Kina satsar på kolet – igen

Under pandemin sjönk oljepriset till bottennivåer. När det vände blev kolet en bristvara. Nu slår kolexporten rekord och oljepriset skjuter i höjden.

Måndagen den 20 april 2020 var världens oljelager så överfulla att börshandlarna desperat betalade för att slippa ta emot den olja de beställt. Den amerikanska råoljan WTI (West Texas Intermediate) nådde samma dag ett negativt pris på minus 37 dollar per fat. Oljeanalytikern Thina Saltvedt uttryckte sin förvåning i Aftonbladet: »Det är ingen som vill ha oljan. Det är helt galet. Jag har aldrig varit med om något liknande.«

Coronapandemin fick världsekonomin att praktiskt taget stå still. Efterfrågan på olja sjönk drastiskt och plötsligt badade världen i energi. Även om marknaden återhämtade sig något förblev oljepriserna rekordlåga under hela 2020. Världens konsumtion minskade mer än någonsin under hela efterkrigstiden. För klimatet var det välkommet, koldioxidutsläppen sjönk med sex procent. Men de oljeproducerande länderna riskerade bankrutt när inkomsterna uteblev. I ett försök att hålla priserna uppe beslöt OPEC någon månad senare att strypa oljekranarna och minska leveranserna med 9,7 miljoner fat om dagen (ungefär 10 procent av världens totala oljeproduktion). I USA störtdök utvinningen från knappa 13 miljoner fat till 10 miljoner fat per dag, en nedgång med över 20 procent på två månader. På grund av den så kallade »skifferoljan« hade USA just återvunnit positionen som världens ledande oljeproducent före Saudiarabien och Ryssland. Många förutspådde att USA:s relativa självförsörjning av olja nu var över.

Dagen innan oljepriset rasade till historiskt unika negativa priser, gjorde Australiens utrikesminister ett uttalande som också fick långtgående konsekvenser. Marise Payne krävde i en tv-intervju på söndagskvällen den 19 april 2020 att en oberoende utredning av coronapandemins ursprung borde inledas. Underrättelserapporter från såväl USA som Australien tydde på att viruset snarare härrörde från en läcka i ett högrisklaboratorium i Wuhan, än den kinesiska regimens officiella förklaring om naturligt ursprung. Hästskofladdermöss som härbärgerar coronavirus förekommer inte i Wuhan utan lever ett hundratal mil söderut. Däremot hade Wuhan Institute of Virology över två tusen fladdermusvirus lagrade i sina frysboxar.

Kravet på en utredning om covid-19 gjorde regimen i Peking så upprörd att Kina omedelbart svarade med en aggressiv handelsbojkott mot Australien. Höga tullar infördes på allt från trävaror till kött, bomull, vin, hummer och spannmål som korn. För att återfå normala relationer krävde Peking att Australien skulle göra avbön. Listan på länder som tidigare utsatts för ekonomiska påtryckningar är lång; Kanada, Japan, ­Litauen, Mongoliet, Norge, Filippinerna, Sydkorea och Taiwan har alla fått känna av den kinesiska regimens bestraffningar för att tvinga fram politiska eftergifter. »Men angreppet på Australien var värre än tidigare«, skrev Jeffrey Wilson i Foreign Policy. Medan Kina sanktionerat enstaka produkter som en varning – norsk lax, taiwanesisk ananas – var Australien första landet som utsattes för ett totalt ekonomiskt angrepp. Enda undantaget från bojkotten var australienskt järnmalm, en nödvändighet för Kinas stålindustri. 

Handeln mellan Kina och Australien har på senare år blomstrat. Kina var Australiens främsta handelspartner och köpte 40 procent av Australiens export. Inte minst stenkol. Kinas inhemska kolproduktion nådde sin topp 2013 och därefter har landet blivit alltmer beroende av import för att klara sin energiförsörjning. Frågan var om Xi Jinping verkligen skulle riskera även Kinas energiförsörjning genom en bojkott av kol?

Svaret kom i juni 2020 när det Maltabyggda lastfartyget Topas lämnade Queensland med 90 000 ton kol ombord för att några dagar senare inte få tillstånd att lossa sin last i kinesiska hamnar. Mer än 70 fartyg med tusentals ton osåld kol tvingades ankra upp utanför den kinesiska kusten. Besättningar på 1 400 man hamnade i limbo och kunde inte lämna fartygen på flera månader. För Topas gick 269 dagar i väntan innan fartyget till slut fick gå in i hamn. Kina hade infört en informell de-facto bojkott även av australienskt kol.

