Israels attack ändrar hela spelplanen i Mellanöstern
Iran står utan vänner mot en formidabel fiende.
Det finns fyra omedelbara aspekter på operation Rising Lion som Israel inledde mot Iran i fredags. Den första är att med flygstridskrafter attackera centrala anläggningar i Irans kärnvapenprogram. Den andra är att döda ledande personer inom Irans befälsordning samt kärnvapenexperter. Detta har till stor del genomförts av Mossads specialoperatörer och agenter. Den tredje är att försvaga och förstöra Irans luftvärnsförmågor, något som dels understöder de första två operationerna, dels möjliggör fortsatta luftoperationer. Den fjärde är mindre handfast men icke desto mindre viktig: Visa den iranska regimen att Israel kan nå den oavsett hur väl den skyddar och gömmer sig.
Det har spekulerats och pratats i åratal om ett större israeliskt angrepp på Irans kärnvapenprogram. Men varför sker det just nu? Ett skäl är att programmet enligt uppgifter tagit ny fart och att Jerusalem därför fattat beslutet att man måste slå till. Ett annat är att terrororganisationerna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza nu har nedkämpats och därför inte kan användas av Teheran för att hämnas på Israel. Ett ytterligare skäl är operationens logik: Sådana här attacker planeras under väldigt lång tid och tillfället kan ha varit valt för länge sedan. En viktig komponent i Rising Lion har varit Mossads arbete inne i Iran. Man har smugglat in utrustning, inte minst drönare, agenter och kommandooperatörer under flera år. Syftet har varit att spana på anläggningar och personer och sedan dirigera flygplan, anfalla luftvärn med drönare och vara delaktiga i tillslagen. Precis som med personsökaroperationen mot Hizbollah i september 2024 kan tidpunkten hänga ihop med att man vill använda hemliga tillgångar innan fienden upptäcker dem.
Så vad är resultatet hittills? Flera anläggningar för anrikning av uran, bland annat i Natanz och Esfahan, har angripits. I nuläget är det svårt att avgöra hur mycket dessa skadats men förmodligen har kärnvapenprogrammet i alla fall tryckts längre bort från att kunna framställa en bomb. Flera personer i Irans högsta ledning har dödats, bland annat överbefälhavaren Mohammad Bagheri, Revolutionsgardets befälhavare Hossein Salami, Revolutionsgardets stabschef Gholami Rashid och Revolutionsgardets flygvapenchef Amir Ali Hajizadeh. Dessutom har flera i flygvapnets stab dödats. Därtill kommer flera ledande kärnforskare och nyckelpersoner i kärnenergiprogrammet. Utöver detta har viktiga delar av Irans luftvärn förstörts, bland annat de avancerade ryskbyggda S-300 systemen. Slutligen har Irans militära och politiska ledningssystem skadats och rubbats så att landets militära förmågor nedsatts.
Som alltid i inledningen av ett krig är ovissheten stor och spekulationerna många. Vissa betraktare frågar sig om Mellanöstern kommer dras in i ett storskaligt krig, andra om USA kommer att träda in, eller snarare, dras in av en okontrollerbar händelseutveckling. Det är frestande att tala i metaforer som att "kriget sprids" men krig handlar alltid om aktörer med egen vilja som fattar konkreta beslut. Låt oss granska dem.
Till att börja med är det svårt att se att andra aktörer i regionen skulle kliva in i tvekampen mellan Israel och Iran. Hizbollah är som nämnts oerhört försvagat och har redan deklarerat att de ställer sig vid sidan av. Hamas är också praktiskt taget nedkämpat. Houthierna i Jemen är vid liv och har redan fyrat av missiler mot Israel men de är en västanfläkt jämfört med Hizbollah i sin krafts dagar. Vad gäller övriga stater finns ingen som är beredd att gå i krig på Irans sida. Ingen makthavare i Mellanöstern vill se ett kärnvapenbestyckat Iran och troligtvis är man ganska tacksam i Amman, Kairo och Riyad att man slipper hantera ett sådant scenario. Förra året fick Israel hjälp av både Jordanien och Saudiarabien i att möta iranska angrepp med drönare och missiler. Något liknande är inte otänkbart även i år. Däremot aktar man sig mycket noga för att inleda offensiva operationer mot Iran. Gulfstaterna och Saudiarabien föredrar diplomati framför krig och är mycket oroliga för sin egen interna stabilitet. Då kvarstår USA. Det är svårt att sia om vad president Trump kan tänkas göra men två scenarier framstår som tämligen säkra: USA kommer svara resolut om deras styrkor angrips och eller om Israel skulle bli riktigt hotat.
