Död mans land

»Ge inte upp. Det gör inte jag«, twittrade oppositionsledaren Leopoldo López till sina sympatisörer efter att han häktats, anklagad för att ha uppmanat till våld.

Under förra veckan fortsatte demonstrationer både för och emot Venezuelas socialistregering. Oppositionen har byggt barrikader av sopor och annan bråte för att blockera vägar i centrala Caracas. Demonstranternas slogan, »Salida!« (Avgå!), riktas tydligt mot Hugo Chávez efterträdare på presidentposten, Nicolás Maduro.

– Den här regeringen är döende, sa Henrique Capriles, landets andra oppositions­ikon.

Men trots de ekonomiska problem som driver demonstranternas missnöje har regeringen ett tydligt övertag. Militärens lojalitet till presidenten är fortsatt stabil och en majoritet av befolkningen stödjer regeringen. I presidentvalet för knappt ett år sedan valde väljarna Maduro framför Capriles, om än med liten marginal. Chavisterna cementerade sin makt ytterligare med en tydlig seger över oppositionen i ­lokalvalen för snart tre månader sedan.

President Maduro har också stöd från andra latinamerikanska stater som inte vill se den demokratiska ordningen omkullkastad. Sydamerikanska staters union, Unasur, har fördömt våldsamheterna och krävt att alla former av politiska krav ska hanteras inom Venezuelas demokratiska institutioner. »Venezuela är inte Ukraina«, påpekade Brasiliens president Dilma Rousseff i början av veckan.

Oppositionspartierna har ett trovärdighetsproblem. Det är oklart exakt vad demonstranterna vill uppnå och vilket alternativ som erbjuds av López och ­Capriles. Partiernas bojkott av parlamentsvalet 2005 och stöd för den statskupp som 2002 tillfälligt avsatte president Hugo Chávez bidrar också.

– Där försvagades oppositionens ställning enormt. De har haft stora problem att profilera sig, och det är en del av framgången för regeringspartiet, säger Andrés ­Rivarola, lektor och docent i Latinamerika­studier vid Stockholms universitet.

Kopplingen till USA är också problematisk för oppositionen. Amerikanska ­regeringspengar har tidigare använts för att backa upp oppositionskrafter inför regimskiftena i Nicaragua 1990 och i Paraguay 2012. Genom samma biståndskanaler får oppositionen i Venezuela miljontals dollar. Det samarbetet används nu av Maduro för att attackera och peka ut oppositionspartierna som köpta kuppmakare.

Internationella medier rapporterade i början av veckan något förhastat om en splittring inom den chavistiska rörelsen, efter ett uttalande från socialistiske delstatsguvernören José Vielma i Táchira om användandet av våld.

– Vielma kritiserade i själva verket våldsamheter från bägge sidor, från oppositionsgrupperna såväl som regeringen, och manade till en fredlig lösning, säger Rickard Lalander, docent och forskare vid statsvetenskapliga institutionen på Stockholms universitet.

Vielma inser precis som Maduro att regeringen har allt att förlora på våldsanvändning. Med en eskalering av våldet skulle det bli svårare för dem att behålla legitimiteten i både den inhemska och internationella opinionen.

Mer extrema grenar av oppositionen hoppas förmodligen på just en sådan utveckling. Rickard Lalander menar dock att oppositionens bästa chans finns inom ­ramarna för konstitutionen. Det är möjligt att få igenom en folkomröstning om förtroende för presidenten efter halva mandatperioden, det vill säga först om ungefär två år.