Woke är bara ett uttryck för fanatism

Woke är inte en ideologi. Bara ett beprövat gammalt knep för att utöva makt och stöta ut oliktänkande.

Text: Eli Göndör

Toppbild: Unsplash

Toppbild: Unsplash

Lyssna på chefredaktören Jon Åsbergs inläsning av artikeln här.

Nyligen uppmärksammade TV4 hur två akademiker mobbats av universitetsledningen för att de inte anpassade sig till förment kränkta studenters krav på ordval och förhållningssätt. I det ena fallet ifrågasatte Sara Kristoffersson, professor i designhistoria, ett separatistiskt och anonymt studentkollektivs krav på att döpa om den prestigefyllda utställningshallen Vita havet. Kollektivet ansåg nämligen att namnet kunde uppfattas som rasistiskt. Kristoffersson ansåg inte att namnet på utställningshallen hade något med rasism att göra. Det räckte för att hon skulle få Konstfacks ledning och 44 lärare emot sig.

I det andra fallet blev Inga-Lill Aronsson, docent i musei- och kulturvetenskap vid Uppsala universitet, utfryst för att hon på ett seminarium använde det numera problematiska ordet ”neger” i syfte att beskriva hur gamla klassificeringar i arkiv kan skilja sig från dagens. Fyra studenter anmälde henne till universitetsledningen. Enligt dem hade Aronsson inte rätt att använda ordet eftersom hon varken är svart eller rasifierad. Universitetet inledde en utredning och hon fick lova att aldrig igen använda n-ordet. Aronsson liknade utredningen med den gamla formen av husförhör ”I mitt fall skulle jag klandras, jag var klandervärd”. Och hon konstaterar: ”Jag behandlades illa, felaktigt. Jag for illa. Jag kommer aldrig att få någon ursäkt av universitetet.”

Vad är det vi ser? Hur kan det komma sig att sådana händelser utspelar sig Sverige?

Vita havet, utställningslokal på Konstfack. Foto: Staffan Löwstedt / SvD / TT

Förenklat anses dessa exempel var ett uttryck för vad som kallas för Woke. Ofta förknippas begreppet med olika former av studentuppror eller krav på uteslutningar eller utrensningar av vad som anses vara misshagliga personer eller annat som påstås väcka obehagliga känslor. Det är just fixeringen vid påstådda kränkningar eller känslor av obehag som är det centrala. Det kan handla om böcker eller porträtt, statyer eller ord som anses vara olämpliga. I en del fall talas det om en Woke-generation.

Det som tycks återkomma är att peka ut Woke som ett resultat av det moderna samhället. Woke skulle vara ett uttryck för vår samtid.

Woke har funnits tidigare i historien

En historisk återblick visar att tillståndet vi idag kallar för Woke har infunnit sig även tidigare i historien när samhällen har lidit av dåligt självförtroende och sökt efter vägledning för att hitta mening med tillvaron och förbättra självförtroendet. Oftast har det vuxit fram ur legitim frustration eller missnöje. Det tillståndet har sedan plockats upp av makthungriga eliter, som enkelt definierat orsakerna bakom frustrationen för att erbjuda enkla lösningar som alltid är kopplade till moraliska argument. Tillståndet har inget med välstånd att göra utan kan infinna sig både i miljöer där välståndet är lågt och högt. Sverige kan i sammanhanget ses som ett relativt rikt land med hög levnadsstandard vilket i sig inte innebär att det saknas människor som är deprimerade, känner att livet är hopplöst, meningslöst eller tar livet av sig.

Woke är inte en ideologi. Däremot en metod som används av eliter för att skaffa sig makt genom att utnyttja det mänskliga behovet av moralisk vägledning och gemenenskap.

Utgångspunkten för argumentationen i denna text är Jonathan Haidts resonemang i sin bok The Righteous Mind (2013). Haidt menar att människan är programmerad att vara moralisk. Moralen är först och främst en känsla eller intuition. Därefter rationaliseras känslan för att också ges intellektuell legitimitet. Moralen vilar, enligt Haidt, på sex grundvalar, motpoler: Skada och omsorg, rättvisa och fusk, lojalitet och svek, auktoritet och omstörtning, helighet och förnedring och, slutligen förtryck och frihet. De fyra senare knyter ihop människor i större gemenskaper som finner en moralisk ståndpunkt vilken dessutom påstås vara överlägsen andras ståndpunkter.

