Fredsplanen en gåva till pressad Putin
Ryssland betydligt svagare än propagandan medger.
Donald Trumps ”fredsplan” för Ukraina är i praktiken ingen fredsplan utan snarare en kapitulationsorder. Ukraina förväntas erkänna Rysslands illegala annekteringar, avstå ytterligare land, halvera armén och ge upp långdistansvapen – som om Ukraina hotar Ryssland och inte tvärtom. Att på det sättet belöna angriparen och avväpna offret är ett säkerhetshot mot hela Östeuropa – och mot Taiwan.
Dessutom är tidpunkten för planens framläggande märklig. Putinregimen är betydligt svagare än vad den ryska propagandan gör gällande. Den ryska kleptokratekonomin är sklerotisk, de gigantiska utgifterna för kriget garanterar en brutal baksmälla och centralbankens styrränta på 17 procent andas bananrepublik. Därtill har kriget fördjupat Rysslands demografiska kräftgång: hundratusentals döda och skadade plus massiv brain drain och kapitalflykt. Intäkterna från olja och gas urholkas av kraftiga rabatter sedan Putin bränt sin viktigaste marknad i Europa. Dessutom har sanktionerna isolerat Ryssland teknologiskt under historiens kanske mest innovativa period någonsin.
De grannländer som under de senaste 30 åren befriat sig från ryskt inflytande har sprungit ifrån Ryssland i allt från BNP per capita till livslängd – Ryssland är nu på europeiska bottennivåer. Vladimir Putin har alltså, lika lite som Ukraina, råd med ett långdraget krig. Just därför vore detta ett gyllene tillfälle för väst att hjälpa Ukraina att hålla emot: tryck fungerar och historien visar hur snabbt propagandafasader kan rasa – DDR, Ceaușescu, Saddam. ”Orubbliga” – tills den dag de klappar ihop.
Trumps etergivenhet mot Putin bygger på en förlegad bild av Rysslands styrka. Det är inte bara det ryska folket utan även ”vi” i väst som alldeles för länge har svalt myten om Kreml som ett slags Barad-dûr – ett mörkt torn för folk med magiska krafter – i stället för vad det är: ett högkvarter för Europas sista rest av paranoida propagandister som doftar 1800-tal och som skramlar med tomma tunnor. Helt i onödan hjälper Trump därmed Putin att rädda ansiktet, behålla stulet land, säkra en andningspaus, återuppbygga sin armé och stärka sin position på hemmaplan. Därmed krattas manegen för en tredje invasion, efter de 2014 och 2022. Samtidigt sänder Trump signalen till Beijing att Kina kanske skulle kunna ta Taiwan utan motreaktion – om USA bara erbjuds bra priser på halvledare. Planen vilar alltså på förbluffande enögdhet och kortsiktighet.
För Europa är detta både en säkerhetsfråga och ett test i självrespekt. Kontinenten har i två decennier ignorerat polska och ukrainska varningar – liksom Trumps varningar under hans första mandatperiod – till förmån för tyska gasintressen och kortsiktiga budgetöverväganden. Resultatet blev en katastrofal kombination av ryskt gasberoende, nedrustning och riskabel snålskjuts på USA:s militära förmåga och vilja.
Nu finns ändå, trots det allmänna mörkret, ett tillfälle att visa att Europa fortfarande spelar (viss) roll. Sveriges och Nordens Ukrainahållning har sedan krigsutbrottet varit tydlig och stark, inklusive den spontana reaktionen på fredsplanen. Vidare tycks regeringarna i Tyskland, Storbritannien och Frankrike ha insett att de, efter allt tal om att stå vid Ukrainas sida, kommer att framstå som pinsamt tandlösa om Trumps och Putins förslag går igenom i sin helhet.
Det europeiska motståndet mot fredsplanen tycks betydligt starkare bakom stängda dörrar än offentligt och dessutom har Ukraina viktiga vänner i den amerikanska kongressen. Motplanen handlar mest om defensiv förlustminimering men i ljuset av alla självmål så går det knappast att göra mycket bättre än så just nu. Någon vacker tavla lär det inte bli, det tåget har gått, men Vita huset verkar åtminstone överväga att backa på vissa kritiska punkter. Tavlan kan därmed bli mindre ful när den är klar än vad den framstod som i förra veckan.
Att despotreliken i Kreml tillåtits skåpa ut den fria världen är en pinsamhet. Men den lilla ljusglimten i kråksången är att tiden inte är på Rysslands sida. Frysta gränser nu kan - som förut nämnts - mycket väl sluta i en återförening à la Tyskland, snarare än i en permanent ”koreansk lösning”.
Toppbild: De amerikanska (t.v.) och ukrainska (t.h.) delegationernavid inledningen av sina samtal i Genève, Schweiz
Fotnot: Skribenten är författare och rådgivare inom geostrategi.
***
Läs även: Även Putin kan falla
