”Jag vittnade falskt”
En påhittad våldtäkt år 2006 blev gnistan som tände woke-rörelsen i USA. Nu har sanningen kommit fram.
I slutet av förra året erkände Crystal Mangum i en intervju att hon ljög om att ha blivit våldtagen av en grupp studenter knappt tjugo år tidigare. "Jag hittade på en historia som inte var sann för att få bekräftelse från människor, och inte från Gud", medgav Mangum, som nu säger sig ha funnit frid genom sin tro. Erkännandet markerar slutet på en rättsskandal som fängslade hela USA år 2006. Den ställde vita amerikaner mot svarta. Episoden gav också en för-aning om det slags konflikter som några år senare skulle blossa upp över hela landet.
Historien utspelade sig vid Duke University i staden Durham i North Carolina. Duke är ett av USA:s bästa universitet, men inte riktigt i klass med Harvard och Yale, där landets eliter formas. Den enda presidenten som har gått på Duke är Richard Nixon – ett faktum som skolan inte precis skyltar med. För allmänheten är Duke mest känt för sitt basketlag, men på skolan spelas även lacrosse. Medan basketlaget utgör en språngbräda till NBA är lacrosselaget snarare ett slags social klubb för vita unga män från välbärgade hem.
En kväll i mars 2006 beslöt sig några av lagets spelare för att boka strippor till en fest i lagets gemensamma hus. De bad en lokal arrangör att skicka två vita dansöser, men i stället anlände två svarta kvinnor, varav en var Crystal Mangum. Vad som hände under festen är något oklart, men senare samma kväll hittades Mangum redlöst berusad av en patrullerande polis. Hon berättade att hon våldtagits av en grupp vita män på festen där hon just hade framträtt. Morgonen därpå inleddes en brottsutredning.
Durhams distriktsåklagare vid den tiden, Michael Nifong, stod inför ett dilemma. För att få full pension behövde han arbeta för staden i tre år till, vilket krävde att han vann det kommande valet om sitt ämbete. Som i många städer med en stor svart befolkning dominerades Durham av demokrater, och partiets primärval var helt avgörande. Nifong riskerade där att förlora mot en kandidat som sannolikt skulle avskeda honom, och behövde snabbt göra sig ett namn bland stadens väljare. När han fick nys om Crystal Mangums anklagelser såg Nifong sin chans.
Tidigt i utredningen noterade polisen att lacrossespelarna inte betedde sig som typiska brottslingar. Tvärtom så hjälpte de utredarna att utföra husrannsakan, lämnade frivilligt över DNA-prover och erbjöd sig att förhöras med lögndetektor. Deras vittnesmål om vad som hade hänt på festen var samstämmiga. Detsamma kunde inte sägas om Crystal Mangum, vars olika utsagor ofta motsade varandra. Gång på gång så ändrade hon sig om hur många förövarna var, hur de såg ut och vad de hade gjort med henne. Ibland lade hon till sensationella detaljer, som att spelarna skulle ha skrikit rasistiska glåpord under den påstådda våldtäkten.
I mitten av april erhöll Michael Nifong en rapport från polisens laboratorium. Prover tagna från intima delar av Mangums kropp innehöll DNA från flera olika män, men ingen som spelade lacrosse för Duke. Nifong avfärdade DNA-bevisen som oviktiga och fortsatte att driva fallet med full kraft. I presskonferenser och intervjuer utmålade han spelarna som uppenbart skyldiga och deras brott som rasistiskt motiverat. Kort därpå åtalade han tre av spelarna för våldtäkt.
De nationella medierna ställde sig tidigt på åklagarens sida och återgav okritiskt hans uttalanden. Bland journalister från stora tidningar och tv-kanaler var det bara Joe Drape från New York Times som brydde sig om att prata med de anklagades försvarsadvokater. Under flera veckor förberedde Drape en lång artikel som ifrågasatte Nifongs agerande och pekade på bristerna i fallet. Men Drapes artikel ogillades starkt av tidningens redaktörer, och gick aldrig i tryck. Drape ersattes kort därpå med en reporter som lydigt följde Nifongs linje.