Men Australien kunde på kort tid ställa om sin utrikeshandel, utan att förlora särskilt mycket. »Om Peking försökt straffa Canberra ekonomiskt för sitt trots – och skicka en varning till andra länder att inte opponera sig mot Kina – så har båda dessa syften misslyckats«, skrev Jeffrey Wilson. Flera länder i Europa skärpte snarare tonen mot kommunistpartiet i Peking, »Australiens erfarenheter erbjuder lärdomar om de strategiska konsekvenserna av frikoppling från Kina. För det första kan länder inte räkna med att separera ekonomiska och politiska förbindelser med Kina, politiska dispyter leder snabbt till ekonomiska hot. För det andra har Australien visat att Kina skäller värre än det biter.«

Till slut fick Peking svälja förtreten och köpa in den australienska kol som legat lagrad i kinesiska hamnar. Kolpriserna i Kina hade då ökat med 250 procent och kraftverken runt om i landet producerade för lite elektricitet. Elransoneringar drabbade många provinser över hela Kina. Kanske hade Xi Jinpings impulsiva »krigardiplomati« ändå stött på bakslag.

***

Koleldad ekonomi. Kina har sedan 2016 försökt trappa ner sitt kolberoende. Men omställningen går trögt.

Inga tecken tyder på att åtgärderna ändrats«, föklarade Toby Hassel som är analytiker på London Stock Exchange för en nättidning. »Med Aukus [Australiens samarbete med USA och Storbritannien om atomubåtar] och den politiska utvecklingen under de senaste sex veckorna har motsättningarna med Kina inte förbättrats, snarare tvärtom.«

Bojkotten mot Australien fortsätter och i stället har Kina drastiskt ökat importen av kol från Ryssland och Indonesien. Så mycket att den indonesiska kolindustrin närmast slagit i kapacitetstaket. Kina är sedan länge världens största konsument av kol, och världens näst största konsument av olja. Vad Kina gör påverkar hela energimarknaden.

2001 blev Kina medlem i Världshandelsorganisationen WTO och en global arbetsfördelning infördes med Kina som »världens verkstad« medan industrivärlden flyttade ut smutsig industriproduktion för att i stället bli mer tjänsteproducerande. På mindre än tjugo år tredubblades därefter Kinas kolanvändning medan västvärlden kunde skryta med lägre energiförbrukning. Ytligt kunde siffrorna tolkas som att den rika världen visade vägen mot en energisnålare tillväxt. Men den bilden håller knappast om handeln ­inräknas. USA köper 40 procent av det Kina producerar.

Kina är sedan länge världens största konsument av kol, och världens näst största konsument av olja. Vad Kina gör påverkar hela energimarknaden.

Från 2016 har Kina dragit ner nyinvesteringar i sina kolgruvor och försökt trappa ner sitt kolberoende. Runt 2011 exploderade missnöjet bland den kinesiska medelklassen för den allt livsfarligare smoggen i Kinas storstäder. En avslöjande dokumentär visades på tv och kommunistpartiet blev till slut tvunget att göra något åt problemen. Koleldade kraftverk började ersättas med naturgasledning som är miljövänligare och släpper ut hälften så mycket koldioxid. De lokala provinserna har till och från uppmanats att öka användningen av sol, vind och vatten. Men omställningen går trögt. Trots stora investeringar utgör fossilfri energi fortfarande bara en bråkdel av Kinas energiförbrukning. Under 2020 byggde Kina tre gånger så många nya kolkraftverk som resten av världen tillsammans. Ett nytt verk öppnades varje vecka.

När världsekonomin började återhämta sig efter coronapandemin svängde energiefterfrågan snabbt. Toby Hassel på London Stock Exchange har listat alla tillfälligheter som nu drivit upp kolpriserna till rekordnivåer: Översvämningar i koldistrikten i norra Kina, nya covid-utbrott som stängt gränsen mellan Mongoliet och Kina och stoppat lastbilstrafiken, problem med järnvägstransporter i Ryssland, lock down i Indonesien och orkaner i USA – tillsammans har dessa händelser skapat en »perfekt storm« på energimarknaden.