Woke blir med den utgångspunkten varken höger eller vänster. Woke är inte en ideologi. Däremot en metod som används av eliter för att skaffa sig makt genom att utnyttja det mänskliga behovet av moralisk vägledning och gemenenskap. Den moral som Haidt menar att människor kan enas kring, kan i sammanhanget handla om allt möjligt från klimatoro till vilka ord vissa ska få använda och när. Eftersom människan är programmerad att vara moralisk finns det en kraft i att peka ut individer som omoraliska eller klandervärda. Därför tenderar religioner att bli Woke och vara missionerande. Ty den som missionerar gör naturligtvis anspråk på att ha hittat den enda sanningen och anser sig därför vara mer moralisk och upplyst (Woke) än andra. För varför skulle någon som är ambivalent bemöda sig med att ”hjälpa” vilsna varelser att hitta den enda rätta vägen?

Omöjligt att uppnå rättvisa

Woke eftersträvar alltid ett påstått idealiskt samhälle som mycket väl kan kännas rätt för vissa men som är omöjligt att uppnå. Exempelvis är det praktiskt omöjligt att uppnå absolut rättvisa även om det känns rätt. Men i vissa fall har investeringen i att rättfärdiga känslan lett till ett evigt tjat om att jämlikhet och jämställdhet endast anses råda om det i utfallen inte finns några skillnader mellan olika gruppers närvaro i olika yrkeskategorier i förhållande till deras andel i samhället avseende etnicitet, hudfärg, kön eller sexuell läggning. Olösliga problem gör Wokeanhängare till eviga offer för påstådda orättvisor vilket därmed ger Wokes moraliska position både evigt liv och makt. Och eftersom Woke efterfrågar ett i praktiken ouppnåeligt ideal, tenderar deras förslag på lösningar att omfatta en omdaning av hela samhället. Krav ställs då ofta till och med på att språket måste förändras för att Wokes lösning ska bli möjlig. Woke är alltså revolutionär till sin natur.

I Friedrich Nietzsches (1844–1900) Samlade skrifter: tragedins födelse Band 1(2000) för han ett resonemang om kristendomens anspråk på en absolut moral. Han konstaterar att med absolut moral som utgångspunkt måste livet alltid ha fel eftersom livet ”väsentligen är omoraliskt”. Livet menar Nietzsche bygger nämligen på ”sken, konst, illusion, optik, nödvändigheten av perspektiv och av misstag.” Därmed blir det omöjligt att se livet genom moralens prisma. För att livet ska bli uthärdligt måste alltså moralen ses genom livets prisma.

Men för Woke är det alltså precis tvärtom. De som ifrågasätter motiven och argumenten som olika Woke-grenar lyfter fram riskerar att utsättas för drev eller uteslutningar som motiveras med att de utpekade inte är tillräckligt moraliska. Därmed blir Woke ett uttryck för fanatism.

Kompromisslösa rättfärdigande

Den israeliska författaren Amos Oz (1939 ­– 2018) definierar denna stämning i sin essä Hur man botar en fanatiker (2006). Oz skriver att fanatiker är människor som anser att ändamål helgar medel eller att en tänkt rättvisa, oavsett vad den kan innebära, är viktigare än själva livet. För Oz går livet före många övertygelser och religioner.

Sara Kristofferson blev utfryst på Konstfack. Foto: Niklas Nyman / Volante

Fanatiska människor som är besatta av kompromisslösa rättfärdigande har enligt Oz, ingen humor och har varit ett hot som hemsökt världen genom århundranden. Men för Oz är fanatiker ofta hopplöst sentimentala. De föredrar, enligt honom, känslan framför tanken samtidigt som de föraktar världen de lever i, som de snabbt vill byta ut mot ett föreställt ideal.

