Europa måste säga nej till amerikansk inblandning

När Europas närmaste och viktigaste partner under det senaste seklet säger sig vilja ”odla motstånd mot” den nuvarande ”utvecklingen inom europeiska nationer”, som USA aviserade nyligen i sin nya säkerhetsstrategi, ja, då är det fara å färde. Strategin förutspår också att Europa kommer att drabbas av ”civilisatorisk utplåning” om vår politiska inriktning fortsätter. Någon liknande kritik mot Ryssland, Kina eller andra aggressiva autokratier står inte att finna i strategin.

Nu måste Europas ledare förhålla sig till denna nya verklighet. Innan säkerhetsstrategin publicerades hade de anammat en kollektiv strategi som gick ut på att å ena sidan vända andra kinden till och å andra sidan smickra Donald Trump. Det var klokt, för om man blir uppbragt över den amerikanske presidentens ord och gärningar ger han bara igen. Inte heller allt Trump säger om Europa är fel, men när hans administration går till angrepp med mer än spydiga kommentarer och tullar går det inte längre att bara vända andra kinden till. När den amerikanska regeringen i sitt viktigaste säkerhetspolitiska dokument dessutom klargör att man vill stödja revolter mot europeiska länders politiska system, då måste helt enkelt våra länder och ledare reagera.

Kardinal Richelieu, Frankrikes store statsman under 1600–talet, påpekade gärna att ”människan är odödlig; hennes frälsning är i livet efter detta. Staten har ingen odödlighet; dess frälsning är nu eller aldrig”. Ett lands frälsning låg enligt kardinalen i realpolitik, konsten att hävda sig. Det är en radikal ståndpunkt, och stater behöver inte vara lika cyniska som Richelieu förespråkade, men de har rätt att försvara sina intressen. Europas uppgift blir därför att försvara sig mot de grepp USA förordar i sin nya säkerhetsstrategi.

Men hur? Friedrich Merz anslog en ton när journalister frågade honom om det amerikanska dokumentet. ”En del av det är begripligt, en del av det är förståeligt, en del av det är oacceptabelt för oss ur ett europeiskt perspektiv”, svarade den tyske förbundskanslern. ”Jag ser ingen anledning för amerikanerna att nu vilja rädda demokratin i Europa. Om den behöver räddas skulle vi klara det på egen hand.”

Europas försvar mot den amerikanska säkerhetsstrategin måste börja just med sådana ord: konkreta förkunnanden att amerikansk inblandning i ländernas inrikespolitik är oacceptabel. Nästa steg för européerna borde vara att påminna sig själva och varandra om hur bra kontinenten faktiskt är i ett internationellt perspektiv. Nej, allt fungerar inte perfekt, men de flesta europeiska har frihet, demokrati, välstånd och hyggligt fungerande statsapparater och institutioner. Som en brittisk krönikör nyligen frågade: Om allt är så dåligt i Europa, varför vill alla då komma hit? Självaste JD Vance semestrade i somras i Storbritannien.

Det är för övrigt inte bara de politiska ledarna som borde framhäva Europas fördelar: lite positivt tänkande skulle gagna alla dess över 500 miljoner invånare. Influencers skulle exempelvis kunna använda sina avsevärda plattformar till att reflektera kring vad som är bra här.

Även näringslivet behöver ta ett steg fram. Under globaliseringens era hade näringslivet fördelen att företag betraktades som neutrala av de flesta. Ett svenskt företag som gjorde affärer i Ryssland var ett bolag, inte en företrädare för Sverige. Den tiden är förbi, och det börjar nu också västföretag som vill göra mer affärer i USA upptäcka. America First sätter helt logiskt USA först. Därför finns nu ökade möjligheter till samarbete mellan stat och näringsliv när det gäller internationell handel. Bör Sverige och Europa samarbeta närmare med Kanada? Samma sak gäller för de länder i Asien och Latin- och Sydamerika som Europa nu kan och bör samarbeta mer med. Just därför är EU:s planerade frihandelsavtal med Mercosur så viktigt.

Europas länder stärker nu också sitt militära försvar. Också här finns det möjligheter att utan att kritisera Trump skydda sig mot hans subversiva planer. Tänk på Östersjön. Där patrullerar fartyg dag och natt, både för att bevaka undervattensinfrastruktur och för att hålla ett öga på den farliga ryska skuggflottan. Detta görs inte under amerikansk utan under tysk ledning; Natos så kallade Baltic Sentry sköts av Bundeswehrs CTF Baltic. Faktum är att USA inte ens ingår, och ändå fungerar initiativet effektivt.

Europas ledare måste våga tänka tanken att Donald Trump och hans ministrar i framtiden skäller på Europa, men att ingen bryr sig därför att Europa klarar det mesta självt och tillsammans med andra partners än USA. Då skulle man i Washington också inse att de europeiska ländernas politiska system inte är ett säkerhetsproblem för USA som kräver amerikansk inblandning. Och kanske till och med, som Friedrich Merz påpekade, att även ett America First-USA behöver vänner i världen.

Elisabeth Braw är försvars- och säkerhetsexpert vid American Enterprise Institute i Washington DC.

***
Läs även: Revolt mot EU:s gröna omställning

Läs även: Så förändrar drönare kriget i Ukraina