Ännu snabbare att döma lacrossespelarna på förhand var en betydande andel av Dukes lärarkår, särskilt från fakulteter inriktade på humaniora. Redan i början av april – långt innan Nifong hade väckt åtal – skrev 88 av universitetets lärare under ett öppet brev till skoltidningen där de slog fast att "något hände med den unga kvinnan" på lacrosselagets fest. Elever som ifrågasatte Nifongs hantering av fallet anklagades av en professor för att representera "privilegium, förtryck, slaveri, rasism och förakt för svarta kroppar". En kemilärare som försvarade spelarnas rätt till en opartisk rättsprocess kallades för rasist och utmanades till slagsmål av en kollega.
I maj lyckades Nifong med knapp marginal vinna det demokratiska primärvalet i Durham. Hans plan att piska upp vrede bland stadens svarta väljare hade lyckats. Men under sommaren började åtalet mot lacrossespelarna sakta att vittra sönder. Crystal Mangum fortsatte att ändra sin berättelse, och den andra strippan som närvarade vid festen anklagade henne för att ha hittat på alltihop. Under hösten avslöjades det också att Nifong hade undanhållit avgörande DNA-bevis som hade analyserats av ett privat laboratorium.
Durhams poliskår utsattes också för hård kritik. Det framkom att Nifong i praktiken hade styrt deras utredning, som genomfördes i strid med etablerade riktlinjer. Vissa poliser anklagades för att ha pressat vittnen att stödja Nifongs åtal. Den andra strippan på festen greps för en smärre förseelse, och ändrade sitt vittnesmål i utbyte mot en sänkt borgenssumma. En taxichaufför som hade försett en av de åtalade med ett alibi greps plötsligt för en gammal snatterianklagelse och pressades att dra tillbaka sitt utlåtande.
Mot slutet av året började även medierna inse att något var ruttet i Durham. I oktober sände nyhetsprogrammet 60 Minutes ett kritiskt reportage om fallet. I december anklagade North Carolinas advokatförbund Nifong för bristande yrkesetik och månaden därpå tog delstatens chefsåklagare Roy Cooper över fallet. I april 2007 lade Cooper ner alla åtal och förklarade de tre lacrossespelarna oskyldiga. Nifong dömdes för tjänstefel, förlorade sin advokatlicens och fick avtjäna en natt i fängelse för domstolsförakt. Han stämdes också av de anklagade lacrossespelarna och gick sedermera i personlig konkurs.
Många ansåg att Crystal Mangum borde åtalas för att ha ljugit för polisen, men Roy Cooper avstod. Under utredningen framkom det att Mangum, utöver att missbruka droger och arbeta som prostituerad, hade omfattande psykiska problem. Att ställa henne inför rätta kunde bli svårt, och i värsta fall resultera i en cirkus av psykologiska expertvittnen. Efter det kaos som Michael Nifong hade åsamkat fanns ingen efterfrågan på ytterligare rättslig dramatik. Durhams invånare behövde andas ut.
Några år senare, när jag själv jobbade på Dukes universitetssjukhus, så talades det tyst om fallet med lacrossespelarna. Hela episoden betraktades som en skamfläck – mycket värre än att Richard Nixon hade gått på skolan. Människospillran Crystal Mangum fortsatta att hamna i trubbel, och behövde ofta skjutsas av polisen mellan gatan, psykakuten och olika adresser i stadens ghetto. Detta fortsatte fram till år 2013 då Mangum högg ihjäl sin pojkvän – ett brott som hon sitter fängslad för än i dag.
För den kapable Roy Cooper blev fallet med lacrossespelarna en fjäder i hatten, och tio år senare valdes han till guvernör i North Carolina. Förra året var han rentav en kandidat som running mate åt Kamala Harris, tills han självmant drog sig ur konkurrensen. Michael Nifong bodde kvar i Durham, och syntes ibland till på stadens restauranger. Hur han hade råd till notan var ett ämne för spekulation.
Den som nog gagnades mest av skandalen på Duke var en då helt okänd skribent för skolans tidning vid namn Stephen Miller. Den eldfängde Miller tog tidigt ställning för de anklagade spelarna, och bjöds in att försvara dem på såväl CNN som Fox News. Miller blev snart ett hatobjekt inom vänstern, men etablerade sig som konservativ opinionsbildare. I dag tillhör han Donald Trumps innersta krets och tjänar som vice stabschef åt presidenten.