Många frågar sig också hur länge kriget kommer att pågå och hur mycket Israel och Iran kommer eskalera. För att förstå den saken måste vi zooma ut från helgens strider. Detta är inte första gången som länderna utväxlar attacker men det är en kvalitativt annorlunda konfrontation nu. För några år sedan föreföll det som om Israel och Iran kanske skulle kunna hitta en balans, absolut inte en fredlig sådan men ett tillstånd av växelvisa angrepp på en relativt låg nivå. Rising Lion tyder däremot på en israelisk strategi som syftar till systemförändring; att man vill åstadkomma ett avgörande skifte i relationen mellan länderna och i regionen. Vägen dit går genom att tydligt försämra Irans förmåga att hota och skada Israel. Huruvida målet är att bara försvaga de väpnade styrkorna, en militär och kanske politisk ”systemkollaps” eller rentav en regimförändring är oklart. Det är däremot tydligt att Israels strategi har förändrats de senaste åren. Länge föreföll det som att man bestämt sig för att man kunde leva med hotfulla grannar i form av Hizbollah, Hamas och Iran - bara de inte blev för farliga. Militära strateger talade i termer av "gräsklippning", alltså att av och till reducera motståndarna men inte söka en avgörande seger. Det har förändrats, framför allt efter de blodiga attackerna på Israel den 7 oktober 2023.
Beslutsamheten i Israels strider mot Hamas i Gaza, mot Hizbollah i Libanon, och nu senast mot Iran tyder på att man bestämt sig för att ett status quo med dödsfiender inte längre är acceptabelt eller ens möjligt.
Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
Det finns fyra omedelbara aspekter på operation Rising Lion som Israel inledde mot Iran i fredags. Den första är att med flygstridskrafter attackera centrala anläggningar i Irans kärnvapenprogram. Den andra är att döda ledande personer inom Irans befälsordning samt kärnvapenexperter. Detta har till stor del genomförts av Mossads specialoperatörer och agenter. Den tredje är att försvaga och förstöra Irans luftvärnsförmågor, något som dels understöder de första två operationerna, dels möjliggör fortsatta luftoperationer. Den fjärde är mindre handfast men icke desto mindre viktig: Visa den iranska regimen att Israel kan nå den oavsett hur väl den skyddar och gömmer sig.
Det har spekulerats och pratats i åratal om ett större israeliskt angrepp på Irans kärnvapenprogram. Men varför sker det just nu? Ett skäl är att programmet enligt uppgifter tagit ny fart och att Jerusalem därför fattat beslutet att man måste slå till. Ett annat är att terrororganisationerna Hizbollah i Libanon och Hamas i Gaza nu har nedkämpats och därför inte kan användas av Teheran för att hämnas på Israel. Ett ytterligare skäl är operationens logik: Sådana här attacker planeras under väldigt lång tid och tillfället kan ha varit valt för länge sedan. En viktig komponent i Rising Lion har varit Mossads arbete inne i Iran. Man har smugglat in utrustning, inte minst drönare, agenter och kommandooperatörer under flera år. Syftet har varit att spana på anläggningar och personer och sedan dirigera flygplan, anfalla luftvärn med drönare och vara delaktiga i tillslagen. Precis som med personsökaroperationen mot Hizbollah i september 2024 kan tidpunkten hänga ihop med att man vill använda hemliga tillgångar innan fienden upptäcker dem.
