljonen en tyrruna, alltså samma emblem som det svenska nynazistiska partiet Nordiska motståndsrörelsen, NMR.

De mest framträdande ryska separatistledarna är ”premiärministern” Alexander Borodaj och ”försvarsministern” Igor ”Strelkov” Girkin, båda ryska medborgare. De har båda en bakgrund inom ryska militären och säkerhetstjänsten och är inbitna nationalister. Borodaj är veteran från Transnistrienkonflikten 1992. Girkin deltog på serbernas sida i Bosnienkriget och med ryssarna i Tjetjenien.

Mariupol efter belägringen. Foto: Rysslands försvarsdepartement via AP

Båda har studerat rysk historia och är återkommande skribenter i högernationalistiska tidskriften Zavtra. Där har de inte sällan återskapat historiska fältslag. Hos Girkin är antisemitismen framträdande. Han har sagt att ”förintelsen inte rörde sig om massutrotning av judar utan enbart 600 000 till 800 000 personer av judisk nationalitet eller med inblandning av judiskt blod”. Judarna, menar han, var före andra världskriget dessutom snarare förövare än offer. De här människorna visar att Kremls upprepande mantra; att kriget rör sig om oorganiserade, missnöjda lokalinvånare inte stämmer.

Sedan har vi vad många skulle kalla Putins och säkerhetstjänstens privata paramilis Wagnergruppen.

Wagnergruppen (på ryska Gruppa Vagn­era) är ett privatägt paramilitärt företag med legosoldater som har sin bas i sydvästra Ryssland, nära det annekterade Krim. Men Wagnergruppen ska snarare ses som den militära underrättelsetjänsten GRU:s specialförband, anser bland annat Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet.

Privata militära företag är förbjudna i Ryssland. Kreml och den politiska ledningen påstår i sin tur att man inte har något med gruppen att göra. Det innebär att Ryssland kan använda sig av Wagnergruppen i konflikter där det finns ett intresse av att förneka inblandning. Wagnergruppen beräknas bestå av cirka 6 000 stridande legosoldater. Det har sedan en tid tillbaka kommit rapporter om att Wagnersoldater kallats till Ukraina och enligt brittiska underrättelser ska runt 1 000 soldater tas från Syrien och Afrika och omplaceras dit.

Wagnergruppen grundades av den tidigare brigadkommendören inom GRU:s specialförband Dmitrij Utkin. Gruppen blev känd under Rysslands annektering av Krim 2014 då gruppen gick under namnet ”städpatrullen”. Den paramilitära organisationen nämndes för första gången 2014 med namnet ChVK Vagner, när de var i Luhansk i östra Ukraina. 

Grundaren Dmitrij Utkin anses ha högerextrema kopplingar. Hans läskiga utseende blir inte mindre otäckt av att han på sin överkropp har tatuerat SS-runorna och Nazi­tysklands örn. Vissa menar att han inspirerats av kompositören Richard Wagner när han namngav gruppen. Däremot är Wagnergruppen inte ideologiskt driven utan en grupp av legosoldater.

Wagnergruppen finansieras till största del av oligarken Jevgenij Prigozjin, under 1980-talets Sovjet en till fängelse döm tjuv som har kallats för ”Putins kock” eftersom han i inledningen av sin karriär hade ett cateringföretag som fick i uppdrag att leverera mat till Kreml. Prigozjin tros även ligga bakom ryssarnas försök att påverka USA:s två senaste val när han i Sankt Petersburg drev trollfabriken Internet Research Agency.

Wagnergruppen är ökänd för sin effektivitet och brutalitet. Ett av dess kännetecken är blodtörstigheten. Från Syrien spreds bilder på hur soldaterna torterade, halshögg och brände en soldat. De har anklagats för tortyr i flera afrikanska länder som Mali, Libyen och Mocambique samt i Syrien. Länder med regimer som anses stå Ryssland nära. År 2017 blev Wagnergruppen involverad i Sudans inbördeskrig och misstänks för krigsbrott i Mali, Libyen och Syrien. I Centralafrikanska republiken tros soldater 2018 i ett bakhåll ha mördat tre ryska journalister som tillhörde ett massmedieföretag som ägs av den förre oligarken och Putinkritikern Michail Chodorkovskij. Det finns även kopplingar till mordet på en journalist i Jekaterinburg samma år.

***

Författaren och journalisten Cyril Hellman begav sig till Ukraina kort efter Rysslands invasion. Hans bok En resa genom krigets Ukraina utkommer i dagarna på Stevali förlag. I följande utdrag skriver han om påstådd nazism i Ukraina och landets försvarsmakt.

Toppbild: bilvrak vid det förstörda stålverket i Mariupol i östra Ukraina.

Text: Cyril Hellman

Toppbild: Alexei Alexandrov / AP