De tre lacrossespelarna fick upprättelse, men deras lag fick sitt rykte förstört. Inom populärkulturen blev "Duke lacrosse player" synonymt med liderlig överklass-slyngel. Visst, skolans basketlag hade också för vana att bjuda in strippor till sina fester. Men basketspelarna var superstjärnor, som kunde komma undan med vad som helst. Lacrossespelarna var bara ett gäng vita stroppar som sprang runt med små håvar. De borde ha förstått bättre.
I sin roman Fåfängans fyrverkeri (1987) beskriver Tom Wolfe en grupp åklagare i New York på ständig jakt efter "den stora vita svaranden", en hänvisning till den stora vita valen ur Moby Dick. I stället för att bara spärra in unga svarta och latinos hela dagarna så drömmer de om att åtala en rik, vit man – allra helst en som står anklagad för ett brott mot någon förtryckt minoritet. Utöver sina politiska ambitioner är det tänkbart att Michael Nifong hyste samma slags Robin Hood-aktiga drömmar, och att han såg Duke-studenterna som sina egna "stora vita svaranden". Om de bara vore skyldiga så skulle allt ha varit perfekt.
Nu har Crystal Mangum erkänt att hon ljög, och tystar därmed det fåtal som fortfarande trodde på hennes historier. Att medierna skulle ha lärt sig något av skandalen vore dock för mycket begärt. År 2014 upprepades samma mönster i fallet med 18-årige Michael Brown i staden Ferguson, där polismannen Darren Wilson utan bevis hängdes ut som en kallblodig mördare. Längtan efter en rasistisk vit förövare vet inga gränser.
I sin fängslande bok Until Proven Innocent från 2007 dokumenterade juristen Stuart Taylor Jr. och historikern KC Johnson skandalen på Duke i hårresande detalj. Författarna noterade hur radikala påfund om ras och identitet hade fått fäste inom den akademiska världen. I boken oroade de sig för att dylika idéer skulle sprida sig bortom universitetens murar och börja influera politiken och samhället i stort. Om de bara visste vad som komma skulle.
***
Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism
I slutet av förra året erkände Crystal Mangum i en intervju att hon ljög om att ha blivit våldtagen av en grupp studenter knappt tjugo år tidigare. ”Jag hittade på en historia som inte var sann för att få bekräftelse från människor, och inte från Gud”, medgav Mangum, som nu säger sig ha funnit frid genom sin tro. Erkännandet markerar slutet på en rättsskandal som fängslade hela USA år 2006. Den ställde vita amerikaner mot svarta. Episoden gav också en för-aning om det slags konflikter som några år senare skulle blossa upp över hela landet.
Historien utspelade sig vid Duke University i staden Durham i North Carolina. Duke är ett av USA:s bästa universitet, men inte riktigt i klass med Harvard och Yale, där landets eliter formas. Den enda presidenten som har gått på Duke är Richard Nixon – ett faktum som skolan inte precis skyltar med. För allmänheten är Duke mest känt för sitt basketlag, men på skolan spelas även lacrosse. Medan basketlaget utgör en språngbräda till NBA är lacrosselaget snarare ett slags social klubb för vita unga män från välbärgade hem.
En kväll i mars 2006 beslöt sig några av lagets spelare för att boka strippor till en fest i lagets gemensamma hus. De bad en lokal arrangör att skicka två vita dansöser, men i stället anlände två svarta kvinnor, varav en var Crystal Mangum. Vad som hände under festen är något oklart, men senare samma kväll hittades Mangum redlöst berusad av en patrullerande polis. Hon berättade att hon våldtagits av en grupp vita män på festen där hon just hade framträtt. Morgonen därpå inleddes en brottsutredning.
Durhams distriktsåklagare vid den tiden, Michael Nifong, stod inför ett dilemma. För att få full pension behövde han arbeta för staden i tre år till, vilket krävde att han vann det kommande valet om sitt ämbete. Som i många städer med en stor svart befolkning dominerades Durham av demokrater, och partiets primärval var helt avgörande. Nifong riskerade där att förlora mot en kandidat som sannolikt skulle avskeda honom, och behövde snabbt göra sig ett namn bland stadens väljare. När han fick nys om Crystal Mangums anklagelser såg Nifong sin chans.