I Kristofferssons och Aronssons fall är det också deras moral som ifrågasätts. De anses klandervärda för att de påstås att inte vara tillräckligt mottagliga för andras känslor. Sakfrågan, huruvida namnet på utställningshallen Vita havet kan anses vara rasistisk, eller om det är rimligt att använda n-ordet för att illustrera hur sökord förändrats i arkiv över tid, skyfflas undan som irrelevanta argument. Det blir därmed uteslutande en fråga om att ta hänsyn till vad andra känner. Som Kristoffersson uttrycker det ”sårade känslor, upplevelser och ängslighet” skulle ”trumfa kunskap, reflektioner och sakargument”.

Den absoluta moralen

Woke handlar således oftast om det som berör människor här och nu. Det kan som sagt vara rasism eller miljöfrågor, sexuell identitet eller upplevda orättvisor i största allmänhet. Oavsett fråga formulerar Woke ett ideal, en absolut moral och en absolut lösning. Problemet är alltid binärt och består av ett offer och en tydlig förövare som är orsaken till alla problem. Lösningen är alltid formulerad i tre faser. En förträfflig historia pekas ut och en fantastisk framtid utlovas. Men för att uppnå målet måste den förgiftade samtiden tillrättaläggas och renas genom att förövaren omintetgörs.

Nazismen och islamismen blir därmed woke. Francis Fukuyama har i sin bok Identity: The Demand for Dignity and the Politics of Resentment (2018) beskrivit hur nazism och islamism växte fram ur liknande politiska omständigheter. Nazismen blev, enligt Fukuyama, svaret på vad många tyskar upplevde som en dubbel förnedring: först förlusten i första världskriget, sedan Versaillesfreden. Människor som bar på en känsla av vanära eller kränkning tog tacksamt emot nazismens idé. Den underströk vikten av att återknyta till något rent och autentiskt. Det skulle inte bara återupprätta Tysklands heder, utan också leda till att den ondska, det vill säga judarna, som genom sin korrumperande makt förstörde och demoraliserade världen, förgjordes. På så vis skapades moralisk legitimitet för systematiskt massmord på judar.

Islamismens väckelse, menar Fukuyama, var en följd av det osmanska rikets fall. Känslor av vanära och kränkning i den sunniarabiska världen kopplades till europeiskt inflytande, både kulturellt och ekonomiskt. Europas militära styrka, som bland annat manifesterades genom Napoleons landstigning i Egypten och ”slaget vid pyramiderna” 1798, spädde på sådana känslor. De då tongivande islamistiska ideologerna lovade att om islam återupptog sin sanna rena, autentiska form, skulle västs inflytande jagas bort. Det skulle medföra upprättelse för hela den sunniarabiska gemenskapen, som därmed skulle kunna återgå till en ledande roll i världen.

Eliter

Både nazister och islamister delar därmed upp världen i offer och förövare. Offret är vita européer och muslimer, som genom sina rena, autentiska ideologier kan skapa det idealiska rättvisa samhället. Men först måste förövarna, den judiska världskonspirationen, eller det onda Väst som upprätthåller de påstådda orättvisorna, förgöras.

Woke – metoden eliterna använder sig av är således att peka ut en förövare som orsaken till alla missförhållanden. Därmed är det moraliska rättfärdigandet upprättat då ett påstått offers rätt till kamp mot en utpekad förövare är svår att ifrågasätta.

Eliternas roll tydliggör Kim Salomon i sin bok Jag anklagar (2020). Han påpekar att hälften av Nazisterna som samlades vid den så kallade Wannsekoferensen 1942 för att lägga fram planen på utrotningen av världens judar, hade doktorstitlar. Folkmordet i Kampuchea under 1970-talet där cirka en och en halv miljon människor mördades, understryker Salomon, leddes av ett ledarskikt som kan anses ha varit en intellektuell elit.

