Efter Brexit: Dags för ett Artxit?

Inne på Bonniers Konsthall i Stockholm är stämningen hög när vårsäsongen öppnar. En brittisk gallerist går för att fylla på sitt vernissagevin medan han förklarar: »De som har råd öppnar upp inom EU. Bara tullkostnaden på ett par procent blir enorm om man säljer för hundratals miljoner.« Det är januari 2020 och snart dags för brexit.

Att brexit kommer förändra konstscenen i Storbritannien är klart. Frågan är bara hur.

Strax före det brittiska decembervalet öppnade en fin utställning med den svenska konstnären Jochum Nordström hos David Zwirner i Mayfair. Det är det amerikanska megagalleriets London­adress, ett charmigt townhouse med vita väggar i stället för engelsk cosiness, och det bjöds på öl i stället för vin. På plats fanns många svenskar och konststudenter (som av språken att döma kom från hela världen). Men var fanns de brittiska samlarna?

»Det finns mycket få samlare av samtidskonst per capita i Storbritannien. Det finns fler i Sverige«, fortsätter galleristen i värmen och trängseln på Stockholmsvernissagen. »Londongallerierna säljer mest till icke-britter, det är rika ryssar, libaneser, kineser, fransmän och italienare.« Staden har länge varit konstmarknadens andra stad, efter New York. Men nu kan allt detta förändras. Och stora gallerier som David Zwirner och engelska White Cube har under hösten öppnat lokaler i Paris – endast två och en halv timme bort med tåget.

Brittiska Arts Council har sedan folkomröstningen löpande levererat rapporter om vad brexit kan få för konsekvenser för kultursektorn. Den tydligaste oron är ekonomisk, juridisk och logistisk. Tullavgifter som skjuter i höjden, konstverk riskerar att skadas på grund av mer ingående undersökning vid gränsen – vilket gör att försäkringspremierna går upp och också leder till att processen tar mycket längre tid, med kraftiga förseningar som resultat. Upphovsrättsorganisationen Dacs varnar för att den EU-lag som introducerades 2006 och som garanterar att konstnärer får royalties när deras konst säljs vidare, kan komma att förändras.

De här farhågorna påverkar inte bara den kommersiella marknaden, utan även institutionerna. De är rädda för att utställningar kommer att bli för dyra och omständliga för att göra. Dessutom försvinner den halva miljard kronor i kulturbidrag som EU står för. Det kommer, ironiskt nog, att slå hårdast mot de regioner som röstade för att lämna EU. Det kan betyda högre entréavgifter, kortare öppettider och besparingar på den pedagogiska verksamheten, primärt för konstinstitutioner utanför London, men även för den ansedda konsthallen Whitechapel Gallery.

På en middag i Venedig 2017 berättade Iwona Blazwick, mångårig chef för Whitechapel Gallery, om sina farhågor:

»En stor del av våra anställda kommer från andra EU-länder – vi skulle förlora den kompetens som vi vill ha. De olika perspektiven vi vill ha.«

Därför är den fria rörligheten egentligen den springande punkten i brexitavtalet. Utan konstnärer varken säljs eller visas konst. Och konstnärer har alltid förflyttat sig. Svenska konstnärer reste till Skagen eller Paris vid 1900-­talets början, sedan till New York, och i dag reser de över hela världen.

Det är en livsnerv som Storbritannien riskerar att begränsa.