Enligt Newcastle Index Thermal Coal har kolpriset stigit med 300 procent på ett år. Kolindustrin ser fram mot en ny guldålder. International Energy Agency i Paris beräknar att kolförbrukningen ökar 18 procent i år, och Australien har hittat nya mottagare som Indien för sin kolexport, till betydligt högre priser. Uppgången i kol har snabbt fortplantat sig till naturgas och sedan till olja. Naturgaspriset i USA är upp 100 procent, medan priset stigit 500 procent i Europa. Oljepriset som var rekordlågt våren 2020 nådde ett och ett halvt år senare upp till 80 dollar fatet. Bank of Amerika förutspår ett oljepris på 110 dollar fatet nästa år.

För de kinesiska kolgruvorna kom de stigande priserna närmast som en skänk från ovan. De mest lönsamma fyndigheterna har redan exploaterats och för att utvinna dyrare kol djupare ner i marken krävs ett högre pris. Nu kunde även de kinesiska producenterna höja sina priser. Men lika mycket som gruv­industrin gynnades av högre priser missgynnades dock elkraftbolagen som inte fick höja priserna eftersom elpriset i Kina regleras av staten. Elproduktionen blev olönsam och kraftverken drog då ner produktionen till ett minimum. Med början i juni 2021 drabbades industrin av tillfälliga strömavbrott.

»Kinas industri riskerar oplanerade och destabiliserande produktionsstopp«, skrev New York Times och citerade Ma Jun från the Instititue of Public and Environmental Affairs i Peking: »Fabriker i Kina konsumerar dubbelt så mycket energi som resten av landets ekonomi. Kinesiska företag använder ofta 10–20 procent mer energi än motsvarande företag i väst.«

***

Under inledningen av 2000-talet bidrog Kinas ekonomiska utveckling till ett snabbt stigande oljepris. Många befarade då att produktionen av petroleum snart var på sin topp i världen (Peak Oil) och att sinande oljekällor därefter skulle leda till minskad oljeproduktion efter 2008. Förutsägelserna visade sig felaktiga (eller för tidiga) och i stället steg antalet fat olja som producerades år efter år. Närmare 90 procent av den olja som tillkommit under de senaste tio åren härrör från så kallad »okonventionell olja«, fyndigheter som är svårare och dyrare att utvinna. Det främsta tillskottet kommer från USA som strax efter finanskrisen 2008 började en massiv revansch som oljenation. Den första oljan hittades i USA 1859 i Titusville i Pennsylvania och därefter dominerade USA oljesektorn i över hundra år. Toppen nåddes 1970 och till mångas förvåning gick produktionen därefter ner år efter år. Men en ny vändning kom fyrtio år senare när avancerad teknologi möjliggjorde horisontell oljeborrning i smala skifferlager. Förutom förfinad precision kräver utvinningen från dessa bergarter att borrhålen även utsätts för högt vattentryck som öppnar sprickor så att oljan och gasen kan sippra ut, så kallad fracking.

När skifferoljeindustrin (shale oil på engelska) fick upp farten steg den amerikanska oljeutvinningen snabbt igen, och USA utmanade andra producenter som Saudi­arabien och Ryssland. Resultatet blev priskrig – 2014 rasade priset ner i källaren, till nivåer som gjorde utvinningen av den dyrare skifferoljan olönsam. Saudiarabien och OPEC hoppades att USA:s ledande roll som oljeproducent därmed var över.

Under 2020 byggde Kina tre gånger så många nya kolkraftverk som resten av världen tillsammans. Ett nytt verk öppnades varje vecka.

Från 2014 har oljebranschen brottats med låga oljepriser. Tidningen Economist skrev nyligen att oljeindustrin »är en industri som konstant behöver nyinvesteringar bara för att stå still«. Alla oljefält som utvinns sinar till slut. Därför måste de ersättas med nya fyndigheter om oljebolagen ska behålla samma reserver. »En tumregel«, skriver tidningen »är att bolagen behöver använda fyra femtedelar av sina investeringar bara för att undvika att nivån på deras tillgångar minskar.« Men efter 2014 har oljeindustrin inte gjort det; från 800 miljarder dollar 2014 har branschens årliga investeringar sedan halverats, till drygt 300 miljarder per år. Vilket i klartext betyder att antalet nya oljefält som ska börja utvinnas när de gamla fälten sinar nu är alldeles för få, med risk för en kommande energibrist.

