Festligt – inte folkligt

Varje natt i flera månader har ombyggnationer stängt av stora delar av Beijings paradgata, Chang’an-avenyn. Till stort besvär för alla taxichaufförer.
– Det klart att det ställer till det!, säger Li Qingyong, taxichaufför i Beijing. Men det är inget vi kan göra nåt åt. Inte vi, vanligt folk.

Första oktober är ingen folklig högtid, den går inte att jämföra med månfestivalen, då alla ger bort kakor och köper äpplen. Eller nyår, när hela Kina exploderar i fyrverkerier och smällare, och elen går, alla billarm i hela staden sätter i gång, och det ringer i öronen i en vecka efteråt. Min granne tittar frågande på mig när jag undrar hur hon ska fira nationaldagen:

– Fira? Det här är ju inget för vanligt folk, det här är ju för ... dem där uppe.

Att den stora trafikleden i hjärtat av Beijing blockeras varje natt är inget som väcker några större protester. Ji Wenguang, en annan taxichaufför, säger skrattande:

– I ditt land, visst är det så att folk klagar för minsta lilla? Haha, inte vi kineser.

Att festen kommer att bli så stor och firandet så påkostat har att göra med Kinas snabba ekonomiska utveckling de senaste tio åren, och den långsamma politiska utvecklingen.

– Att man gör ett så stort spektakel, att festen får en sådan omfattning, handlar om att partiet vill försäkra sig om att inkassera äran av den ekonomiska utvecklingen, säger Arne Westad, professor vid London School of Economics, med Kina som sitt specialområde.

En jämförelse med USA:s 4 juli ligger nära till hands, Kinas nya nationalism har flera likheter med USA:s. En jämförelse med Putins parader på Röda torget vore däremot missvisande. Militärparaden på nationaldagen handlar inte om att markera mot eventuella utländska hot, utan om att visa upp sig för den egna befolkningen.

– Budskapet som ska fram är i första hand riktat till kineserna. Det handlar om att Kina har styrka och stabilitet, att man kan visa upp sig på det här sättet, säger en centralt placerad europeisk diplomat med regelbundna kontakter med det kinesiska ledarskapet.

Förberedelserna inför firandet påminner om hur det var inför OS, med striktare tillämpning av lagar och förordningar, ombyggnationer och allmän skärpning av säkerheten.

Myndigheternas rädsla för protester har gjort att man städat upp bland alla slags missnöjesyttringar. Petitionärerna, de som kommer till Beijing för att söka rättvisa gentemot lokala myndigheter hos den högsta juridiska instansen, har flyttats från huvudstaden. Kända dissidenter har trakasserats, och man har visat lägre tolerans vad det gäller ideella organisationer.

Ett fall som uppmärksammats är förföljelserna av organisationen Gongmeng, en grupp ideellt arbetande advokater, som tvingats stänga ned. Gongmeng arbetar inom existerande rättssystem, och verksamheten ligger i linje med partiets uttalade mål att höja rättssäkerheten. Gruppen tar sig an typiska rättvisefall. Trakasserierna mot Gongmeng har oroat utländska experter, men annars är inte säkerhetsskärpningarna strängare än inför OS. Bedömare i Beijing medger att »detta har vi sett förut«.

Li Hao, 28 år, är partigruppsordförande på Beijings geologiska universitet. Han siktar på en karriär inom partiet, och tänker sig att arbeta med att utveckla ekonomin i någon inlandsprovins eller mindre ort i framtiden.

– Kina behöver unga människor som är beredda att flytta till de mindre utvecklade landsdelarna och utveckla dessa, säger han.
Han förklarar den ökade kontrollen så här:

– Det är som när någon har hemmafest. Du är van att kunna komma och gå som du vill hemma hos din kompis, men när han har fest, och det kommer att komma massa människor, måste han stänga till vissa rum där han inte vill att folk ska springa.

Li Hao tycker det är naturligt att nationaldagen inte är lika folklig som kinesiska nyåret eller månfestivalen.

– Så här kan du tänka, att det är som i en familj: för mamma och pappa betyder årsdagen av att de träffades jättemycket, men barnen kanske inte bryr sig så värst. På samma sätt är det med Kina, det är ju klart att regeringen och partiet firar extra mycket.

Kommunistpartiet brottas med legitimitetsproblem. De vann makten med militära medel, och folket har aldrig gett dem sitt stöd i ett val. Det kanske mest uppenbara problemet för partiet i dag är att de helt övergivit den ursprungliga ideologin om kollektiv utveckling. Skillnader mellan rika och fattiga, och mellan stad och landsbygd, är ett av de största problemen i dagens Kina.

– Kina har aldrig varit så långt ifrån ideologin som nu, säger den europeiske diplomaten.

I stället bygger partiet legitimitet på att måla upp en framgångssaga, en mytologi, som handlar om det nya röda Kinas succé under partiets fasta ledning. Retoriken är sprängfylld av »bryta igenom«, »stiga upp«, »framåt« och »fortsätta«.

– Bilden handlar om fantastiska kinesiska framsteg och ett starkt utvecklingsinriktat, auktoritärt kommunistparti, beskriver Arne Westad.

Kommunistpartiets största rädsla gäller oroligheter och uppror. Ordet stabilitet dyker upp ofta i de högsta ledarnas tal. När det talas extra mycket om stabilitet drar många utländska bedömare öronen åt sig och förväntar sig trakasserier mot dissidenter, och ökad kontroll. Samtidigt finns bedömare som påpekar att stabilitet knappast kan överskattas i Kina. Att hålla samman landet är inte något som bara partiet betonar. Det är svårt att räkna gångerna man hör kineser säga att »Kina är ju så stort, och alla delar så olika« för att försvara ett auktoritärt styre.

Arne Westad håller med andra bedömare om att en ny nationalism är högst påtaglig, och att den hela tiden växer sig starkare.

– Kineser har alltid haft en stark, kulturellt förankrad identitet. Men den här moderna nationalismen efter västerländsk modell är annorlunda. Det finns en betoning på att vara etnisk kines, och den är ny, säger han.

– Jag tror man kan vänta sig en utveckling mot mer och starkare nationalism under de kommande tio åren.

På nationaldagen kommer partimedlemmen Li Hao känna »en högtidlig stolthet«. Vad det gäller politiska motiv, och vad som är viktigt för partiet att betona just nu, tycker han att västerländska bedömare borde analysera mindre.

– Det är ju bara ett firande, säger han, ett tillfälle att vara glada, en fest! Kina är ett öppet land, vet de inte det?

Fakta: Mao tog makten

Den första oktober 1949 utropar Mao Zedong Folkrepubliken Kina, vilket också innebar slutet på ett utdraget inbördeskrig. Det tidigare styret, Guomindang-regeringen, flydde till Taiwan och bildade Republiken Kina som representerade Kina i FN fram till 1972.

Till en början var folkrepubliken Kina nära knutet till Sovjetunionen som kallades den socialistiska storebrodern. Redan vid mitten av 1950-talet hade relationerna mellan kommunistjättarna försämrats kraftigt.