Så vad är resultatet hittills? Flera anläggningar för anrikning av uran, bland annat i Natanz och Esfahan, har angripits. I nuläget är det svårt att avgöra hur mycket dessa skadats men förmodligen har kärnvapenprogrammet i alla fall tryckts längre bort från att kunna framställa en bomb. Flera personer i Irans högsta ledning har dödats, bland annat överbefälhavaren Mohammad Bagheri, Revolutionsgardets befälhavare Hossein Salami, Revolutionsgardets stabschef Gholami Rashid och Revolutionsgardets flygvapenchef Amir Ali Hajizadeh. Dessutom har flera i flygvapnets stab dödats. Därtill kommer flera ledande kärnforskare och nyckelpersoner i kärnenergiprogrammet. Utöver detta har viktiga delar av Irans luftvärn förstörts, bland annat de avancerade ryskbyggda S-300 systemen. Slutligen har Irans militära och politiska ledningssystem skadats och rubbats så att landets militära förmågor nedsatts.
Som alltid i inledningen av ett krig är ovissheten stor och spekulationerna många. Vissa betraktare frågar sig om Mellanöstern kommer dras in i ett storskaligt krig, andra om USA kommer att träda in, eller snarare, dras in av en okontrollerbar händelseutveckling. Det är frestande att tala i metaforer som att ”kriget sprids” men krig handlar alltid om aktörer med egen vilja som fattar konkreta beslut. Låt oss granska dem.
Till att börja med är det svårt att se att andra aktörer i regionen skulle kliva in i tvekampen mellan Israel och Iran. Hizbollah är som nämnts oerhört försvagat och har redan deklarerat att de ställer sig vid sidan av. Hamas är också praktiskt taget nedkämpat. Houthierna i Jemen är vid liv och har redan fyrat av missiler mot Israel men de är en västanfläkt jämfört med Hizbollah i sin krafts dagar. Vad gäller övriga stater finns ingen som är beredd att gå i krig på Irans sida. Ingen makthavare i Mellanöstern vill se ett kärnvapenbestyckat Iran och troligtvis är man ganska tacksam i Amman, Kairo och Riyad att man slipper hantera ett sådant scenario. Förra året fick Israel hjälp av både Jordanien och Saudiarabien i att möta iranska angrepp med drönare och missiler. Något liknande är inte otänkbart även i år. Däremot aktar man sig mycket noga för att inleda offensiva operationer mot Iran. Gulfstaterna och Saudiarabien föredrar diplomati framför krig och är mycket oroliga för sin egen interna stabilitet. Då kvarstår USA. Det är svårt att sia om vad president Trump kan tänkas göra men två scenarier framstår som tämligen säkra: USA kommer svara resolut om deras styrkor angrips och eller om Israel skulle bli riktigt hotat.
Många frågar sig också hur länge kriget kommer att pågå och hur mycket Israel och Iran kommer eskalera. För att förstå den saken måste vi zooma ut från helgens strider. Detta är inte första gången som länderna utväxlar attacker men det är en kvalitativt annorlunda konfrontation nu. För några år sedan föreföll det som om Israel och Iran kanske skulle kunna hitta en balans, absolut inte en fredlig sådan men ett tillstånd av växelvisa angrepp på en relativt låg nivå. Rising Lion tyder däremot på en israelisk strategi som syftar till systemförändring; att man vill åstadkomma ett avgörande skifte i relationen mellan länderna och i regionen. Vägen dit går genom att tydligt försämra Irans förmåga att hota och skada Israel. Huruvida målet är att bara försvaga de väpnade styrkorna, en militär och kanske politisk ”systemkollaps” eller rentav en regimförändring är oklart. Det är däremot tydligt att Israels strategi har förändrats de senaste åren. Länge föreföll det som att man bestämt sig för att man kunde leva med hotfulla grannar i form av Hizbollah, Hamas och Iran – bara de inte blev för farliga. Militära strateger talade i termer av ”gräsklippning”, alltså att av och till reducera motståndarna men inte söka en avgörande seger. Det har förändrats, framför allt efter de blodiga attackerna på Israel den 7 oktober 2023.
Beslutsamheten i Israels strider mot Hamas i Gaza, mot Hizbollah i Libanon, och nu senast mot Iran tyder på att man bestämt sig för att ett status quo med dödsfiender inte längre är acceptabelt eller ens möjligt.
Fotnot: Skribenten är lektor i krigsvetenskap vid strategiavdelningen på Försvarshögskolan.