Under coronapandemin blev oljebolagen än mer ointresserade av nyinvesteringar. Mest slående var detta bland skifferoljebolagen i USA. Många var redan på gränsen till konkurs. »Den amerikanska skifferindustrin har det senaste decenniet konstant kämpat för att nå poistivt kassaflöde, den ökande produktionen har stadigt ökat skuldsättningen«, skriver Nick Cunningham som länge bevakat oljeindustrin för OilPrice.com. »Tidigare avvisades krav på konsolidering, men pandemin, oljemarknadens nedgång och investerarnas flykt från sektorn gjorde dagens omvandling av industrin oundviklig.«

Över hundra oljebolag gick i konkurs pandemiåret 2020, och 2021 har ytterligare fyrtio konkurser drabbat skifferindustrin, konstaterar Cunningham och tillägger att bolagen därmed gjort sig av med över 50 miljarder dollar i skulder (som drabbade investerare och banker). Dessutom förlorade 100 000 oljearbetare jobbet. Stora oljebolag som Chevron, ConocoPhilips och ExxonMobil har samtidigt passat på och köpt upp mindre bolag, »USA:s skifferoljeindustri kommer snart domineras av ett halvdussin producenter«, skriver Nick Cunningham.

Drar ner. Höjda kolpriser har gjort produktionen olönsam för kinesiska elkraftbolag.

Coronapandemin har inneburit ett stålbad inte minst för USA:s oljebolag. När ekonomierna nu åter öppnar upp och efterfrågan på energi stiger, gör sig branschens låga investeringar gällande tidigare än de flesta förutspått. Enligt det internationella energiorganet IEA behövs 30 miljoner fat tillkomma mellan 2020 och 2022 för att ersätta naturlig nedgång i befintliga fält, och fram till 2030 behövs två tredjedelar eller 70 miljoner ny olja för att bibehålla världens oljeproduktion på 100 miljoner fat per dag. Oljebolagen skulle behöva öka sina investeringar kraftigt. »Men även nu med mycket högre pris väljer oljebolagen att betala tillbaka på lånen, köpa tillbaka sina aktier och öka utdelningarna hellre än att öka sina investeringar«, skriver David Messier i OilPrice.

Osäkra priser och krav på minskade koldioxidutsläpp gör oljebolagen tveksamma. Shell och BP vill i stället bli mer attraktiva genom att investera i förnybar energi. Många klimataktivister ser nog oljebolagens sjunkande nyinvesteringar som något positivt, de vill helst att industrin ska dö så fort som möjligt. Men baksidan är att vi då sannolikt får en allvarlig och förödande energibrist. Världens energikonsumtion utgörs fortfarande till 84 procent av fossila bränslen, och siffran var den densamma 1980 konstaterade Amrita Sen i Financial Times. Världen saknar nödvändig infrastruktur som exempelvis laddstationer och kraftledningar för en snabb övergång till fossilfri energi. »Vi har hoppat i swimmingpoolen och först därefter kollat om den har vatten«, raljerade David Messier och frågade sig hur världen exempelvis ska klara av att få fram de sex miljarder ton stål som krävs för att byta ut nuvarande fossila kraftverk till fossilfria. Och då ska dessutom över en miljard nya elbilar byggas, hur ska detta klaras med tanke på att världens hela stålproduktion per år just nu inte är mer än hälften – 2,5 miljarder ton? Inte heller ekologen och författaren Richard Heinberg tror på en problemfri förändring: »Politiker målar upp en energiövergång där sol och vind snabbt och smidigt kan ersätta kol, olja och gas, alltmedan konsumenterna fortsätter åtnjuta samma komfort och bekvämlighet som de gör i dag, men utan att släppa ut koldioxid. Det är ett högst osannolikt scenario. Det verkliga energibytet innebär med största sannolikhet ett skifte från obegränsad förbrukning till mycket mycket lägre energianvändning.«

***

Grön omställning? Kinas president Xi Jinping på inspektionsresa till kolprovinsen Shaanxi.