Eliternas envisa ambition

Både Arthur Koestler (1905–1983) och Stefan Zweig (1881–1942) beskriver eliternas envisa ambition under mellankrigstiden att förkasta allt det gamla och börja på nytt, gärna med ett förenklat språk som går in hjärtat utan att komma i närheten av hjärnan. Koestler som arbetade, som journalist för stora tidningar i Europa, på flera olika platser i världen, beskriver i sin bok Pil i det blå (1953) hur redaktörerna i Berlin, Wien och Prag, under sent 1920-tal och tidigt 1930-tal föredrog ”snömos framför ordentlig föda; de strök siffrorna men lät adjektiven stå kvar och kompletterade dem ibland med några egna”.

”luftiga förenklingar och illa formulerade tankar vinner över det genomtänkta”

Kim Salomon

Enligt Koestler var det ett uttryck för en kultur som snabbt förlorade all beröring med verkligheten. Syrligt konstaterar han att ”begäret efter snömos och granna adjektiv bestämdes av samma mentalitet som några år senare vällde fram som en smutsig flod av nazistmystik”. Liknande observationer under samma tid gör Zweig i Världen av igår (1940). ”Överallt förkättrades det begripliga, melodin i musiken, likheten i porträttet, klarheten i språket. Man förenklade språket, ställde satsbyggnaden på huvudet, man började skriva i telegramstil, med hetsiga interjektioner, dessutom förkastades all litteratur som inte var aktivistisk, det vill säga inte politiskt teoretiserande.”

Stefan Zweig. Foto: AP

Och, skriver Zweig: ”Ju yngre man var, ju mindre man lärt sig desto välkomnare var man genom sin obundenhet till traditionen – nu fick ungdomens stora hämnd mot föräldrarnas värld äntligen utlopp.”

Kim Salomon ser samma tendens i nuet. Han ser hur sociala medier bidrar till att de ”intellektuellas språkbehärskning ges mindre relevans i en kultur som prioriterar det korta och enkla framför det komplicerade, det omedelbara och spontana framför det genomtänkta”; det leder till att ”luftiga förenklingar och illa formulerade tankar vinner över det genomtänkta”. Han ser också en trend där identitetspolitiken bidrar till att ”identitetstillhörighet och politisk korrekthet trumfar kunskap och reflektion”. Vilket i sin tur bidrar till ett att ”blickfånget krymper”.

Salomon tydliggör sina farhågor: ”känslomässigt engagemang ges förtur framför upplysningstiden traditioner och rationalitet utkonkurreras av grupptillhörighet som öppna dörrar för ängslighet och rädsla att kränka. I det synfältet dominerar antiintellektualism.” I allt väsentligt är det ett resonemang som ligger helt i linje med det Kristoffersson uttrycker. Det känns alltså för många rätt och moraliskt men är för den sakens skull varken nödvändigtvis genomtänkt eller genomförbart.

”Hur känns det?”

Beteendet visas dagligen upp i olika mediala kanaler. Den som vill pröva påståendet kan läsa kvällstidningarnas löpsedlar eller räkna antalet gånger ordet ”känslor” används i TV1, TV2 eller TV4 en helt vanlig vardagskväll. Allt från politiker till idrottsmän får frågan: ”Hur känns det?”. De svåra frågorna som kräver bättre förberedelse och djupare analys uteblir. Media blir därmed en av krafterna som utnyttjar Woke-metoden till sin fördel samtidigt som den påstår sig vilja motarbeta polarisering.

Ett talande exempel är SVTs satsning Mötet. I ett av avsnitten gavs musikern Houman Sebghati möjligheten att kritisera Mustafa Panshiri för ett av hans råd i sin bok 7 råd till Mustafa. I boken föreslår Panshiri bland annat att invandrare med för svenskar svåra namn att uttala, skaffar sig ett extra namn som en genväg in på arbetsmarknaden. I sig inget konstigt förslag och en strategi som genom historien använts av invandrare i hela världen. Under samtalets gång visade det sig dock att Sebghati inte hade läst boken. Att någon har synpunkter på innehållet i en bok den inte har läst kan man tycka vad man vill om. Men att SVT anser att det är lämpligt att låta en person som inte läst en bok kritisera den är anmärkningsvärt. En gissning är att någon producent eller redaktör tyckte att det kändes rätt.