Tidigt i utredningen noterade polisen att lacrossespelarna inte betedde sig som typiska brottslingar. Tvärtom så hjälpte de utredarna att utföra husrannsakan, lämnade frivilligt över DNA-prover och erbjöd sig att förhöras med lögndetektor. Deras vittnesmål om vad som hade hänt på festen var samstämmiga. Detsamma kunde inte sägas om Crystal Mangum, vars olika utsagor ofta motsade varandra. Gång på gång så ändrade hon sig om hur många förövarna var, hur de såg ut och vad de hade gjort med henne. Ibland lade hon till sensationella detaljer, som att spelarna skulle ha skrikit rasistiska glåpord under den påstådda våldtäkten.
I mitten av april erhöll Michael Nifong en rapport från polisens laboratorium. Prover tagna från intima delar av Mangums kropp innehöll DNA från flera olika män, men ingen som spelade lacrosse för Duke. Nifong avfärdade DNA-bevisen som oviktiga och fortsatte att driva fallet med full kraft. I presskonferenser och intervjuer utmålade han spelarna som uppenbart skyldiga och deras brott som rasistiskt motiverat. Kort därpå åtalade han tre av spelarna för våldtäkt.
De nationella medierna ställde sig tidigt på åklagarens sida och återgav okritiskt hans uttalanden. Bland journalister från stora tidningar och tv-kanaler var det bara Joe Drape från New York Times som brydde sig om att prata med de anklagades försvarsadvokater. Under flera veckor förberedde Drape en lång artikel som ifrågasatte Nifongs agerande och pekade på bristerna i fallet. Men Drapes artikel ogillades starkt av tidningens redaktörer, och gick aldrig i tryck. Drape ersattes kort därpå med en reporter som lydigt följde Nifongs linje.
Ännu snabbare att döma lacrossespelarna på förhand var en betydande andel av Dukes lärarkår, särskilt från fakulteter inriktade på humaniora. Redan i början av april – långt innan Nifong hade väckt åtal – skrev 88 av universitetets lärare under ett öppet brev till skoltidningen där de slog fast att ”något hände med den unga kvinnan” på lacrosselagets fest. Elever som ifrågasatte Nifongs hantering av fallet anklagades av en professor för att representera ”privilegium, förtryck, slaveri, rasism och förakt för svarta kroppar”. En kemilärare som försvarade spelarnas rätt till en opartisk rättsprocess kallades för rasist och utmanades till slagsmål av en kollega.
I maj lyckades Nifong med knapp marginal vinna det demokratiska primärvalet i Durham. Hans plan att piska upp vrede bland stadens svarta väljare hade lyckats. Men under sommaren började åtalet mot lacrossespelarna sakta att vittra sönder. Crystal Mangum fortsatte att ändra sin berättelse, och den andra strippan som närvarade vid festen anklagade henne för att ha hittat på alltihop. Under hösten avslöjades det också att Nifong hade undanhållit avgörande DNA-bevis som hade analyserats av ett privat laboratorium.
Durhams poliskår utsattes också för hård kritik. Det framkom att Nifong i praktiken hade styrt deras utredning, som genomfördes i strid med etablerade riktlinjer. Vissa poliser anklagades för att ha pressat vittnen att stödja Nifongs åtal. Den andra strippan på festen greps för en smärre förseelse, och ändrade sitt vittnesmål i utbyte mot en sänkt borgenssumma. En taxichaufför som hade försett en av de åtalade med ett alibi greps plötsligt för en gammal snatterianklagelse och pressades att dra tillbaka sitt utlåtande.
Mot slutet av året började även medierna inse att något var ruttet i Durham. I oktober sände nyhetsprogrammet 60 Minutes ett kritiskt reportage om fallet. I december anklagade North Carolinas advokatförbund Nifong för bristande yrkesetik och månaden därpå tog delstatens chefsåklagare Roy Cooper över fallet. I april 2007 lade Cooper ner alla åtal och förklarade de tre lacrossespelarna oskyldiga. Nifong dömdes för tjänstefel, förlorade sin advokatlicens och fick avtjäna en natt i fängelse för domstolsförakt. Han stämdes också av de anklagade lacrossespelarna och gick sedermera i personlig konkurs.