De senaste månaderna har Xi Jinping gjort alltmer desperata helomvändningar när de ekonomiska utsikterna i Kina förvärrats. Transportproblem, komponentbrist och energikris är några av problemen han måste tackla. Xi Jinping valde att utebli från GOP26 i Glasgow i november, men förhandlingar bakom kulisserna har förekommit mellan Kina och USA, och vi vet ännu inte vad som avhandlats. Mitt under klimatmötet i Glasgow överraskades alla av en gemensam deklaration mellan de två stormakterna där löfte gavs att minska klimatutsläppen.

Bidens särskilde klimatsändebud John Kerry har varit i Kina flera gånger under det senaste året, senast i september då han blev styvmoderligt behandlad – sämre mottagen än talibanerna, löd en kommentar. Kerry fick endast ett videosamtal med Kinas utrikesminister Wang Yi (vilket han lika gärna kunde haft från USA).

Möjligen hände något under ett telefonsamtal mellan Xi Jinping och Joe Biden den 9 september i år. Vita huset meddelade att samtalet förts men gav inga detaljer om innehållet och medierna förbigick händelsen med tystnad.

Några dagar senare, den 11 september, gick den kinesiska myndigheten National Development and Reform Commission ut med en plan för minskad energikonsumtion, med målsättningen att minska fossilberoendet med femton procent. Xi Jinping åkte veckan därpå på inspektionsresa till Yulin i kolprovinsen Shaanxi där han enligt partiorganet China Daily »efterlyste åtgärder för att omvandla och modernisera landets energiindustri, speciellt den koleldade kraftsektorn, genom att välja en grön och koldioxidsnål utvecklingsväg«.

Samma vecka tilldelades provinserna kvoter på hur mycket energi de skulle spara och snart rullade elavbrotten över hela Kina. Varje bolag tvingades dra ner förbrukningen av elektricitet och fossil energi. I Shenzhen stängdes elen av även i bostadsområden och trafikljus kopplades ur för att spara energi. Rulltrappor stannade och invånarna blev handfast uppmärksammade på energins betydelse i deras liv.

Kan åtgärderna ha haft ett samband med telefonsamtalet mellan Biden och Xi? I slutet av september framkom på en presskonferens i Vita huset att de båda presidenterna bland annat pratat om Huawei-chefen Meng Wanzhou som var i husarrest i Kanada och de två Michaels (Micahael Spavor och Michael Kovrig) som fängslats i Kina. Den 24 september släpptes de och Meng Wangzhou återvände till Kina, hyllad som hjälte.

Presidentens pressekreterare Jen Psaki förnekade givetvis varje uppgörelse – fallet sköttes av oberoende juridiska myndigheter, hävdade hon. Kina hade dock gjort en högst medial uppvisning i sin vilja att välja grön energi, något som John Kerry efterlyst och möjligen även såg som en framgång för Biden-administrationens uttalade vilja att använda klimatfrågan som en del i förhandlingsspelet med Kina. Kanske var den gemensamma deklarationen på GOP26 också ett resultat av Kerrys ansträngningar, även om resolutionen som många påpekat är närmast fri från varje bindande åtagande.

– Resolutionen var innehållslös, säger Karl Hallding vid Stockholm Environment Institute.

– Joe Biden har nog samma kritik mot den kinesiska regimen som Donald Trump, men oroar sig för en eskalering. Därför försöker administrationen få i gång samtal i stället för upptrappning. Problemet är att denna avspännningslinje ger legitimitet åt Peking och ger kommunistledarna sken av att lösa klimatproblemen.

Xi Jinping vände också snart på klacken. I mitten av oktober gjorde han helt om och beordrade landets energisektor att öka kolutvinning och elproduktion så mycket de kunde. Plötsligt hotades Kina av akut energibrist, kollagren räckte bara för några få dagars produktion vid vissa kraftverk. »Kolgruvor och koleldade kraftverk som stängts för reparation måste öppnas«, skrev New York Times. »Skattelättnader utlovades för kolkraftverken. Myndigheterna har berordrats ge mer lån till kolsektorn. Lokala myndigheter har varnats att de måste vara försiktigare med de gränser som tidigare utformats för att möta klimatproblemen.«

Vintern kom tidigare än väntat till Peking. En snöstorm i början av november sänkte temperaturen till minus fjorton grader Celsius och på 24 timmar täcktes staden med snö. Blir vintern fortsatt kall och energibristen tilltar står Kinas ledare inför ett svårt val. Antingen får industrin dras med strömavbrott och produktionsstopp eller också kommer befolkningen frysa.

Text: Gunnar Lindstedt