Ett annat exempel var TV4s satsning mot slutet av år 2021 att lära den svenska allmänheten vilka ord som bör undvikas och vilka som bör användas istället. Barakat Ghebrehawariat som ansågs vara rätt person för uppgiften presenterades inför programmet som föreläsare om ”mångfald utifrån ett kommunikationsperspektiv” och rubriken på hans insatts var ”är det ok att säga färgad?”

Språket är ett centralt verktyg

Medan Ghebrehawariat förklarade varför vissa ord var skadliga och andra inte var det tycktes de två till synes överdrivet ödmjuka programledarna vilja göra allt för att lära sig hur man talar rätt. Framförallt handlade det om att lära allmänheten hur en människa med påstått rätt värderingar och god moral bör uttrycka sig.

I sin bok How Woke Won (2022) lyfter Joanna Williams fram Wokes besatthet av vilka ord som får användas och av vem. Hon beskriver hur genus-Wokes aktivister engagerar sig helhjärtat i vilka pronomen personalen på förskolor använder, men bryr sig inte ett dugg om människor som kanske inte ens har råd att skicka sina barn till förskolan. Språket, hävdar hon, är nämligen ett centralt verktyg för Woke att tillskansa sig makt.

2014 gjorde, den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan B Peterson, sig känd genom att vägra använda könsneutralt pronomen. På universitet i Toronto blev det rabalder. Han underströk att han gärna skulle acceptera en transpersons önskemål, men han vägrade att följa order uppifrån om hur han bör uttrycka sig eller vilka ord han bör använda. På BBC News Toronto beskrevs händelsen den 4 november 2016. Där hävdar Peterson att han studerat auktoritära rörelser i 40 år och att de börjar med aktivister som försöker kontrollera språkliga och ideologiska territorier.

Missnöjet bakas in i en moralisk berättelse

Woke behöver en samhällsanda för att slå rot. I modern tid kan William Foster, spelad av Michael Douglas, i filmen Falling Down (1993) tjäna som karikatyr av en potentiell Woke-anhängare. Foster är van vid en viss ordning. Han har sina pennor snyggt uppradade i ett litet plastfodral i sin bröstficka. Han talar lågmält och använder inga förnamn. Bara titlar och efternamn. Men inget är sig likt. Han passar inte in längre. Den koreanska butiksägaren är oförskämd mot honom när han inte vill något annat en växla sin endollarssedel till mynt för att kunna ringa. Foster blir förbannad och tycker att butiksägaren istället borde visa lite tacksamhet för all den hjälp som USA gett Sydkorea och koreaner som fått komma till USA. Sedan slår han sönder butiksinredningen med ett basebollträ. Två gängmedlemmar försöker stjäla hans portfölj och en ung frisk tiggare skäller ut honom för att han vägrar ge honom pengar. En uppnosig snabbmatsservitör vägrar ta emot hans beställning ur frukostmenyn för att han gjort den tre minuter för sent och hänvisar honom istället till lunchmenyn. Till slut bryter Foster ihop fullständigt.

Bland många andra, riktade Donald Trump sitt budskap till människor som kände som Foster. Trump var Woke från höger. Han plockade upp missnöjet många amerikaner kände och lovade enkla lösningar på en rad problem som skulle ”Make America Great Again”. Att det även tilltalade andra, både kvinnor och minoriteter, är i sammanhanget mindre viktigt. Poängen är istället hur frustration och missnöje bakas in i en moralisk berättelse som blickar tillbaka på svunnen storhet och utlovar upprättelse.

Woke kan alltså anses vara i högsta grad mänskligt men också därför farligt. Den absoluta renheten, eller moralen eller det perfekta samhället är tilltalande för många, precis som förhoppningen om en ny och bättre värld. Även de som vet att den kan vara omöjligt att uppnå riskerar att slukas upp av en dröm som delas av flera och som samtidigt känns moraliskt överlägsen. Det finns en anledning till varför religioner tycks överleva det mesta.

