Det går dåligt för den franska mitten

Det franska politiska systemet är designat för att skapa stabila majoritetsregeringar. Att Macron har misslyckats med att få ihop en sådan är uppseendeväckande.

Text: Karin Stensdotter

Bild: AP

President Emmanuel Macron valdes om till en andra mandatperiod i april i år. Det ansågs duktigt; en sittande president brukar inte bli omvald. Att motståndaren i slutomgången var Nationell samlings ­Marine Le Pen spelade förmodligen in, mest kanske för att hon återigen framstod som inte vuxen uppgiften.

Macron tog en förskräcklig tid på sig att hitta en ny premiärminister. Till slut blev det vänsterteknokraten Elisabeth Borne, som påstods vara bra för att matcha vänsterpopulisten Jean-Luc Mélenchon i valkampanjen.

Men duellen uteblev. Den ende som upptog det mediala utrymmet under tiden mellan de två valen var just Mélenchon, som mot all förmodan lyckades ena den splittrade vänstern och de gröna till att få ihop en valsamverkan (NUPES, ungefär: Ny folklig union för klimat och sociala frågor) så att bara en kandidat från deras sida ställde upp i varje valkrets.

Som jämförelse kan nämnas att tio röda och/eller gröna kandidater ställde upp i presidentvalet.

Mélenchon kom också på den geniala sloganen ”Välj mig till premiärminister!” och drev sedan något så ovanligt i fransk politik som en hoppfull kampanj med fokus på sociala frågor och klimatomställning.

Macron pratade med Putin och åkte till slut och hälsade på Zelensky i Ukraina tillsammans med ledarkollegerna från Tyskland och Italien, Scholz och Draghi, men drev inte heller denna gång någon kampanj.

Så här i efterhand förmodar många att han ångrar det.

För det som aldrig hade hänt förut hände – igen. Macrons ”Ensemble!” fick inte egen majoritet i nationalförsamlingen. Som svensk kan man tycka att det väl inte är så underligt, men det franska systemet med val i enmansvalkretsar i två omgångar är en modell som är gjord för att ge en klar och tydlig majoritet, röd eller blå.

Folk har dessutom varit inställda på att det är en bra ordning och alltså i andra omgången antingen röstat på den kandidat de tycker minst illa om eller stannat på soffan. Konstitutionen infördes av Charles de Gaulle och fungerade prickfritt under rekordåren, men började urholkas under­ifrån då populisten och högernationalisten Jean-Marie Le Pen dök upp och fick fler och fler anhängare.

Det demokratiska underskottet har sedan dess vuxit och de gamla statsbärande partierna, Socialisterna och Republikanerna (liksom Macrons parti nu), har gjort allt för att se till att fortsätta skuldbelägga de nationalistiska väljarna.

2017, då Marine Le Pen kommit tvåa i presidentvalet med många miljoner röster fick hennes parti endast åtta platser i nationalförsamlingen. Men den ordningen verkar det nu också vara slut med. Marine Le Pens Nationell samling ses nu som den stora segraren. Inte för att ha blivit största eller ens näst största grupp i parlamentet – men för att man fick 89 platser: tio gånger fler än valet dessförinnan.

För de röd-gröna gick det också bra. De är nu den huvudsakliga oppositionen med 142 säten. Det gamla blå partiet Republikanerna hänger kvar med 64 invalda, och de kan komma att spela en avgörande roll eftersom Macrons Ensemble! nu måste hitta stöd för sina förslag utanför det egna partiet. För Ensemble! fick 246 mandat och behöver 289 för att få igenom sin politik.

Valdeltagandet var rekordlågt, 46 procent.

Från president och regering har det varit relativt tyst. Premiärministern höll ett lite märkligt tal sent i söndags kväll där hon läste upp Ensembles valprogram och menade att de nu undersökte möjligheterna att skapa förutsättningar för att genomföra det.

Men, Madame Minister? Det var ju exakt det ni inte har fått väljarnas förtroende att göra.

***