Många ansåg att Crystal Mangum borde åtalas för att ha ljugit för polisen, men Roy Cooper avstod. Under utredningen framkom det att Mangum, utöver att missbruka droger och arbeta som prostituerad, hade omfattande psykiska problem. Att ställa henne inför rätta kunde bli svårt, och i värsta fall resultera i en cirkus av psykologiska expertvittnen. Efter det kaos som Michael Nifong hade åsamkat fanns ingen efterfrågan på ytterligare rättslig dramatik. Durhams invånare behövde andas ut.
Några år senare, när jag själv jobbade på Dukes universitetssjukhus, så talades det tyst om fallet med lacrossespelarna. Hela episoden betraktades som en skamfläck – mycket värre än att Richard Nixon hade gått på skolan. Människospillran Crystal Mangum fortsatta att hamna i trubbel, och behövde ofta skjutsas av polisen mellan gatan, psykakuten och olika adresser i stadens ghetto. Detta fortsatte fram till år 2013 då Mangum högg ihjäl sin pojkvän – ett brott som hon sitter fängslad för än i dag.
För den kapable Roy Cooper blev fallet med lacrossespelarna en fjäder i hatten, och tio år senare valdes han till guvernör i North Carolina. Förra året var han rentav en kandidat som running mate åt Kamala Harris, tills han självmant drog sig ur konkurrensen. Michael Nifong bodde kvar i Durham, och syntes ibland till på stadens restauranger. Hur han hade råd till notan var ett ämne för spekulation.
Den som nog gagnades mest av skandalen på Duke var en då helt okänd skribent för skolans tidning vid namn Stephen Miller. Den eldfängde Miller tog tidigt ställning för de anklagade spelarna, och bjöds in att försvara dem på såväl CNN som Fox News. Miller blev snart ett hatobjekt inom vänstern, men etablerade sig som konservativ opinionsbildare. I dag tillhör han Donald Trumps innersta krets och tjänar som vice stabschef åt presidenten.
De tre lacrossespelarna fick upprättelse, men deras lag fick sitt rykte förstört. Inom populärkulturen blev ”Duke lacrosse player” synonymt med liderlig överklass-slyngel. Visst, skolans basketlag hade också för vana att bjuda in strippor till sina fester. Men basketspelarna var superstjärnor, som kunde komma undan med vad som helst. Lacrossespelarna var bara ett gäng vita stroppar som sprang runt med små håvar. De borde ha förstått bättre.
I sin roman Fåfängans fyrverkeri (1987) beskriver Tom Wolfe en grupp åklagare i New York på ständig jakt efter ”den stora vita svaranden”, en hänvisning till den stora vita valen ur Moby Dick. I stället för att bara spärra in unga svarta och latinos hela dagarna så drömmer de om att åtala en rik, vit man – allra helst en som står anklagad för ett brott mot någon förtryckt minoritet. Utöver sina politiska ambitioner är det tänkbart att Michael Nifong hyste samma slags Robin Hood-aktiga drömmar, och att han såg Duke-studenterna som sina egna ”stora vita svaranden”. Om de bara vore skyldiga så skulle allt ha varit perfekt.
Nu har Crystal Mangum erkänt att hon ljög, och tystar därmed det fåtal som fortfarande trodde på hennes historier. Att medierna skulle ha lärt sig något av skandalen vore dock för mycket begärt. År 2014 upprepades samma mönster i fallet med 18-årige Michael Brown i staden Ferguson, där polismannen Darren Wilson utan bevis hängdes ut som en kallblodig mördare. Längtan efter en rasistisk vit förövare vet inga gränser.
I sin fängslande bok Until Proven Innocent från 2007 dokumenterade juristen Stuart Taylor Jr. och historikern KC Johnson skandalen på Duke i hårresande detalj. Författarna noterade hur radikala påfund om ras och identitet hade fått fäste inom den akademiska världen. I boken oroade de sig för att dylika idéer skulle sprida sig bortom universitetens murar och börja influera politiken och samhället i stort. Om de bara visste vad som komma skulle.
***
Läs även: Woke är bara ett uttryck för fanatism