Woke jämförs med en religion

I sin bok Woke Racism (2021) av lingvisten John McWhorter är det just religion Woke jämförs med. Rörelsen Black Lives Matter (BLM), är enligt McWhorter full av motsägelser, helt ologisk och blir omöjlig att förstå om den inte ses som religion.  

McWhorter påminner om att katolska kyrkan hade en liknande världsbild under inkvisitionen, som legitimerade förföljelsen av påstådda avfällingar. Det är anhängarnas anspråk på utvaldhet som motiverar författaren att betrakta Woke som en religion. McWhorter konstaterar att Woke alltid vet bäst och alltid påstår sig vara upplysta på ett sätt som bara de invigda eller frälsta kan förstå. När avfällingarna från BLM anklagas för att inte vara tillräckligt mycket antirasister pekas de ut som omoraliska. Här påminns en svensk läsare av Inga-Lill Aronssons upplevelse av att sitta i ett husförhör och anklagas för att vara en klandervärd person.

Black Lives Matter rörelsen är enligt John McWorther omöjlig att förstå om den inte ses som religion. Foto: AP

Men McWhorter går längre än så. Han uppfattar exempelvis knäböjandet, som tog fart efter mordet på George Floyd, som ett uttryck för underkastelse inför de påstått utvalda eller upplysta och samtidigt ett tecken på vidskepelse. Som om det faktum att någon ställer sig på ett knä plötsligt förändrar en hel personlighet.

Rika eliter kommer undan anklagelser

Hur eliter med mycket pengar kan friköpa sig genom Wokes avlatsbrev lyfts fram av Joanna Williams. Hon beskriver hur dessa ges möjlighet att komma undan anklagelser om att vara omoraliska samtidigt som de kan visa upp en god fasad, som inte bara stärker deras maktposition, men som också ger dem en känsla av mening med tillvaron och en känsla av moralisk överlägsenhet. Williams beskriver hur exempelvis företaget Nike snabbt gav BLM sitt stöd och lovade att bidra med 40 miljoner dollar till svarta i USA. Nikes VD John Donahoe lyfte däremot en årslön på 53 miljoner dollar år 2020 vilket är 2000 gånger mer än medianinkomsten i företaget. Dessutom påstås arbetare i Nikes fabriker i Kina tjäna ännu mindre än den lägst avlönade arbetaren i USA och fabrikerna där har i vissa fall anklagats för slavliknande förhållanden.

”Idealet att undvika sårade känslor har ersatt idealet om fria intellektuella samtal.”

Sara Kristoffersson

I sin bok Hela havet stormar (2022) beskriver Sara Kristofferssons sin kamp vid konstfack. Hon konstaterar att bakom fasaden av fina tankar döljer sig krav på renlärighet och följsamhet. De som inte accepterar den absoluta moralen eller det ”rätta perspektivet” ska stötas ut eller med andra ord exkommuniceras. Kristofferssons erfarenhet överensstämmer väl med både Nietzsches och Oz resonemang om den absoluta moralen och fanatism, men ligger också i linje med vad Macworther och Williams beskriver. På grund av att moralen som Haidt påpekar, är ett mänskligt fundament, blir människor eller grupper som drivs av uppfattningen att de genom sin insikt besitter en absolut moral farliga. Inte minst för att mycket ont kan genomföras i den absoluta moralens namn. Men för Kristoffersson handlar det inte om att vara en ond eller god människa. För henne är det helt enkelt en fråga om vad forskning ska vara och hon konstaterar att ”Idealet att undvika sårade känslor har ersatt idealet om fria intellektuella samtal.”

Sara Kristofferssons översvämmades av stöd både genom brev och mejl. En del kollegor gav henne till och med både stöd och uppmuntran. Men det skedde privat. Sällan offentligt. Ingen av dem vågade sticka ut hakan och riskera att anses vara klandervärd. Offentligt drev hon därför sin kamp i stort sett ensam. Rädslan att bli utpekad som en omoralisk människa, en avfälling som är ett hot mot den enda sanna läran, är för många påtaglig. För woke-fanatikerna är den däremot en resurs med vilken de bygger sin makt.

Text: Eli Göndör

Toppbild: Unsplash